Vokaler och konsonanter berättar om språkets historia

I det svenska språket kan vokaler och konsonanter vara korta eller långa. I standardsvenska har till exempel ordet tät en lång vokal och en efterföljande kort konsonant. I ordet tätt är vokalen istället kort och den efterföljande konsonanten lång. Dessa två kombinationer är typiska; lång konsonant kombineras i standardsvenskan med kort vokal och vice versa. Men i många svenska dialekter finns fler kombinationer än så.

Fonetikern Felix Schaeffler vid Umeå universitet har mätt längden på vokalerna och konsonanterna i dialekter från 86 orter i Sverige och svensktalande delar av Finland. Av hans doktorsavhandling framgår att det finns två olika system utöver det nämnda standardsvenska. Vissa norrländska dialekter kombinerar korta vokaler med korta konsonanter, och några dialekter i svensktalande Finland och i Dalarna innehåller alla logiskt möjliga kombinationer av långa och korta vokaler och långa och korta konsonanter.

Dialekternas system för kombinationer av korta och långa vokaler och konsonanter berättar om det svenska språkets utvecklingshistoria. Språkhistoriskt antar man att svenskan en gång innehöll alla möjliga kombinationer. Det var först under medeltiden som standardsvenskan förlorade de lång-långa och kort-korta sekvenserna, så att bara kombinationerna lång-kort och kort-lång blev kvar.

De olika systemen avspeglas tydligt i Schaefflers omfattande och unika mätningar och hans databaserade klassificering visar god överensstämmelse med traditionella dialektindelningar. Dessutom visar undersökningen att några dialekter har tydliga spår av äldre, delvis övergivna, system. I ålderdomliga dialekter som tillåter alla fyra längdtyperna markeras också längdskillnaderna mycket tydligare än i dialekter med tre eller två längdtyper, framförallt vad gäller konsonanterna.

Den tydliga längdmarkeringen finns också i Närpesdialekten i finska Österbotten som först under den senare delen av 1800-talet har förlorat lång-långa sekvenser. Det visar att ett äldre system kan lämna kvar spår även om systemet som sådant övergivits. Ljudmätningarna har gjorts på det material som har spelats in inom dialektprojektet SweDia 2000 (Lyssna på dialekterna på: www.swedia.nu).

Felix Schaeffler är ursprungligen från München i Tyskland. Han kom till Sverige 2001 för att delta i projektet SweDia 2000 som doktorand. Tidigare studerade han under en period vid Institutionen för lingvistik i Lund. Huvuddelen av sin fonetiska utbildning fick han vid Ludwig-Maximilians-Uuniversitetet i München, Tyskland.

Torsdagen den 29 september försvarar Felix Schaeffler, Institutionen för filosofi och lingvistik, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Phonological Quantity in Swedish Dialects. Typological Aspects, Phonetic Variation and Diachronic Change. Svensk titel: Fonologisk kvantitet i Svenska dialekter – typologiska aspekter, fonetisk variation och diakronisk förändring.

Disputationen äger rum kl 13.15 i hörsal F, Humanisthuset, Umeå universitet. Fakultetsopponent är Professor emeritus Björn Lindblom, Institutionen för lingvistik, Stockholm. Ladda ner hela eller delar av avhandlingen på adress: urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-587

För intervju eller mer information, kontakta Felix Schaeffler på tel: 070-2828278 eller per e-post: felix@ling.umu.se

Redaktör: Helena Vejbrink