NYHET
Två arter av harpestbakterien Francisella tularensis använder helt olika sätt att döda de infekterade cellerna, konstaterar Xin-He Lai i den avhandling hon försvarar vid Umeå universitet den 27 maj.
Francisella tularensis är en höggradigt smittsam bakterie som orsakar sjukdomen harpest. Trots att sjukdomen har varit känd i nästan 100 år är kunskaperna om bakteriens sjukdomsframkallande förmåga ofullständiga. En sedan länge beskriven och viktig sjukdomframkallande faktor är dock dess förmåga att tillväxa inuti celler från människa eller djur. Avhandlingen studerar förloppet hos infektionen i dessa värdceller.
Studier på två arter av bakterien visar att resultatet av infektionen är helt olika. Den vanligaste bakteriearten ger upphov till en s.k. programmerad celldöd, apoptos, hos de infekterade cellerna efter cirka 24 timmar. En annan art av bakterien skapar däremot s.k. nekros hos de infekterade cellerna. Studierna visar också att det finns en produktion av faktorer som bryter ner blodkroppar i den ena men inte den andra arten av den här bakterien. Trots att båda bakteriearterna har förmåga att tillväxa inuti celler finns det betydelsefulla och grundläggande skillnader. Ändå verkar de båda arterna använda en likartad strategi såtillvida att de växer så länge det finns näring i cellerna. När bakterieantalen blivit höga är det ändamålsenligt att orsaka celldöd, så att bakterierna kan sprida sig till nya celler med god tillgång på näring. Ett viktigt mål för framtida forskning är att förstå hur bakterien orsaka denna celldöd. Att förhindra denna mekansism kan vara ett sätt att behandla harpest.
Xin-He Lai finns vid enheten för klinisk bakteriologiTel. 090-785 18 19 E-post: xin-he.lai@climi.umu.se
Avhandlingen läggs fram vid Inst. för klinisk mikrobiologi och har titeln Francisella tularensis infection induces macrophage cell death. Svensk titel: Francisella tularensis infektion induces macrophage cell death.Disputationen äger rum kl 13.00 i Sal E04, byggnad 6E, Norrlands Universitetssjukhus. Fakultetsopponent är professor Erik Kihlström, Hälsouniversitet, Linköping.
