Hoppa direkt till innehållet
printicon

En dag på Arkitekthögskolan

En exteriör som drar till sig uppmärksamhet på långt håll och en interiör som skiljer sig avsevärt från de allra flesta utbildningsmiljöer. Men hur ter sig vardagen på Arkitekthögskolan för personal och studenter? Aktum bokar in en dag i huset vid älven och öppnar sinnena för intryck.

Det är en klar majmorgon och Arkitekthögskolan i Umeå är en stor kub av ljus och rymd, från hörn till hörn i nästan alla fyra väderstreck. Ändå är det i byggnadens mörkaste rum som de ungefär sjuttio förstaårsstudenterna samlas klockan nio. Fyra veckor kvarstår till den utställning som hela läsåret syftat emot, men ännu är det mycket hårt arbete som återstår.
– Jag tror vi väntar några minuter för att se om det är några av era kolleger som kommer in lite sent, säger Amalia Katapodis som är årskursansvarig.
När hon väl sätter i gång med sin dragning så låter hon på samma gång som en vis veteran och som en i gänget av studenter:
– Den kreativa processen är som hålla på med parkour, guys. Vi måste hela tiden undvika hinder och hitta sätt att hålla hålla oss i rörelse. Det är vad arkitektyrket går ut på, att hitta lösningar.

"Skala är väldigt viktigt"

Fyra veckor kvarstår till den utställning som hela läsåret syftat emot, men ännu är det mycket hårt arbete som återstår. Amalia Katapodis går igenom de viktiga hållpunkterna i schemat och manar på sina studenter.
– Vi måste arbeta i rätt skala när vi utvecklar våra idéer, och zooma in långsamt. Skala är väldigt viktigt. Ett av skälen till att vi lärare inte vill att ni använder datorer är datorer lätt får en att tappa begrepp om skala. Vi måste fatta våra beslut stegvis. De avvägningar vi gör i skala 1:1000 eller 1:100 är inte samma som de vi gör i skala 1:50 eller 1:20, säger hon med eftertryck. We don't yet have the training to flip back and forth between scales. That's what we're training ourselves to do.

På första stolsraden sitter resten av ettans lärarlag uppradade: Sara Thor, Toms Kokins och gästläraren Pablo DeSoto. Sara Thor kommer från Göteborg men har jobbat många år i England. I Umeå har hon tillbringat snart två läsår. En tid hon beskriver som mycket positiv och konstruktiv till allra största del.
– Vi är runt 20 lärare, men då är det vissa som bara jobbar här en mindre procent. Sen är det sju–åtta personer i den tekniska/administrativa personalen. Så det är en ganska liten institution, säger Sara Thor.
– Vi kan ha max 248 studenter, nu är det några färre som går här eftersom det inte togs in några nya masterstudenter förra året. Men vi har ett nytt masterprogram som sätter igång i höst som har fått ganska mycket internationell uppmärksamhet, säger hon.

Ett enda stort rum

Amalia Katapodis dyker ner i schematekniska detaljer i sin presentation, men vi i reportageteamet smyger oartigt iväg från samlingssalen.
En våning upp håller tredjeårsstudenterna till. Här har alla sina arbetsplatser i ett enda stort rum som delats in i mindre ytor med hjälp av hyllor och rumsavdelare.
Linnea Ågren och Stina Nordström har sina arbetsplatser intill varandra. I vintras reste de tillsammans med hälften av sin klass på en studieresa till Indien, nu arbetar alla individuellt med sina fiktiva byggnadsprojekt. Linnea Ågren står och monterar ihop en modell i kartong men limmet vägrar att fästa. Jag ber Stina Nordström att orientera oss i utrymmet.

– Masterstudenterna sitter bortanför avdelaren där borta och vi treor sitter i det här L:et. Man har ett personligt skrivbord, en hurts, en stol och en lampa, berättarförevisar studenten Stina Nordström.
– Det är trevligt att ha sitt eget lilla plejs, Det är fritt att fixa och göra i ordning, men det var mer i ettan vi la energi på det, nu i trean orkar man inte bry sig om det lika mycket, ler Linnea Ågren och fortsätter:
– Det är ju många som kommer hit och säger "wow, vad coolt!" Men det har både för- och nackdelar att det är så öppet. Man hör ju allt som händer i rummet vilket kan vara störande,
– Det finns bara tre slutna rum i byggnaden så det går inte att stänga om sig när man har ett handledningssamtal, säger Stina Nordström.
– Eller om man ska ringa nån, fyller Linnea Ågren i.
– Men det är trevligt att vara vid älven, och på många sätt är det väldigt skönt här också. Det är lite både och, resonerar Linnea Ågren.

Engelskan dominerar

I personalpentryt sitter IT-teknikern Sven-Erik Hilberer och ekonomen Margareta Brinkstam och samspråkar över en kopp kaffe. På svenska, får tilläggas. Ibland kan det gå hela dagar då man inte pratar något annat än engelska.
– Jag har en bakgrund på designhögskolan så jag har blivit van vid att prata engelska. Det är ju väldigt stimulerande på sätt och vis, säger Sven-Erik Hilberer.
– Det kan vara lite jobbigt med språket när man sitter och har ett möte om till exempel arbetsmiljöfrågor, det kan vara svårt att formulera sig och hitta de rätta nyanserna. Men det är något man vänjer sig vid.

För ettorna har större delen av vårterminen kretsat kring ett projekt som utgår från stationsområdet i centrala Umeå, Järnvägstorget och en yta som omfattar delar av centrum och en bit av Haga. Studenterna arbetar nu individuellt med tänkta byggnader som ska passas in i området. Som det signalerades under morgonsamlingen så är de huvudsakliga redskapen papper och penna. Knappt en dator så långt ögat kan nå.

Koncentrerat i bubblan

Den avslappnade atmosfären på Arkitekthögskolan gör det lätt att missa hur hårt och koncentrerat studenterna på Arkitekthögskolan arbetar. I ett hörn sitter en ser vi en ung man halvligga i en sackosäck sittsäck med stora hörlurar på huvudet och en laptop i knät. När vi bryter in i hans bubbla med en fråga förstår vi att han tittar på en dokumentärfilm om arkitektur inför en muntlig presentation. Är man en av sjuttio personer som delar arbetsrum så får man göra vad man kan för vad som är möjligt för att skärma av sig.

Nere i entrén står en stor skalenlig modell av området. Några studenter berättar om hur bygget utgått både från kommunala kartor och ett omfattande arbete med att mäta och kartlägga den faktiska stadsmiljön i området.

För Sara Thor handlar resten av dagen om enskilda vägledande samtal. Hon tittar på den uppnålade bokningslistan för att se vilken student som står på tur. Det är Julia Herbert, vars ritningar föreställer ett cirkelrunt hus med platt, växtbeklätt tak. ByggnadenHuset ska är ämnat användas förför hantverk med växtbaserade material. Ena våningen är en samlingslokal, den andra en verkstadsdel har med ett slags låängsmalt, krökt växthus integrerat med den böjda fönsterväggen. Men det är trixigt att få till detaljerna på ritningen av fönsterpartierna.Alla runda former försvårar.

Byggnad i sammanhang

– Om man vill att det ska vara en rundad profil på fönstret så skulle jag rita detaljen som att fönstret går ner här, instruerar Sara Thor och visar med fingret på ritningen.
Julia Herbert visar fler skisser. Förslagen från läraren handlar mycket om att göra ritningarna så tydliga som möjligt för betraktaren, den tänkta kunden.
– Det viktiga är att byggnaden inte bara blir sin egen volym utan att den får ett sammanhang, förklarar Sara Thor.
Julia Herbert nickar instämmande. När tiden är ute sätter hon sig till rätta och fortsätter rita.
– Det är väldigt enkelt att glömma bort att du som tittar på ritningen inte vet det jag vet om hur planen ser ut. Det gäller att kunna nollställa sig själv och titta som om man såg alltihop för första gången, säger Julia Herbert.

Lunchtid i personalpentryt. Spanske Gästläraren Pablo DeSoto berättar energiskt om sin forskning och om sin väg till Umeå via Brasilien. Så börjar klockan närma sig ett. Resten av lärarlaget ansluter för ett kort avstämningsmöte innan de åter sprider ut sig ut i huset för fler handledande samtal.

"De behandlar oss som vuxna"

Nere i entrén till skolan står en flera meter lång skalenlig modell av stationsområdet i Umeå, en skapelse som ettorna har skapat tagit fram tillsammans. Tillsammans med några av studenterna går vi ner och tittar på modellen. De berättar hur arbetet bygget växt utgått både från kommunala kartor och ett omfattande arbete med att mäta och kartlägga den faktiska stadsmiljön i området.

Jag frågar dem studenterna om deras bild av pedagogiken och undervisningen på skolan – lyckas lärarna med uppgiften att utveckla studenternas deras kreativa förmågor på det sätt som det är tänkt?
– Lärarna är en del av det, de styr skeppet på ett vis. Men vi studenter får mycket inspiration av varandra. Det händer saker överallt som ger kunskap, säger Martin Smedsén.
Johan Vonkavaara håller med mig om att avståndet mellan studenter och lärare är kort, men anser inte att dynamiken blir gränslös på ett negativt sätt.
– Det är det lite det som är så fantastiskt med utbildningen, att de behandlar oss som vuxna människor. Det här yrket handlar ju mycket om att hitta lösningar och nya sätt sätt att göra saker. Om vi bara hade en massa traditionella lektioner hela tiden så skulle vi inte få utrymme att komma in i det här tänket.

I lärarnas öppna kontorslandskap råder lugnet. Bara en person sitter vid sitt skrivbord och arbetar. Det är Carla Collevecchio, årskursansvarig för andraårsstudenterna, som har lite välbehövlig kontorstid.
– På sistone har jag arbetat med studenter hela tiden, delat ut uppgifter eller haft vägledning eller gruppdiskussioner. Här sitter jag ungefär en dag i veckan.
I närmare tio år har hon arbetat parallellt som arkitekt och som lärare på Venezuelas Centraluniversitet. I Umeå har hon och maken bott i snart ett och ett halvt år.
– Det här är en mycket mindre skola än den jag tidigare arbetat på. Det känns roligt att kunna bidra till helheten på ett tydligare sätt.
På väggen vid Carla Collevecchios arbetsplats hänger ett flygfoto av den norska ön Traena som är spelplatsen för andraårsstudenternas stora gemensamma projekt.
— Tillsammans med befolkningen på ön har vi en Facebookgrupp. Studenterna kan ställa frågor om vad som finns på en viss liten yta av ön, och folk där börjar genast skicka bilder och kartor och teckningar.

Nära studenterna

Jag ställer en sista fråga till Sara Thor innan jag lämnar huset: Vad är det som får mig att uppleva Arkitekthögskolan som en så harmonisk och trygg miljö?
–Vi jobbar ju väldigt nära studenterna och vill att de ska känna att de kan komma till oss. Där hjälper också byggnaden till, att det är väldigt öppet, funderar hon.
– Från ettan handlar det mycket om hur studenterna upplever sin egen miljö på skolan. Om vikten av att respektera varandra, och att utbildningen inte är någon tävling. Man vinner mycket mer på att samarbeta. Och det tror jag att man bygger upp genom att vi som lärare visar respekt för studenterna. För att bygga upp det här behöver lärare visa respekt för varandra och gemensamt på skolan. Vi är inte här för att döma eller kritisera utan för att hjälpa, som ett team, att bygga tillsammans, säger Sara Thor.

Läs mer om Arkitektprogrammet

Läs mer om Masterprogrammet i arkitektur och stadsbyggnad

Text: Jonas Lidström
Foto: Malin Grönborg