Hoppa direkt till innehållet
printicon
Huvudmenyn dold.
Publicerad: 20 jun, 2018

Defensiv stat och okritiska medier legitimerade lobotomierna

NYHET Den genomsnittliga dödligheten bland de 771 psykiatripatienter som lobotomerades på det statliga sinnessjukhuset i Umeå, Umedalens sjukhus under åren 1947 till 1958 var 7 procent, vilket innebär 57 personer. Det visar Kenneth Ögren i den avhandling han försvarar vid Umeå universitet 4 maj.

Psykokirurgin, med rötter i Schweiz, Portugal och USA, kom att få stark utbredning på de moderna sinnessjukhusen i Sverige mot slutet av 1940-talet. Umedalens sjukhus, Sidsjöns sjukhus, Beckomberga och Lillhagens sjukhus kom snart att ha opererat hundratals patienter. I Sverige lobotomerades mer än 4 000 patienter. De som opererades var främst patienter med ”utbränd schizofreni”, ett obotligt resttillstånd efter svår kronisk sjukdom. Operationen innebär enkelt uttryckt att de nervceller som utgör kontakten mellan pannloben och djupare liggande regioner i hjärnan som är centrum för känslolivet skärs av.

Avhandlingen uppmärksammar att samtalet inom psykiatrin omkring lobotomins risker var dolda under lång tid. Den tveksamhet inför värdet av lobotomin eller den höga dödligheten som rapporterades på flera kongresser i Norden fick ingen särskild uppmärksamhet. Det skedde inte förrän 1951 då en läkare på ett mentalsjukhus i södra Sverige larmade i pressen att 6 av 21 lobotomerade i en serie hade dött. Vissa mentalsjukhus hade redan övergivit metoden 1951. De menade då att klientelet för vilket lobotomin var lämpad hade opererats.

En allmän slutsats av resultaten i detta nu avslutade forskningsprojekt är att medicinen inte arbetar i ett isolat. En riskfylld metod som lobotomin kan också få legitimering från okritiska medier och från en defensiv statlig tillsyn.

I avhandlingen studerar Kenneth Ögren diskussionen kring tidig svensk psykokirurgi genom att beforska samtalet inom professionerna, mediernas konstruktion av metoden och statens och Medicinalstyrelsen roll.

På Umedalens sjukhus, varifrån patienter skickades för lobotomi på Umeå lasarett, belastades lobotomin med en dödlighet på 10-17 %. De första tre åren som den brukades steg dödligheten varje år. 1951 kom en kirurg till Umeå som var skolad på Karolinska sjukhuset. Han hade med sig en så kallad diatermiutrustning, en ”elektrisk kniv” med vilken han nu effektivt kunde stoppa de intrakraniella blödningarna. Han fick ner dödligheten avsevärt. Den genomsnittliga dödligheten i lobotomi har i detta projekt räknats fram till något mer än 7% bland de 771 som lobotomerades. 57 patienter avled.

Medicinalstyrelsen hade tillsynen över mentalsjukhusen. Dokumenten visar att den situation som rådde med hög dödlighet vid lobotomier var känd för de inspektörer som årligen besökte alla sinnessjukhus. Vad gäller operationerna i Umeå syns försiktiga kommentarer i inspektörernas rapporter, t.ex. att det är en överdriven förhoppning att man vill lobotomera tio patienter per vecka. Medicinalstyrelsen roll kan beskrivas som defensiv vad gäller tillsynen av lobotomins praktik i Sverige. Man finner i det regelsystem som omgav dåtidens verksamhet att tillsynen av sinnessjukvården är svag och den liknar inte den tillsyn av psykiatrin som senare skulle komma.

De svenska medierna uppmärksammade lobotomin. Dess karaktär som ett radikalt ingrepp i hjärnan torde ha upplevts lika säreget av dåtidens journalister som av de läsare som fick del av beskrivningarna av den nya teknologin. I den jämförande undersökningen av rapporteringen av lobotomi i svenska och amerikanska medier som presenteras finner man att de flesta av de 111 artiklarna är positiva eller neutrala till lobotomi. Av de artiklar som kan sägas beskriva lobotomin som tveksam eller dålig hittar man de flesta i de amerikanska medierna. Det har tolkats som en större benägenhet i USA att förhålla sig kritiskt till de som uttalar sig om lobotomin. Benägenheten att i huvudsak beskriva lobotomin som en lyckad metod tycks alltså större i svenska medier än i amerikanska. En rimlig och bra förklaring till skillnaderna är svår att göra. En tänkbar teori kan vara att det rådde en starkare paternalism, dvs en större tendens att ta beslut åt patienten, inom svensk medicinsk kultur än inom amerikansk. Läkares paternamlism kan också avspegla sig i en följsamhet hos lokala medier att rapportera just så positivt som metoden framställdes av den överläkare som uttalar sig om lobotomin och som förespråkade den mest.

Lobotomin kan sägas ha kommit till Sverige genom de goda kontakter som fanns mellan svensk och amerikansk akademisk psykiatri och neurologi. Psykiatern Snorre Wohlfahrt gjorde i slutet av 30-talet en lång studieresa i USA. Han träffade där framstående psykiatrer t.ex. Manfred Sakel som införde insulinchocksbehandlingen i USA. Wohlfahrt besökte också neurologen Walter Freeman och kirurgen James Watts, och undersökte bland annat en av Freemans lobotomerade kvinnor. Wohlfahrt var skeptisk till lobotomi, särskilt vad gällde effekten på patienter med långvarig schizofreni. I litteraturen varnade Wohlfahrt för att ge sig ut på en allmän offensiv mot schizofreni. Synpunkten kommunicerade han i litteraturen och på de tidiga kongresserna för psykiatrer i Skandinavien.

Kenneth Ögren nås på e-post kenneth.ogren@kultmed.umu.se, telefon 090-786 79 40 eller mobiltelefon 070-777 37 65.

Fredagen den 4 maj försvarar Kenneth Ögren, Institutionen för klinisk vetenskap, psykiatri samt Institutionen för kultur och medier, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Psychosurgery in Sweden 1944-1958, the practice, the professional and media discourse. Svensk titel: Psykokirurgi i Sverige 1944-1958, praktiken, den professionella diskursen och mediediskursen. Disputationen äger rum kl 09.00 i Psykiatriska klinikens föreläsningssal A, sv-planet, NUS, Umeå universitet. Fakultetsopponent är professor Marie Åsberg, Karolinska institutet, Stockholm.

Avhandlingen är elektroniskt publicerad, se
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-1084

Redaktör: Bertil Born