NYHET I jul dyker den hjälteförklarade Lisbeth Salander åter upp på bioduken. På 1970-talet bemöttes kvinnliga hämnare med censur. I dag blir de hyllade av kritikerkårer och publik. Vad har hänt?
Filmer som handlar om hämnd efter en våldtäkt är en genre som på engelska går under namnet ”Rape-Revenge” eller på svenska våldtäktshämnarfilmer. Genren var mest aktuell under 1970- och 1980-talen och filmerna blev ofta totalförbjudna, censurerade och nedvärderade. I dag ser det annorlunda ut. ”Män som hatar kvinnor” kammade hem tre Guldbaggar och den 21 december är det premiär för Hollywoodversionen.
– På senare år har filmerna framför allt producerats som storfilmer och blivit varmt mottagna av publik och kritiker. Filmerna har också blivit mer uttalat feministiska i sin framtoning, säger Jonas Danielsson, universitetslektor i etnologi.
Jonas undersöker hur publik och recensenter tagit emot de två svenska filmerna ”Män som hatar kvinnor” från 2009 och ”Thriller – en grym film” från 1974. Båda filmerna innehåller sexuellt våld, nakenhet och huvudpersoner som vägrar att gå under av det manliga förtryck de utsätts för. De hämnas – våldsamt. Skillnaden ligger framför allt i hur filmerna har tagits emot. ”Thriller” blev först totalförbjuden och senare kraftigt censurerad. Varför betraktades huvudpersonen Madeleine som så farlig 1974?
– Nakenhet var inte alls ovanligt på film vid den tiden. Däremot var det mer ovanligt med våld, särskilt om det handlade om motståndshandlingar från kvinnor. I ”Thriller” klipptes dessutom den grövsta kränkningen och dessutom stora delar av hämndscenen bort. Det påverkar mycket hur man som tittare sympatiserar med karaktären, förklarar Jonas.
Mottagandet blev därefter. Recensionerna av ”Thriller” var inte nådiga. Till exempel skrev Aftonbladet att ”Thriller skildrar, för den händelse det intresserar tre å fyra biljettspekulanter, hurusom det drogade flarnet Christina Lindberg praktiserar kvinnokampen…”. Lisbeth Salander har å andra sidan utropats som ”Svensk films första hämnare”.
– Det vittnar om att rollen som kvinna har förändrats, men också om att våldtäkt numera är en politisk fråga. Det finns en frustration i samhället inför ett, offentligt sett, alltmer utbrett kvinnovåld, som också gör det möjligt att acceptera en kvinnlig hämnare.
Han berättar att i början av 1970-talet fanns mäns våld mot kvinnor inte på den svenska politiska dagordningen. Sveriges husmodersförening och Fredrika-Bremer-förbundet försökte visserligen påverka justitiedepartementet att vidga lagtexten så att våldtäkt i hemmet skulle bli möjligt att åtala.
– Våldtäkt ansågs fortfarande vara ett individuellt, framförallt kvinnligt, problem. Men ”Thriller” blir helt obegriplig utifrån ett individperspektiv. Det finns ingenting i huvudpersonen Madeleines karaktär som säger att hon ”vill” bli utnyttjad eller att hon själv kan styra vad hon utsätts för, säger Jonas.
Att våldtäktshämnarfilmer i dag framför allt produceras och tas emot som storfilmer visar att det numera är accepterat att våldtäkter verkligen är ett samhällsproblem.
– Vi kan idag, mer eller mindre, erkänna att faktiska våldtäkter sker både utanför men allra mest i hemmet. Problemet är bara att det finns en upplevelse av att ingenting görs. Allt ligger bortom vår påverkan och då ligger fantasin och fiktionen nära till hands. Här kan vi se världen i svart och vitt. Vi kan lägga våra moraliska betänkligheter åt sidan och hämnas, avslutar Jonas.
© Noomi Rapace. Foto: Knut Koivisto
Jonas Danielsson, är universitetslektor vid institutionen för kultur och medievetenskaper vid Umeå universitet Telefon: 090-786 97 55
E-post: jonas.danielsson@kultmed.umu.se
SR Studio Ett: Hämden är ljuv - på film
Redaktör: Karin Wikman