Forskningsprojekt Polisyrket blir alltmer komplext och förändringskraven ökar på polisen och polisutbildningen för att upprätthålla legitimiteten i samhället.
Avsikten med projektet är att bidra med kunskaper om betydelsen av informellt lärande inom svensk polisutbildning, vilka även bedöms vara värdefulla för hela yrkesutbildningsområdet.
Umeå universitet
Syftet med detta tvååriga projekt (2018-2019) som ska genomföras på två lärosäten, Umeå och Växjö, är att undersöka polislärares informella arbetsplatslärande samt värdet av detta i relation till deras professionella utveckling och utveckling av utbildningspraktiken. Projektet tar sin teoretiska utgångspunkt i teorier om informellt lärande (Mankin, 2009), expansivt lärande (Engeström, 1987) samt anpassningsinriktat respektive utvecklings-inriktat lärande (Ellström, 2001). Logg-böcker, intervjuer och utbildningsdokument är de huvudsakliga data-insamlingsmetoder som ska användas. Avsikten med projektet är att bidra med kunskaper om betydelsen av informellt lärande inom svensk polisutbildning, vilka även bedöms vara värdefulla för hela yrkesutbildningsområdet.
I såväl officiella rapporter (cf. SOU, 2016:39) som i forskningslitteraturen om polisyrket och polisutbildningen (cf. Agevall & Olofsson, 2014; Christopher, 2015; Cordner & Shain, 2011; Neyroud & Weisburd, 2014; Paterson, 2011) beskrivs polisyrket som alltmer komplext och att förändringskraven ökar på polisen och polisutbildningen för att upprätthålla legitimiteten i samhället. Exempel på ökade krav som framhålls i litteraturen är att verksamma poliser behöver utveckla sina analytiska förmågor, kunna göra självständiga och kritiska bedömningar samt identifiera problem och föreslå lösningar. Dessa förmågor pekas ut som centrala för att de skall kunna hantera och verka i en alltmer riskfylld, tvetydig och osäker miljö. Det tycks råda konsensus om att ett närmande mellan polisen och akademin är avgörande för att polisyrket skall kunna utvecklas. Speciell uppmärksamhet riktas mot vikten av utökad forskning inom polisfältet (Neyroud & Weisburd, 2014) och att alternativa och innovativa undervisnings- och lärandestrategier utvecklas inom polisutbildningen (Paterson, 2011). Dessa utsagor avseende förändringsbehov kan sammanfattas i termer av en akademiseringssträvan, vilken i hög grad är aktuell i Sverige och i många andra länder (Cordner & Shain, 2011; Olofsson et al., 2017). I många länder är redan polisutbildningen fullt inkorporerad i universiteten, medan denna fråga är under utredning i vårt land (cf. SOU 2016: 39).
Den snabba utvecklingen av digitala teknologier har under senare år bidragit till att många yrkesutbildningar inklusive s.k. blå-ljusutbildningar även ges på distans (cf. Donavant, 2009; Holmgren, 2016). Den ytterst begränsade forskningen inom detta område visar att denna alternativa studieform inrymmer en stark potential att bidra till professionell utveckling framförallt inom teoribaserade ämnen samt till innovativa förändringar i utbildningspraktiken, vilka sedan sprids till campus-baserade utbildningsformer. Polisutbildning på distans infördes våren 2017 på två av tre lärosäten i Sverige. Ett flertal polislärare nyrekryterades, varav många saknade pedagogisk utbildning. Vidare saknade majoriteten av samtliga lärare undervisningserfarenhet på distans. I anslutning till distansutbildningens start genomgick dock majoriteten av dessa lärare en kortare kurs om pedagogisk digital kompetens (PDK) (Olofsson et al., 2017).
I litteraturen om polislärares förståelse och genomförande av undervisning (cf. Basham, 2014; Conti, 2010; Shipton, 2011, 2014) framkommer även där att polislärare ofta saknar pedagogisk utbildning och att lärarcentrerade och instruktionsinriktade förhållningssätt dominerar i deras undervisning. Vidare framhålls att tekniska yrkesaspekter prioriteras och att det tycks råda brist på utvecklingsinsatser som kan utgöra en stimulans för undersökande och prövande av nya undervisningssätt.
Den sammantagna bilden som ges i litteraturen visar således att polisutbildningen och dess lärare står inför stora utmaningar, vilka inrymmer ökade krav på akademisering och digitalisering, samtidigt som formella utbildningsinsatser inte tycks prioriteras i någon nämnvärd utsträckning. Denna situation kan dock inte definieras som unik, då liknande problemområden även beskrivs i litteraturen inom andra typer av organisationer (cf. de Laat, 2012; Mankin, 2009). Mot bakgrund av denna problembild och med stöd av litteraturen är det därför angeläget att rikta uppmärksamheten mot de informella lärandeaktiviteter som sker bland polislärare, samt vilket värde de har för deras professionella utveckling och för utbildningspraktiken. I litteraturen tillskrivs denna form av lärande en allt större betydelse för att skapa förståelse för hur medarbetare utvecklar sin professionella kompetens och sin arbetsplatspraktik, inte minst i tider av ökade förändringskrav. Forskning om informellt arbetsplatslärande bland lärare är dock i sin linda, inte minst inom yrkesutbildningar, vilket i hög grad motiverar genomförandet av denna studie. Med informellt lärande avses i detta projekt icke-strukturerade och spontana interaktioner mellan polislärare som uppkommer till följd av behov som identifieras i deras utbildningspraktik (cf. de Laat, 2012; Mankin, 2009; Nilsson et al., 2011).
Syftet med detta projekt är att undersöka och analysera polislärares informella arbetsplatslärande med avseende på dess struktur, innehåll och form samt värdet av detta i relation till deras professionella utveckling och utveckling av utbildningspraktiken. Syftet preciseras genom följande frågeställningar.
Avslutningsvis görs bedömningen att projektets resultat och slutsatser kan ha ett stort värde för hela yrkesutbildningsområdet, när det gäller lärares sätt att via informellt lärande hantera interna och externa förändringskrav samt utveckla utbildningspraktiken.
