Doktorandprojekt Hur talar vi om rymden, och vad säger det om hur vi föreställer oss den? Det här projektet undersöker hur yttre rymden konceptualiseras i språk, med fokus på metaforer, rörelseverb och sammansatta substantiv i amerikansk engelska.
Det här projektet undersöker hur människor föreställer sig yttre rymden, inte genom teknik eller fysik, utan genom språk. Genom en kognitiv lingvistisk ansats analyseras hur rymden konceptualiseras i amerikansk engelska med fokus på rörelseverb, prepositioner, sammansatta substantiv och metaforer. Studierna visar att människors sätt att tala om rymden är djupt präglat av kroppsliga erfarenheter, jordiska perspektiv och kulturella influenser. Trots att rymden är en miljö vi knappt har fysisk tillgång till, använder vi språkliga resurser från vår vardag för att göra den begriplig.
Den här studien handlar om hur människor talar om rymden, och vad det säger om hur vi tänker. Även om rymden ligger långt bort från våra direkta erfarenheter, visar projektet att språket vi använder för att beskriva den är djupt rotat i våra kroppar, vår kultur och vår fantasi. Utifrån ett kognitivt lingvistiskt perspektiv ses språket som nära kopplat till tanken, inte bara något vi använder för att kommunicera, utan något som hjälper oss att strukturera och förstå världen. Genom fem delstudier analyseras olika sätt att tala om rymden, framför allt i amerikansk engelska. I studierna framgår att rymdlexikonet inte är präglat av nya, innovativa ord. Istället förlitar sig människor på vanliga verb, prepositioner och substantiv, men anpassar användningen av dessa till den nya miljö. Detta tyder på att vi bygger vår förståelse av yttre rymden på tidigare, välbekanta erfarenheter. I förlängningen handlar projektet inte bara om språkbruk, utan om hur språk, tanke, våra kroppar och vår kultur samverkar när vi försöker greppa det stora och främmande.
Projektet visar också att metaforer spelar en roll i hur människor tänker på rymden. Rymden framställs som en miljö man kan resa i, till exempel som ett hav att färdas över. Vidare så personifieras stjärnor, galaxer och planeter, och beskrivs som att de har mänskliga relationer och ambitioner, till exempel kan de vara grannar som dansar med eller drar i varandra. Metaforerna gör det möjligt för oss att tänka på rymden som något mer konkret, något vi kan relatera till och föreställa oss, även om vi aldrig har varit där.
