Underjordiskt hot mot våra nationalparker

Instinkten att rädda daggmaskar som flyr regndränkta marker är djupt rotad hos många av oss sedan barnsben.

Även Jonatan Klaminder, universitetslektor vid Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap, har länge haft en positiv inställning till djursläktet, som äter och bryter ner döda växter, och syresätter och dränerar mark genom sina gångar.

Det är först på senare år han har fått tänka om.

Jonatan Klaminder, universitetslektor vid Institutionen för ekologi, miljö och geovetenskap.

BildJohan Gunséus

– När daggmaskar sprider sig till skogar som varit maskfria i tusentals år påverkas hela ekosystem. Förutom att jordens struktur förändras, drar maskar ner markens översta lager av döda växtdelar – humuslagret. Då försvinner ett viktigt skydd mot kyla och fröätande djur som en del fjällväxter är beroende av för att överleva, säger han och fortsätter:

– I Nordamerika har de infört restriktioner för att aktivt skydda sina nationalparker från europeiska maskarter. Men, i våra stora fjällparker – som Padjelanta, Sarek och Abisko – finns inga restriktioner för att ta in daggmaskar. Frågan är om vi också borde ha det? När daggmaskar väl etablerat sig i nu maskfria delar blir de extremt svåra att få bort.

Vi befarar att daggmaskars förmåga att skynda på nedbrytningen kan påverka markers kolutsläpp lika mycket som framtida klimatförändringar

Jonatan Klaminder leder nu en studie för att ta reda på hur långt in i svensk fjällvärld som olika daggmaskarter har hunnit breda ut sig, och vad de får för effekter på fjällmiljön.

– Vi vet nu att maskar sprids från jordbrukstomter, gräsmattor och trädgårdskomposter i fjällen, bland annat har vi hittat de bleka och tjocka värstingar som enligt amerikanska studier förändrar marken mest. Men frågan är nu hur dessa arter påverkar våra fjällbjörkskogar – bör vi vara oroliga, eller?

Oroväckande är att amerikanska studier har visat att daggmaskars närvaro kan ligga bakom kaskadeffekter på ekosystemen, det vill säga att när vissa växtarter försvinner minskar även betande däggdjur i antal.

Bekymmersamt är också att maskars aktivitet kan gynna invasiva växtarter. Men kanske mest skrämmande är att dagens klimatmodeller kan behöva göras om.

– Vi befarar att daggmaskars förmåga att skynda på nedbrytningen kan påverka markers kolutsläpp lika mycket som framtida klimatförändringar i de områden de etablerar sig i. Med försiktighetsprincipen i ryggen skulle jag vilja uppmana alla fiskare att – åtminstone tills vidare – sluta släppa ut överblivna daggmaskar i fjällnaturen, något som jag själv gjort under många år, säger Jonatan Klaminder.