Hoppa direkt till innehållet
printicon
Huvudmenyn dold.
Publicerad: 20 jun, 2018

VK: "Dramat som befriar oss från skammen"

NYHET "Inte en krönika till där en vuxen tycker till om denna ungdomsserie, åkallar sina egna tonårsminnen och vittnar om hur fantastisk serien är. Löftet är redan brutet, men jag ska i alla fall inte säga att Skam är fantastisk". Läs litteraturvetaren Maria Jönssons, Umeå universitet, krönika i Västerbottens kuriren om en hyllad och omtalad norsk tv-serie.

Maria Jönsson Foto: Per Melander, Umu

Kan något som älskas så förbehållslöst ändå bära på ett motstånd och en kritik? Jag hade ju lovat mig själv att inte skriva en rad om den norska tv-serien Skam som fått så mycket uppmärksamhet i media de senaste veckorna. Inte en krönika till där en vuxen tycker till om denna ungdomsserie, åkallar sina egna tonårsminnen och vittnar om hur fantastisk serien är.

Löftet är redan brutet, men jag ska i alla fall inte säga att Skam är fantastisk. För jag tycker faktiskt att serien dras med några allvarliga problem: Skönhetsidealen. Varför måste alla huvudkaraktärer vara vackra, smala och lyckade? Coolhetsfaktorn. Var finns alla nördar och losers, alla de som inte blir bjudna på fester, som inte haft sex, rökt på eller ens varit i närheten av att ha en flick- eller pojkvän? Klassblindheten.

Första säsongen inleds med en monolog av karaktären Jonas om ekonomisk ojämlikhet, men den tappas sedan bort. Bland alla dyra smartphones, datorer, sportbilar och moderiktiga kläder som skymtar förbi i serien – var finns klasskonflikterna, fattigdomen, utanförskapet? Och varför denna tyngdpunkt på den romantiska kärleken? Hur fräscht känns det egentligen att 2017 fortsätta underblåsa myten om tvåsamheten som alltings mål och mening?

Förbehållslös kärlek

Men min största invändning handlar nog mer om de reaktioner serien väckt på kultursidor och i sociala medier. Hur ska man tolka detta hyllande, denna jubelkör? Kan något som så unisont bejakas – som träffar så mitt i prick i allas begär och önskningar – ändå bära på motstånd och kritik? Kan något som älskas så förbehållslöst verkligen vara något annat än en välplacerad produkt, en vara vars främsta syfte är att sälja?

Seriens regissör och manusförfattare Julie Andem säger själv att hon använt en amerikansk modell för produktutveckling enligt vilken man noggrant undersöker en tänkt målgrupps olika behov för att sedan skapa en produkt som tillfredsställer dem. Ingen kan ifrågasätta att hon lyckats – serien tycks svara mot behov inte bara hos den tänkta målgruppen (som ursprungligen var flickor i 16-årsåldern) utan även hos vuxna. Men hur ska vi tolka denna framgång – är det bra att vi ”får vad vi vill ha”?

Spontant vill jag säga nej – nej jag tror inte alltid man ska ge läsaren eller tittaren vad hon vill ha – i alla fall inte om det man ägnar sig åt är konst och kritik. Då måste man våga gå mer motvalls och vara obekväm. Men ibland, i sällsynta fall, tror jag det är möjligt att en bok, film eller annat konstnärligt uttryck klarar av att vara både en produkt på en marknad och ett komplext konstverk som ställer viktiga frågor till sin samtid.

Förlåtande blick befriar

Skam är ett sådant sällsynt fall – en fullträff som produkt betraktad och samtidigt ett konstnärligt uttryck som talar till tittaren på djupet. Men den stora behållningen för mig är inte vad serien berättar utan sättet den berättar på. Omsorgen som är nedlagd i manus, regi och skådespeleri men framförallt i den varma blicken på de ungdomar som gestaltas. Humorn som sipprar igenom snart sagt varje scen och bäddar in både karaktärer och tittare i en sorts förtröstan. En känsla av att det kan gå bra, att saker ibland faktiskt löser sig.

Oavsett hur smärtsamt eller pinsamt ett avsnitt kan vara är det en glädje att vistas i denna blick. Känslan av att någon vill karaktärerna väl. Att någon vill mig som tittare väl. För det Skam gör är inte att bedriva samtidskritik. Det är att erbjuda tröst. Genom den förlåtande blicken befriar serien karaktärerna och tittarna från skammen över alla tillkortakommanden och känslor av otillräcklighet som följer av att växa upp, oavsett ålder.

Det spelar egentligen ingen roll att det är en serie om ungdomar, jag tror jag hade blivit lika tacksam och känt samma glädje av att se en liknande gestaltning av pensionärer, anställda på försäkringskassan eller medlemmar i en tangoförening – av alla som kämpar med sina liv.

Text: Maria Jönsson

Krönikan finns publicerad på vk.se

Redaktör: Per Melander