Så utvecklas både lärare och forskare i samverkan

Research-practice partnerships (RPP) är en form av samverkan som fått alltmer uppmärksamhet på senare tid, och som just denna studie fokuserar på.

Det är en långvarig samverkan mellan forskare och lärare, där syftet är att utveckla utbildningen med utgångspunkt i de frågor och behov som finns i praktiken. Sara Viklund förklarar:

– I dessa partnerskap integreras forskares och lärares kunskaper, och ett uttalat mål är att utjämna maktförhållanden i forskningssammanhang.

Dubbel tillhörighet ger flera perspektiv

Sara är anställd som kommundoktorand, vilket innebär att hon tillhör både Forskarskolan inom det utbildningsvetenskapliga området och Institutionen för estetiska ämnen i lärarutbildningen vid Umeå universitet, samtidigt som hon arbetar kvar i Piteå kommun. Där arbetar hon 20 procent med kompetensutveckling för lärare och strategiskt arbete vid Utbildningsförvaltningen.

När hon fick möjligheten att fördjupa sig i frågor som rör relationen mellan universitet och skolhuvudmän valde hon att utforska en situation som hon själv ofta upplevt i praktiken:

– Det är ett problem om de som berörs av forskningen inte upplever den som relevant och därför inte tar del av forskningsresultat. Samverkan är ett sätt att överbrygga det gapet.

Fokus på gemensamt lärande

Delprojektet som artikeln bygger på startade som ett svenskämnesdidaktiskt nätverk, där forskare från två universitet och magisterutbildade lärare från en kommun träffades för att identifiera gemensamma intresseområden. Det visade sig att både grund- och gymnasielärare hade liknande utmaningar kopplade till litteraturundervisningen.

Tre olika aktionsforskningsprojekt genomfördes under tre års tid utifrån ett gemensamt fokus. I projektet deltog lärarna i alla delar av forskningsprocessen: att identifiera undervisningsnära frågor, genomföra aktioner, samla in och analysera data samt kommunicera resultatet. Forskare och lärare har gemensamt presenterat resultat på konferenser och arbetet har lett till gemensamma publikationer. Sara förtydligar:

– Perspektiv från forskning och skolpraktik berikar varandra och därför är det viktigt att det bedrivs forskning med skolan utöver forskning om och för skolan, och att lärare ses som producenter av kunskap, inte enbart som konsumenter.

När forskare och lärare arbetar nära varandra ökar både lärarnas forskningslitteracitet och forskarnas praktiklitteracitet. Inte minst lärarutbildningen har mycket att vinna på ökad samverkan.

Detta har också resulterat i att lärare som deltog i projektet kopplats till lärarutbildningen på en viss procent, samtidigt som de arbetar merparten av sin tid inom skolan. Sara säger:

– En framgångsfaktor var det delade ägarskapet, som växte fram genom den långa förberedelsefasen och det gemensamma arbetet hela vägen. Detta är tidskrävande, vilket förstås är en utmaning.

Lärare och forskare utvecklar sin förståelse för varandras områden samtidigt som de fördjupar sin egen expertis. Sara betonar att samverkan inte handlar om att sudda ut rollerna:

– Det är just dynamiken mellan det som förenar samverkande parter och det som skiljer dem åt som gör samverkan produktiv.

Bidrar till långsiktig kunskapsutveckling

Sara menar att samverkan mellan forskare och lärare idag förespråkas på många nivåer, och att förväntningarna är stora. Ofta drivs samverkan av enskilda engagerade personer, men långsiktighet kräver stabila strukturer.

Hon hoppas att hennes avhandlingsarbete ska bidra med kunskap om hur strukturer och individers agens samspelar i dessa samverkansprocesser, och vad som krävs för att samverkan ska bli hållbar över tid.

– Idag pågår många korta samverkansprojekt. Risken är att kunskapen stannar i projekten, samtidigt som liknande projekt startas om på andra håll. Mer långsiktiga samverkansstrukturer skulle underlätta spridning och kumulativ kunskapsutveckling, vilket skulle vara gynnsamt för både forskning och undervisning.