”Vi måste sluta säga åt kvinnor att ta för sig”

Hade problemet legat i att kvinnor skulle behöva ta för sig lite mer hade det såklart inte fortsatt existera vid det här laget. Man måste se att den ojämna könsfördelningen är ett organisations- och ledarskapsproblem.

Tvärvetenskap har följt Ann Öhman genom hennes akademiska karriär. Efter att ha arbetat som sjukgymnast disputerade hon i folkhälsovetenskap 2001. Intresset för frågor som rör hälsa, arbete och genus fick henne senare att börja arbeta vid Umeå centrum för genusstudier vid samhällsvetenskaplig fakultet. För henne har det varit en självklarhet att arbeta tillsammans med forskare från olika vetenskapliga fält.

– Jag har insett hur viktigt det är att kombinera kunskap från olika vetenskapliga ämnen för att verkligen kunna angripa och förstå ett forskningsproblem. Ett exempel på det är det senaste forskningsprojektet jag har jobbat i. Där undersöker vi mäns våld mot kvinnor och vilka konsekvenser det får för hälso- och sjukvården. För att verkligen förstå detta har en forskare i juridik, en statsvetare och två forskare inom folkhälsovetenskap jobbat tillsammans och studerat olika aspekter av problemet. Allt från hur sjukvårdens organisation är rustade för att möta ohälsa på grund av våld till olika professioners kunskaper om våld. 

Samarbeten över vetenskapliga och geografiska gränser

Tvärvetenskap var också centralt i ”Challenging Gender”, det stora forskningsprogram som gjorde att Vetenskapsrådet 2006 gav genusforskningen vid Umeå universitet titeln ”Centre of Gender Excellence”.

– Challenging Gender leddes av Britta Lundgren, professor i etnologi, och samlade forskare från en mängd ämnen under fem teman, varav jag var ledare för ett. Vi ville bena ut hur man egentligen GÖR tvärvetenskap. Vi jobbade systematiskt med att synliggöra att, och hur, vi var olika och därmed kunde vi hjälpa varandra att förstå våra olika vetenskapliga utgångspunkter. Men att reflektera och ge feedback till varandra tar mycket tid och det är den största utmaningen. Jag har presenterat och skrivit om detta senare, även i internationella sammanhang, och problemet folk ser är just hur man ska få tid för reflektion när man är så pressad tidsmässigt.

Vi ville bena ut hur man egentligen GÖR tvärvetenskap. Vi jobbade systematiskt med att synliggöra att, och hur, vi var olika och därmed kunde vi hjälpa varandra att förstå våra olika vetenskapliga utgångspunkter.

Ann Öhman har också jobbat i flera internationella forskningsprojekt. Bland annat när hon har undersökt unga latinamerikanska mäns syn på jämställdhet och våld. För att kunna utföra studier på plats i Latinamerika har goda samarbetspartners varit nödvändiga.

– Jag har gjort flera studier i Nicaragua och Ecuador, där är våld i nära relationer ett oerhört utbrett problem. När man som svensk forskare arbetar i andra länder, som i mitt fall latinamerikanska länder och Indonesien, så är det avgörande att ha samarbeten på plats. När jag blev doktorand hade jag tur att hamna i den internationella miljön vid Institutionen för epidemiologi och global hälsa. Där fanns redan upparbetade kontakter med flera länder i Latinamerika och dessa har jag sedan utvecklat mer själv. Jag tycker inte att någon bör ge sig in i den typen av forskning på egen hand, utan alltid söka stöd och förankring på plats.

Föreståndare för expansiv forskningsmiljö

2008 slogs enheterna Kvinnovetenskapligt forum och Genusforskarskolan ihop till det nya Umeå centrum för genusstudier (UCGS). Ann Öhman blev UCGS första föreståndare och fick i uppgift att bygga en tvärvetenskaplig, mycket expansiv, forskningsmiljö.

– När UCGS grundades var det för vissa en kontroversiell satsning. Men vi hade turen dels att ha ett bra stöd från universitetsledningen, dels hade vi god ekonomi redan från start. Uppbyggnadsfasen av UCGS var rolig men tuff, vi hade en otroligt expansiv  utveckling i början. Under de första åren anställde vi 17 postdoktorer, 7 forskarassistenter, 6 gästprofessorer och ett stort antal doktorander (i skrivande stund har fler än 70 doktorander disputerat och ett 30-tal är inskrivna vid genusforskarskolan). Efter att jag slutade som föreståndare vid UCGS fortsatte jag som vetenskaplig ledare och jag har trivts oerhört bra här.

Kunskapsdrivet arbete mot akademisk ojämställdhet

Som professor i två olika ämnen har Ann Öhman varit forskningsledare inom både medicinsk och samhällsvetenskaplig fakultet.

– Jag tror inte att det finns någon kvinnlig professor som inte har varit med om, oftast omedvetna, härskartekniker under sin karriär. Det kan vara saker som att ens åsikt viftas bort eller att man osynliggörs. Men trots det tycker jag att jag har varit förskonad från diskriminering under mitt arbetsliv. Jag har haft förmånen att jobba i organisationer där det har varit ok att vara en kvinnlig ledare.

Ann Öhman menar att den sneda könsfördelningen bland professorer som envist består inte är ett problem som kan lösas av enskilda individer. Det måste angripas på lednings- och organisationsnivå.

– Hade problemet legat i att kvinnor skulle behöva ta för sig lite mer hade det såklart inte fortsatt existera vid det här laget. Man måste se att den ojämna könsfördelningen är ett organisations- och ledarskapsproblem och det är inte en olöslig gåta. Det finns mycket forskning om kvinnors akademiska karriärer. Den visar tydligt att arbetet för att få fler kvinnliga professorer måste bygga på kunskap och medvetenhet om vilka möjligheter och fallgropar som finns. Ett exempel på en sån fallgrop är att många kvinnor disputerar och hamnar sedan direkt i heltidsundervisning. Undervisningen tar upp all deras tid och de ges ingen chans att få erfarenhet av handledning och forskning och annat som krävs för att man ska meritera sig vidare. Där måste ledningen jobba aktivt med en kunskapsdriven policy som gör det möjligt även för de med lektorstjänster att meritera sig. Enskilda karriärsatsningar är bra, men vi får inte stanna där. Vill man på riktigt komma till rätta med detta problem måste det finnas ett strukturerat och återkommande arbete på ledningsnivå, annars är det så otroligt lätt att genusordningen kommer tillbaka. Och vi måste självklart sluta säga att kvinnor ska ”ta för sig” eller ”visa framfötterna”. Detta är ett organisatoriskt och strukturellt problem som kräver ett medvetet ledarskap, inte ett problem på individnivå.

Från 1 januari 2022 går Ann Öhman i pension. Hon kommer att fortsätta som professor emerita, ska bland annat handleda en doktorand fram till disputation.

– När jag går i pension ska jag försöka ta det lugnt och känna in vad jag egentligen vill göra. Sen ska jag kanske unna mig några sovmornar, ligga kvar i sängen och läsa tidningen. Det ska bli skönt!