Hoppa direkt till innehållet

Information till studenter och medarbetare med anledning av covid-19 (Uppdaterad: 26 januari 2021)

printicon
Publicerad: 13 okt, 2015

VK: "Upptäckt som väcker drömmar och debatt"

NYHET I en artikel i Västerbottens-Kuriren skriver Christer Nordlund, professor, idéhistoria, Umeå universitet, om de etiska, idé- och vetenskapshistoriska frågor som väcks av förra veckans Nobelfavorit Emmanuelle Charpentiers forskning.

Christer Nordlund Foto: Johan Gunséus

"Den 7 oktober var vi många som hoppades att forskning som utförts vid Umeå universitet äntligen skulle belönas med den akademiska världens finaste pris. Mikrobiologen Emmanuelle Charpentier, som tidigare varit forskare och nu är gästprofessor vid universitetet, var ju en av de främsta kandidaterna till att tilldelas årets Nobelpris i kemi. 

Detta för sina studier av systemet CRISPR/Cas9, som resulterat i en uppmärksammad teknik för genmodifiering. Möjligheten att modifiera gener med molekylära verktyg är i sig ingen nyhet.Men den här nya tekniken är både enklare, billigare och mer exakt än äldre metoder. Den har träffande beskrivits som en avancerad ”genredigeringsteknik” eller ”gensax”. Charpentier själv liknar den vid en schweizisk fickkniv i mikroformat.

Charpentier, för närvarande en av Europas mest eftertraktade forskare, har under de senaste åren erhållit det ena prestigefyllda priset efter det andra, och bland annat därför har allt fler bedömare haft henne som en av huvudkandidaterna till Nobelpriset. Eventuellt skulle hon få dela det med sin samarbetspartner Jennifer Doudna, verksam vid University of California, Berkeley, eftersom deras laboratorier har utvecklat tekniken med gemensamma krafter. Nu blev det inte så och de som istället fick priset i år, för sina ”mekanistiska studier av DNA-reparation”, är säkert väl värda det.

Man bör betänka att upptäckten av CRISPR/Cas9 ännu är ganska färsk, i alla fall med Nobelmått mätt. Men sedan 2012, då tekniken slog igenom i den internationella forskningsvärlden, har antalet vetenskapliga publikationer och patent inom området vuxit snabbt, liksom storleken på anslagen till denna typ av forskning. Utöver upptäcktens betydelse för förståelsen av vissa fundamentala biokemiska mekanismer rörande bakteriers immunsystem har CRISPR/Cas9 gett upphov till väldiga förväntningar på potentiella tillämpningsområden.

Genredigeringstekniken har redan prövats i experiment på såväl djur, växter och svampar som på celler från människor, och förhoppningen är att den i förlängningen ska kunna användas både inom de areella näringarna och för behandling av vissa allvarliga sjukdomar.

Tanken är i första hand att kunna åstadkomma genförändringar på avgränsade delar av kroppens celler, så kallad somatisk genterapi, vilket innebär att förändringarna begränsas och inte ärvs vidare. Men det finns antagligen också drömmar om mer genomgripande förändringar; idéer från ärftlighetsforskningens begynnelse om det möjliga och önskvärda i att förädla hela (eller delar av) mänskligheten kan åter komma att aktualiseras.

Kanske finns också andra faktorer som bidragit till att det inte blev något Nobelpris för CRISPR/Cas9 denna gång?

Vetenskapliga upptäckter av denna dignitet kringgärdas inte sällan av frågor och spekulationer. En fråga har gällt vem eller vilka som rätteligen bör ges äran för upptäckten. Charpentier och Doudna är helt visst huvudförfattare till den artikel som anses representera det grundläggande arbetet bakom ”gensaxen”. Men patentet till tekniken innehas av mikrobiologen Feng Zhang vid MIT, som dessutom menar att han gjorde sin upptäckt oberoende av Charpentier och Doudna. Om detta patent förs nu en komplicerad tvist som fått viss uppmärksamhet i medierna. Till historien hör också en molekylärbiolog vid universitetet i Vilnius, Virginijus Siksnys, som anses ha nått ett liknande resultat ungefär samtidigt men som på grund av en utdragen granskningsprocess fick se sin publikation i tryck något senare än de andra.

Utan att på något vis förringa dessa individuella forskares prestationer har det dessutom påpekats, att de är toppen på ett berg av CRISPR-relaterad forskning, som i över ett decennium lagt grunden för genombrottet och som snart kommer att generera nya toppar. Detta känsliga ämne om prioritet har nyligen behandlats av Sarah Zhang i ”The Battle over Genome Editing Gets Science All Wrong”, publicerad i tidskriften Wired (oktober 2015). Artikeln har i sin tur medfört en het diskussion på tidskriftens hemsida som ännu pågår i skrivande stund. Att närmare utreda hela denna utveckling blir en spännande uppgift för framtidens idé- och vetenskapshistoriker.

En annan känslig fråga handlar om forskningens potentiella tillämpningar bortom forskningslaboratoriernas kontrollerade experiment. Faktum är att ingen idag kan veta hur dessa kommer att te sig och därför spekuleras det friskt om framtida innovationer och medicinska möjligheter men också om risker och osäkerhet. Som Heidi Ledford skriver i artikeln ”CRISPR, the disruptor” i Nature (juni 2015): ”A powerful gene-editing technology is the biggest game changer to hit biology since PCR. But with its huge potential come pressing concerns”.

Etiska spörsmål har ju diskuterats i förhållande till genteknik allt sedan 1970-talet (till exempel rörande hybrid-DNA, GMO:s och kloning av stamceller) och dessa diskussioner har nu återkommit med förnyad kraft, särskilt sedan i april när det offentliggjordes att en grupp forskare modifierat mänskliga embryon. De ledande vetenskapliga tidskrifterna Nature och Science har båda publicerat artiklar som varnar för teknikens potentiella risker. Uppenbarligen återstår ännu mycket arbete innan den kan användas på ett kontrollerat sätt som inte ger upphov till oönskade bieffekter i kroppen eller i naturen.

I Sverige har RIFO, ett sällskap för riksdagsledamöter och forskare, tillsammans med Gentekniknämnden och Statens medicinsk-etiska råd nu tagit initiativ till ett seminarium i Riksdagshuset med rubriken ”Banbrytande forskning med etiska dilemman – genredigeringstekniken (CRISPR/Cas9)”. Frågor som kommer att behandlas är enligt inbjudan bland annat: Kan det vara etiskt godtagbart att göra ärftliga genförändringar om syftet är att förhindra svåra sjukdomar? Vilka risker kan finnas om detta tillåts? Vilka alternativ finns? Hur kan forskare i länder med mindre strikt reglering hindras att utföra ”oetiska” experiment? Bör forskning som innefattar genförändringar på befruktade ägg uppmuntras eller förbjudas? Hur kan en ansvarsfull utveckling av tekniken garanteras? Vilket ansvar har forskare och allmänföreträdare?

Utgångspunkten för seminariet är alltså den potentiella möjligheten att med CRISPR/Cas9 inte bara utföra somatisk genterapi utan även genförändringar på könsceller eller befruktade ägg, så att den genetiska förändringen faktiskt ärvs vidare till kommande generationer. Sådana ingrepp är för närvarande strikt reglerade i stora delar av världen, inklusive Sverige, men läget kan förstås förändras. Att belysa den typen av etiska frågor som eventuellt kan komma att aktualiseras i framtiden är relevant. Men erfarenheter från liknande tillstånd i livsvetenskapens historia, då ”allt” föreföll bli möjligt inom kort, har lärt oss att det också är viktigt att förhålla sig till tekniken så som den faktiskt fungerar och används i samtiden. Då kan i bästa fall både onödig rädsla och orealistiska förhoppningar undvikas.

Slutligen är det svårt att undvika frågan huruvida det faktum att Charpentier och Doudna är kvinnor kan ha haft någon betydelse i värderingsprocessen. Kemiprisens historia är verkligen inte någon munter läsning ur ett kvinnoperspektiv: sedan 1901 har endast fyra kvinnor belönats; sedan 1965 bara en enda!

I år blev det tre män till. Det är en trend som förefaller mycket svår att bryta. Det finns förstås en möjlighet att Emmanuelle Charpentier får stå i Nobels strålkastarljus nästa år. Eller nästa. Men alldeles oavsett hur det går med den saken kan vi i Umeå ändå glädjas åt och vara stolta över hennes extraordinära vetenskapliga framgångar så här långt."

Christer Nordlund

Redaktör: Per Melander