NYHET Kompisarna, idrottsprestationen eller fostran – vad som är det bästa med flick- och pojkfotboll beror på vem man frågar. Barn, ledare och föräldrar ser olika värden i fotboll, och handlar också utifrån tre skilda idrottsvärldar. Men barnen tillfrågas sällan om hur de vill ha det, och deras värld underordnas ofta de vuxnas, menar idrottspedagog Inger Eliasson vid Umeå universitet.
Hon har i sitt doktorsarbete observerat ett flick- och ett pojkfotbollslag i över två års tid, och också intervjuat ett antal barn, föräldrar och ledare. Det är första gången alla tre grupper har studerats samtidigt. Resultaten visar att barn, ledare och föräldrar värderar vad som är det bästa med lagidrotten på helt olika sätt, vilket också påverkar deras handlande.
– För barn är möjligheten att få nya kompisar och att kunna vara tillsammans med dem det viktigaste med fotbollen. Det betyder inte att annat är oviktigt, de gillar också att få lära sig fotboll och spela matcher, säger Inger Eliasson.
Kompisar värderas också lika mycket i flick- och pojklag.
– Det är alltså en myt att flickor skulle vara mer sociala än pojkar.
För föräldrarna är det viktigaste att idrotten har en fostrande effekt, och att träningen är bra för barnen. Idrotten kan också innebära att barn och föräldrar kommer varandra närmare, genom att de kan vara fysiskt aktiva tillsammans. Det sämsta, enligt föräldrarna, är allt arbete som ska göras i föreningens namn, något som kan bli ett hinder för barnens idrottsutövande.
– Barn kan helt enkelt uteslutas om föräldrarna inte klarar att leva upp till att köpa bingolotter eller vakta idrottshallen på kvällarna, säger Inger Eliasson. Det visar att det finns ett beroende mellan barns, ledares och föräldrars världar som är viktigt att tänka på.
Ledarna däremot uppskattar mest barnens fotbollsutveckling, och värdet av att forma en högpresterande fotbollsspelare. Barnen upplever därför att ledarna har höga, ibland orealistiska, krav på att de måste prestera väl, särskilt på matcherna.
Enligt Inger Eliasson fungerar vanligtvis de tre världarna bra parallellt med varandra, men eftersom ledarna har mest makt genom sin ledar- och vuxenroll blir barnens röster ofta nedtystade. Barnen förväntas också vara tysta och lyssna på ledarna, något som ytterligare osynliggör barnens åsikter.
– Flickor och pojkar blir sällan tillfrågade om hur de vill ha det, och det innebär att de vuxna missar barnperspektivet och vad det handlar om. Ledarnas krav på att barnen ska vara seriösa och duktiga i fotboll är en orsak till att barnfotboll ibland blir en mindre lekfull och tillåtande miljö för barnen, konstaterar Inger Eliasson.
Resultaten visar också att både ledare och föräldrar är osäkra på hur en verksamhet för 11–12-åringar ska utformas för att vara god barnidrott.
– De förväntas tona ner idrottsprestationen, men vet inte hur de ska göra istället, menar Inger Eliasson, som anser att ledarna behöver stöd om barnens perspektiv ska kunna få mer genomslag i verksamheten.
Barnen tänker mindre på sin framtid som fotbollsspelare inom idrotten än både ledare och föräldrar. De befinner sig mer i nuet och vill ha kul på fotbollsplanen tillsammans med kompisarna. Barnen vill ha rättvisa ledare, som inte toppar laget eller låter dem spela på samma plats hela tiden.
– Det finns mycket att vinna på att lyssna på barnen och se dem som de sociala aktörer de är idag, istället för att betrakta dem som nästa generations vuxna fotbollsspelare, säger Inger Eliasson.
Fredagen den 5 juni försvarar Inger Eliasson, pedagogiska institutionen, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Skilda idrottvärldar. Barn, ledare och föräldrar i flick- och pojkfotboll. Disputationen äger rum kl. 10.00 i hörsal 1031, Norra beteendevetarhuset. Fakultetsopponent är professor Göran Patriksson, Göteborgs universitet.
Inger Eliasson, pedagogiska institutionen, Umeå universitet Telefon: 070-552 6202, 090-786 7912
E-post: inger.eliasson@pedag.umu.se
Redaktör: Camilla Bergvall