NYHET "I dagarna hölls rikskonferensen Folk och Försvar och för att parafrasera Elin Wägner så är det tydligt att rädslan nu sitter ordförande". I en krönika i Västerbottens kuriren frågar sig doktoranden i idéhistoria, Peter Bennesved, Umeå universitet, var fredsrörelsen är i denna tid av upprustning.
Peter Bennesved. Foto: Per Melander.
Förra veckan introducerade jag studenterna i grundkursen i idéhistoria för Elin Wägners och Barbro Alvings gärningar inom fredsrörselerna under 1900-talet. Båda två gjorde beständiga intryck under sin tid.
Under 1930-talet respektive slutet av 1950-talet utgjorde de två journalisterna och författarna intellektuella andningshål inom en politisk kultur som ständigt tycktes gå i upprustningens tecken. Elin Wägner med sitt Kvinnornas vapenlösa uppror mot kriget 1935, och Barbro Alving som kontroversiell civilförsvarsvägrare och medlem i Aktion mot svensk atombomb, AMSA 1958. Båda dessa rörelser samlade en stor grupp välkända ansikten och intellektuella som kritiserade rådande åsiktsregimer.
Kanske mest rabiat var Alving som vägrade infinna sig på civilförsvarsutbildning 1955 och som konsekvens fick en månad på kvinnofängelset Långholmen. Om händelsen går det att läsa i Alvings bok Dagbok från Långholmen från 1956. Men kanske mest värt att minnas är att hennes civilförsvarsvägran rotade sig i en djup övertygelse om att en acceptans för civilt försvar också innebar att vara medlöpare till ett system som håller krigsrustningen vid liv. Och sina åsikter hade hon fog för. Barbro Alving var sannolikt den journalist som mest av alla i Sverige hade upplevt krigets direkta fasor och konsekvenser.
I dagarna hölls rikskonferensen Folk och Försvar och för att parafrasera Elin Wägner så är det tydligt att rädslan nu sitter ordförande. Värnplikten är på väg tillbaka och försvarsmakten mot en organisation med ”tröskeleffekt”, en term med anor i kalla krigets försvarsdoktrin. Civilförsvaret ska också återintroduceras i nytt format. Men en fredsrörelse av det slag som tidigare funnits, uppburen av framstående politiker, kulturpersonligheter och journalister och som delvis agerat motvikt i försvarsdebatten, lyser med sin frånvaro i Folk och Försvars efterspel.
Det verkar snarare råda total konsensus om att en upprustning av Sveriges militära förmåga måste till. Allt annat är desinformation. Det här är en utveckling att vara vaksam på, för total konsensus kring en sådan fråga betyder att liberala röster har tystnat. Ett krig i dag är inte mindre brutalt än vad det var tidigare. Kärnvapnen finns fortfarande kvar, de har inte slutat vara aktuella för att kalla kriget är över. Detta har 2016 visat med all tydlighet och det finns inga anledningar att tro att en nyväckt fredsrörelse är mindre aktuell i dag än tidigare.
Mot slutet av seminariet frågade jag studenterna om hur läget ser ut i dag, och om det finns någon som kan mäta sig med Wägner och Alving i vår tid för att balansera upp och ge oss perspektiv. Vi skakade alla på huvudet. Var är fredsrörelsen i denna tid av upprustning?
Krönikan finns publicerad på vk.se
Text: Peter Bennesved
Redaktör: Per Melander