Hoppa direkt till innehållet
printicon
Huvudmenyn dold.
Publicerad: 28 feb, 2012

VK debatt: Fria forskningen får inte isolera sig

NYHET Den fria forskningens betydelse vid universiteten kan inte överskattas. Samtidigt är ett ökat kunskapsflöde till det omgivande samhället och näringslivet viktigt. Det är svårt att förstå att det skulle skada forskningen, om samverkan sker med ömsesidig respekt och förståelse, skriver rektor Lena Gustafsson

Det är med glädje som jag läser debattinlägget från fd rektor Inge-Bert Täljedal, rektor för Umeå universitet 1999–2005 med rubriken Samverkan med bevarad trovärdighet, publicerad 22 februari 2012. Inge-Bert Täljedals artikel läser jag som ett svar på bland annat den debattartikel som publicerades i VK den 18 februari under rubriken Samverkan för utbildning/forskning, skriven av mig tillsammans med vicerektor för samverkans- och innovationsfrågor, Agneta Marell. Nämnda artikel var ett försök att klargöra en bredare syn på samverkan som nuvarande universitetsledning verkar för. Det övergripande målet för universitetets ledning är, i allt vi företar oss, att verka för förutsättningar som främjar högsta kvalitet i forskning och utbildning. Samverkan ses inte alltför sällan som ett hot mot just detta.

Vilken är då anledningen till min glädje över Inge-Bert Täljedals artikel? Jo, den ger mig tillfälle att få diskutera den mycket olyckliga debatt som förts i Sverige under senare år. Det min företrädare tar upp i sitt inlägg speglar den motsatsställning som hindrar en för universiteten och samhället framgångsrik utveckling.

Försvarar den fria forskningen

Först och främst vill jag kraftigt understryka att jag, som nuvarande rektor för Umeå universitet, helt och hållet är samma tillskyndare till den helt fria forskningen som jag tror mig förstå att Inge-Bert Täljedal är. Den fria forskningen, om vi med den menar den forskning inom vilken forskaren helt fritt formar frågor utan kända eller förutsägbara svar, den forskning som är den mest riskfyllda i det att hypoteser som formas kan visa sig vara helt felaktiga och därmed ”riskfyllda”, måste ha sin hemvist på våra universitet.

Denna forskning, som kräver långsiktighet, som inte kan planeras i treårsprojekt, som inte kan resultatprövas efter en bestämd tid, leder och har lett till mänsklighetens stora kunskapssprång. Många av dessa kunskapssprång, har resulterat i helt nya koncept, som har öppnat för en tidigare okänd möjlighet, har också resulterat i de för mänskligheten viktiga och användbara innovationerna. Ny kunskap har därmed på olika sätt resulterat i nya läkemedel, nya tekniker, men också i ny förståelse av vikt för samhällets kulturella, sociala och ekologiska utveckling.

Hitintills har jag inte mött en enda representant för näringlslivet – för vilken det egna företagets bas har betydande forskningsresultat som grund för företagets utveckling – som inte förstår och försvarar betydelsen av den långsiktiga och fria forskningen vid landets universitet. Det är absolut inte önskvärt, och skulle vara skadligt, om forskningen styrdes av kortsiktiga behov, istället för sunda och kritiska frågeställningar. Jag tror att Inge-Bert och jag är helt överens på den punkten.

Samverkan stimulerar kunskapsflödet

Nu kommer jag dock till den mycket olyckliga motsättningen, en motsättning som tyvärr har odlats av många under flera år och som hämmar en sund utveckling. Istället för att renodla rollerna i samverkan, istället för att respektera att vi ska ha och måste ha olika mål, om vi är ett universitet eller ett företag, så ställs i debatten den fria forskningen i motsatsställning till samverkan med andra parter, både privata och offentliga. Det finns absolut en fara i att formen för samarbeten och samverkan regleras, så att formen inskränker möjligheterna för endera parten att utföra ett kvalificerat arbete, men det finns också en stor potential i samverkan både för universiteten och för både näringsliv och offentlig verksamhet.

Jag använder ordet samverkan före samarbete, eftersom allt i en fruktbar samverkan inte behöver vara ett direkt och nära samarbete. Samverkan kan tillföra kompetens och resurser till våra universitet, inte bindande, som resulterar i en ökad mångfald av idéer, kunskapsflöden som stimulerar till kreativitet och nytänkande. Samtidigt kan vi få ett ökat kunskapsflöde till omgivande samhälle och näringsliv.

Det är svårt att förstå – om samverkan sker med ömsesidig respekt och förståelse – att detta kan skada forskningen. Det är svårt att förstå att universiteten och den forskning och utbildning som vi har ansvaret för skulle vinna på att vi isolerar oss från övriga samhället och inte tar del av kunskap, idéer och resurser i samverkan och också i samarbete med andra parter, både lokalt, nationellt och internationellt.

Lena Gustafsson
Rektor Umeå universitet

Redaktör: Rektor