NYHET Nervositeten märks också tydligt här hemma. När jag startade mitt forskningsprojekt för lite mer än två år sedan, utgick jag från att skyddsrummen och det svenska civilförsvaret i stort var att betrakta som en historisk relik, skriver Peter Bennesved, doktorand i idéhistoria, Umeå universitet.
Peter Bennesved Foto: Per Melander
Mina möten med mina kollegor i USA och Schweiz brukar vara ganska frejdiga. Tillsammans har vi nu under snart ett års tid planerat en konferens i Zürich på temat internationella perspektiv på civilförsvar under kalla kriget. Senast vi sågs hade dock den frejdiga stämningen försvunnit.
Min forskarkollega i USA var dyster efter valet så klart. Rent ut sagt deprimerad faktiskt. Av orsaker som från vårt sätt att se på saken måste anses naturliga. Min och vår Schweiska väns hållning var givetvis också dyster, vår mörka uppsyn speglade den Europeiska framtidsvisionen utan ett USA som säkerhetsgaranti och med Donald Trump vid rodret.
Nervositeten märks också tydligt här hemma. När jag startade mitt forskningsprojekt för lite mer än två år sedan, utgick jag från att skyddsrummen och det svenska civilförsvaret i stort var att betrakta som en historisk relik. Stora delar av vårt skyddsrumsbestånd finns kvar men synen på skyddsrummen behandlades mer eller mindre som något kuriöst och märkligt i de nutida källor jag läste. Under det gångna året har dock Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, synts allt oftare i mediala sammanhang och för inte länge sedan har de uppmanat till plomberingstopp av gamla anläggningar.
Sverige ska nu alltså återbygga ett sitt civila försvar. Och som ett blixtnedslag har också tonen kring vårt forna civilförsvar förändrats i radio, tidningar och sociala medier. Det historiska och trygga avståndet i vår förståelse av våra skyddsrum börjar omförhandlas igen.
För mig som dagligen ägnar mig åt att studera den enskilda människans och, även på högre nivå, den svenska statens rädslor inför det andra världskriget och ett hypotetiskt tredje världskrig, innebär den här nya situationen ett mycket bekant uppslag. De olika civilförsvarsmyndigheter som har funnits i Sverige sedan 1937, har alla arbetat utifrån föreställda hot från Sveriges samtliga väderstreck och budgeteringen för civilt försvar har alltid speglat politikernas och de militära strategernas bedömning om hur stora riskerna faktiskt är.
Att MSB nu då fått i uppdrag att faktiskt återskapa ett civilt försvar innebär alltså egentligen ett steg tillbaka till normalläget. Men det är ett skamset steg tillbaka. Och jag kan inte låta bli att tycka att det är orättvist. Som ett litet land mitt emellan stormakter och allianser har vi inte mycket val än att slentrianmässigt dra upp och ner våra försvarsbudgetar i förhållande till omvärlden.
Och även om Jens Stoltenberg har gjort sitt yttersta för att garantera att USAs förhållande till NATO förblir oförändrat så verkar det som att det är dags att dra upp reglarna igen. MSBs nya uppdrag gör det tydligt att 2000-talets saktmodiga nedrustning av civilförsvaret har visat sig vara en historisk parentes. Jag hoppas bara att vi hade vett nog att njuta av pausen.
Krönikan finns även publicerad på vk.se
Redaktör: Per Melander