Hoppa direkt till innehållet

Information till studenter och medarbetare med anledning av covid-19 (Uppdaterad: 31 mars 2021)

printicon
Publicerad: 31 mar, 2014

Filosofi i vården

NYHET Richard Levi, överläkare vid Neurocentrum NUS och professor i rehabiliteringsmedicin på Enheten för rehabiliteringsmedicin, arbetar aktivt med att inkorporera något så ovanligt som filosofi i sitt arbete med att rehabilitera patienter.

Utgångspunkten är att rehabiliteringsmedicin är både en medicinsk specialitet och ett akademiskt ämne. I båda avseendena behöver ämnet definieras. Ett försök till att definiera rehabiliteringsmedicins identitet är att säga att det är en kombination av tillämpad fysiologi, logistik och existentiella frågor.  Detta ska förklaras lite mer i detalj.

Tillämpad fysiologi betyder att många sjukdomar och skador leder till störningar i kroppens olika funktioner. Rehabilitering fokuserar på att så långt som möjligt återställa dessa funktioner till det normala. I de situationer där detta inte är möjligt letar man efter kompensatoriska strategier som kan ersätta den förlorade funktionen. Det finns ett stort antal olika verktyg man kan använda för detta ändamål, till exempel läkemedel, kirurgi, tekniska hjälpmedel och träning. Oavsett vilket eller vilka verktyg man använder är målet detsamma, nämligen att göra personen så självständig och habil som möjligt. De viktigaste områdena i rehabiliteringsmedicin är långvarig smärta och olika skador och störningar i nervsystemet.

Logistik innebär att koordinera ett flertal personer och funktioner för att uppnå ett visst mål. I första hand handlar det om att kunna arbeta i team, att få patienten och anhöriga att vara involverade och att samarbeta med viktiga aktörer utanför sjukvården, till exempel arbetsförmedling, arbetsgivare och försäkringskassan. Teamarbete kräver prioriteringar och målformuleringar och en kompetens att driva ett projekt, det vill säga arbetet med en patient. Det är underförstått – men i praktiken tyvärr sällan fallet – att patienten själv är den mest centrala medlemmen i detta team.

Existentiella frågor – väldigt förenklat kan man säga att psykiatrin har hand om människor som mår dåligt utan påtaglig yttre anledning, medan i rehabiliteringsmedicin träffar man på många patienter som har en påtaglig yttre anledning, till exempel en skada eller en sjukdom, som gjort att de mår psykiskt dåligt. De har alltså inte primärt en psykisk störning, utan har drabbats av allvarliga tillstånd som ofta leder till psykisk kris, nedstämdhet, frustration och sorg. De är ofta inte så behjälpta av psykiatrisk behandling, och reagerar inte sällan med bestörtning om psykiatrin involveras. Däremot väcker en allvarlig skada eller sjukdom ofta existentiella frågor till liv: ”Varför händer det här just mig?”, ”Vad är meningen med att det här hände?” Det finns inga vetenskapliga svar på de här frågorna men för att en patient ska få tillbaka ett liv med bra kvalitet så är det samtidigt nödvändigt att formulera svar. Att understödja patienten i en sådan omorienteringsprocess är därför en lika viktig som bortglömd aspekt av rehabiliteringsmedicin. Man kan säga att om man som arbetare i sjukvården svimmar varje gång man ser blod bör man inte arbeta på en operationsavdelning. Och om man som arbetare i sjukvården inte tål att människor ofta mår psykiskt dåligt bör man inte jobba på en rehabiliteringsavdelning. Svårigheten med att använda filosofi i vården är att filosofer i regel inte jobbar inom sjukvården eller med människor över huvud taget.

Tanken är därför att i större utsträckning engagera filosofer i sjukvården men också att göra de som jobbar i sjukvård mer kunniga i tillämpad filosofi. De som är skeptiska mot filosofi är ofta personer som har väldigt ytliga kunskaper om ämnet eller som bara har kommit i kontakt med den typen av filosofi som dominerat anglosaxiska universitet. Den typen av filosofi är inte så användbar i vården. Men filosofi som ämne är flera tusen år gammalt och har lämnat ett väldigt rikt arv av tänkande kring livsfrågor. Allt det som idag kallas psykologi inrymdes tidigare under filosofin. Om man till exempel går tillbaka till stoikerna så hittar man tankar som idag kallas för KBT. På samma sätt kan man hos filosofer så skilda som Markus Aurelius, Cicero, Buddha, Konfucius, Kierkegaard, Nietzsche och många fler hitta mycket skrivet som rör existentiella frågor och vad ett gott liv är och hur man kan sträva efter att uppnå det.

Medan det självklart är viktigt att förstå till exempel biomekaniken i rörelseapparaten och plasticiteten i nervsystemet, så har vi alltså inom rehabiliteringsmedicinen också en annan viktig uppgift att fylla, nämligen ”Therapy for the sane”. Det som gör att just rehabiliteringsmedicin är särskilt lämpad för ”klinisk filosofi” är att vi möter patienter i ett läge i livet när de – för en tid åtminstone – blivit filosofer på grund av det som hänt. De vill ofta prata om livsfrågor, även om de inte läst en rad filosofi tidigare. Det är uppenbarligen så att när stora livsförändringar sker dyker vissa frågor upp. Det finns många vägskäl i livet som leder till existentiella frågor hos i princip alla: puberteten, skaffa barn, pensionera sig och så vidare. När man bryter nacken eller får en stroke hamnar man in i ett liknande läge. Mycket ställs på sin spets, och inget kan längre tas för givet. Redan psykoterapeuten Johan Cullberg betonade att kriser också bär fröet till personlig utveckling och mognad. Det ingår i vårt uppdrag att understödja detta om- och nyorienteringsarbete. Det är en central framgångsfaktor i all rehabilitering och vi behöver bli bättre på det.

I den mån att rehabiliteringsmedicinare ska vara experter på att vara holister betyder det att vi måste bli bättre på att se hela människan, och människans hela livssituation. Det är därför filosofin som verktyg och källa att ösa ur är lovande. Rehabiliteringsmedicin har potentialen att inkludera både ett naturvetenskapligt och ett humanistiskt synsätt, såväl forskningsmässigt som kliniskt. Jag tror att fler unga läkare kommer att välja att bli rehabiliteringssspecialister när det blir tydliggjort att specialiteten omfattar både medicinska och humanistiska färdigheter i en unik kombination.

Redaktör: Veronica Wiman Nilsson