NYHET
Idéhistorikern Lena Eskilsson, Umeå universitet, skriver i Västerbottens-Kuriren hur Umeå centrum för genusstudier är ett gott exempel på det som förenar kreativa akademiska rum med traditioner från andra idéskapande platser.
Vad utmärker en idérik och kreativ miljö? Att vara kreativ handlar ju om att frambringa tankar och ting som är nya och originella. I nutida universitetsmiljöer, där skapandet av ny, och helst omedelbart lönsam, kunskap är centralt, är frågan om vad som befrämjar nytänkande viktig. Vad som får tänkandet att röra sig bortom etablerade uppfattningar är dock inte lätt att fånga. Många forskare inom olika ämnesområden har försökt besvara frågor om kreativitetens natur.
Ofta har man fokuserat på enskilda individer med särskild personlighet och begåvning vilka setts som primus motor i nyskapande processer och miljöer. Efterhand har det emellertid blivit uppenbart att inga konstnärliga eller vetenskapliga ”genier” verkar i ett vakum. Alla ingår i intellektuella och sociala sammanhang där man interagerar med andra människor, traditioner och kunskapsparadigm. Och trots alla osäkerheter förefaller vissa miljöer och konstellationer ha större potential till kreativitet än andra.
Vad konstituerar kreativa forskningsmiljöer?
I en artikel i Kulturella perspektiv 2012:1, ”Homo ludens på universitetet”, sammanfattar idéhistorikerna Kjell Jonsson och Christer Nordlund vad empiriska studier av nutida forskning, inom framförallt naturvetenskap och medicin, har att säga om vad som konstituerar kreativa forskningsmiljöer. För det första har de flesta stora vetenskapliga genombrott skett i relativt små forskargrupper där man dagligen möts och där det finns en fungerande infrastruktur och ett utvecklat kommunikations- och kontaktnätverk.
För det andra verkar heterogena grupper bestående av forskare med skilda erfarenheter och kunskaper lyckas bättre än forskargrupper med likartad utgångspunkt och kunskapssyn. För det tredje förefaller en viss ”strukturell instabilitet” underlätta tankeförnyelse – under förutsättning att det också finns tillräcklig ”strukturell stabilitet” för att nya idéer ska kunna förverkligas.
Plats, tid, tankar och materiella omständigheter
Ett annat sätt att få syn på vad som kan utgöra en kreativ och idérik miljö också utanför dagens universitet och forskningsinstitut är att gå till historiska exempel. För drygt 30 år sedan kom det ut en bok med titeln Från Aten till Los Angeles. Idéhistoriska miljöer. Syftet var att utifrån några centrala idéhistoriska tidsrum diskutera hur plats, tid, tankar och materiella omständigheter samverkar. Boken behandlar alltså tankehistorien som ett växelspel mellan miljö och idé, utan att hävda någon enkel kausalitet.
Från Aten till Los Angeles handlar om stora urbana miljöer där världsbildsformande föreställningar som berört och fått konsekvenser för många uppstått. Värd för salongerna var nästan alltid en förmögen och bildad kvinna som i sitt hem samlade konstnärer, politiker, författare och skådespelare. Dessa salonger var viktiga nätverksskapande arenor mitt emellan offentligt och privat.
Kloster, hov och skolor
Men det har också genom historien funnits mindre miljöer som haft stor idémässig betydelse, som vissa kloster, hov och skolor. I ledningen för hovlivet och i kvinnoklostren fanns alltid kvinnor, där Hildegard av Bingen och Eleonora av Akvitanien är mina favoriter. Men viktigast som kulturell och politisk arena för kvinnor före den formella jämlikhetens genomförande var den litterära salongen. Runt om i Europa under 16- och 1700-talen utvecklades en umgängesform där en utvald skara från stadens överklass samlades för att tala om litteratur, filosofi, konst och politik i någons bostad, där man kunde uttrycka sig friare än i en offentlig lokal.
Värd för salongerna var nästan alltid en förmögen och bildad kvinna som i sitt hem samlade konstnärer, politiker, författare och skådespelare. Dessa salonger var viktiga nätverksskapande arenor mitt emellan offentligt och privat. Detta gällde med tiden inte endast deltagare från överklassen, det blev också ett tillfälle för konstnärer att visa upp sig och få kontakter med tänkbara finansiärer och för intellektuella att debattera aktuella politiska ämnen.
Inflytelserika salonger i Sverige
Även i Sverige har vi haft inflytelserika salonger, av vilka Malla Silverstolpes torde vara den mest kända. Hennes hem i Uppsala under 1820- 0ch 30-talen blev en kulturell mötesplats och en miljö där unga talanger av olika slag kunde pröva sin förmåga. Och på 1900-talet hade Ellen Key sina torsdagssammankomster kring aftonlampan i sitt hem i Stockholm, förevigad i Hanna Paulis målning Vänner.
Ungefär samtidigt startade de s k Tolfterna. Det var ursprungligen en grupp om tolv kvinnor från olika samhällsklasser och yrken som träffades för att diskutera aktuella politiska och kulturella frågor. Samkvämen var populära och omtalade och innehöll förutom föreläsningar och diskussioner även musik, högläsning, dans, lekar, te och smörgåsar.
I den idémiljö jag känner bäst till – Kvinnliga medborgarskolan på Fogelstad – förenades en del av de faktorer som präglat såväl kreativa akademiska miljöer som salongskulturens kännetecken. Den idéstyrda skolan leddes av en liten konstellation av kvinnor som utifrån olika erfarenheter drevs av en stark övertygelse att den kvinnliga rösträttens införande skulle kunna innebära stora samhällsförändringar.
Fogelstadgruppen ingick i ett stort nätverk av politiskt, socialt och kulturellt verksamma individer, och kursdeltagarna kom från olika sociala och geografiska miljöer. Skolan var en hemliknande helhetsmiljö, där måltiderna, samkvämen, körövningarna och gymnastiken hade lika stor betydelse som undervisningen i samhälls- och människokunskap. Fogelstadskolan ingick också i den starka svenska folkhögskoletraditionen, vars idé- och och bildningsmässiga betydelse för flera ungdomsgenerationer knappast kan överskattas.
Genusforskarskolan vid Umeå universitet
Min egen erfarenhet av att vistas i inspirerande tankemiljöer är framför allt akademisk. Jag har hela mitt vuxna liv varit verksam inom ämnet idéhistoria och jag var med när Genusforskarskolan 2002 startade sin omfattande verksamhet vid Umeå universitet. Uppdraget var att utvidga den genusvetenskapliga kompetensen genom att erbjuda tvärvetenskaplig forskarutbildning i samverkan med ämnesinstitutioner.
Grundutbildning fanns redan inom området vid Kvinnovetenskapligt forum, som sedan länge samlat lärare och forskare i syfte att studera och problematisera makt och kön. För mig har dessa vetenskapligt framgångsrika verksamheter – som nu utgör Umeå centrum för genusstudier – varit viktiga idémiljöer, som påverkat både min vetenskapliga och personliga världsbild.
Utan att göra en alltför långtgående jämförelse skulle jag avslutningsvis vilja hävda att den vetenskapliga miljön vid Umeå centrum för genusstudier förenar det som präglar kreativa akademiska rum med traditioner från andra idéskapande platser.
Lärare och forskare kommer från många olika ämnen, den idémässiga drivkraften är stark, det finns omfattande både nationella och internationella nätverk samt en viss strukturell svajighet. Man lägger dessutom stor vikt vid fester, förtäring och firanden!
Och det som firas i år och nästa år med ett stort Genus Jubel är att Kvinnovetenskapligt forum invigdes för 30 år sedan, att Genusforskarskolan har 15-årsjubileum och att Umeå centrum för genusstudier för 10 år sedan bildades genom en sammanslagning av forum och forskarskolan.
