NYHET Empati ses ofta som en självklar och avgörande del i mötet med patienter – men verkligheten ser ofta annorlunda ut. I en ny avhandling från Umeå universitet berättar läkare hur inte bara tidspress utan även utbildningens upplägg och arbetsplatsens kultur kan göra det svårt att leva upp till idealet.
Johanna Von Knorring.
ImageHans KarlssonI sin avhandling har Johanna von Knorring intervjuat läkarstudenter, läkare och patienter om hur de upplever och förstår empati i vården. Resultaten visar att empati är något föränderligt och relationellt – och att den påverkas av långt mer än enskilda läkares vilja eller personlighet.
Deltagarna i studien beskriver empati som något svårt att definiera men samtidigt som en självklar del av ett gott vårdmöte. Det handlar om att vara närvarande, lyssna aktivt och möta patienten som en hel människa – inte bara som ett sjukdomstillstånd. För patienten kan ett empatiskt bemötande skapa trygghet, förtroende och ökad delaktighet i sin egen vård.
Det uppstår en krock mellan vad man lärt sig att sträva efter och vad man faktiskt har möjlighet att göra i vardagen.
Men även om empati lyfts som ett ideal, visar studien hur svårt det kan vara att leva upp till det i praktiken. Läkarstudenter berättar att empati betonas under utbildningens första del, men när de når den kliniska verkligheten möts de av en vardag där tidspress, dokumentationskrav och fokus på det tekniskt-medicinska gör det svårare att vara empatiskt närvarande.
– Det uppstår en krock mellan vad man lärt sig att sträva efter och vad man faktiskt har möjlighet att göra i vardagen, säger Johanna von Knorring, doktorand vid Institutionen för klinisk vetenskap och Företagsforskarskolan på Umeå universitet.
Även erfarna läkare beskriver hur deras empati påverkas negativt av deras arbetsmiljö, organisatoriska villkor och en arbetsplatskultur som ofta premierar effektivitet framför relationellt bemötande. Många vill fungera som förebilder för yngre kollegor – men upplever att utrymmet för reflektion och samtal om bemötande är begränsat. Samtidigt framhåller de att empatin inte försvinner, men att den kräver kontinuerligt arbete och stöd för att kunna vidmakthållas.
Patienterna i studien visar stor förståelse för vårdens villkor, men efterfrågar ändå ett mer personcentrerat bemötande – att bli sedda, lyssnade på och tagna på allvar. För dem är empati inte en bonus, utan en grundförutsättning för god vård.
Sammanfattningsvis visar avhandlingen att empati inte enbart uppstår i mötet mellan två individer. Den påverkas och formas av utbildningens upplägg, arbetsplatsers kultur och de värden som genomsyrar vårdens organisation.
– Vi behöver förstå empati som något som formas och omformas i sitt sammanhang. Att ge läkare bättre förutsättningar att behålla och utveckla sin empati är ett ansvar som vilar på både individ, utbildning och organisation, säger Johanna von Knorring.
Johanna von Knorrings doktorandprojekt har finansierats av Företagsforskarskolan vid Umeå universitet och Region Västerbotten. Hon är även ST-läkare i onkologi och undervisar på läkarprogrammet.
Torsdagen den 5 juni försvarar Johanna von Knorring sin doktorsavhandling med titeln ”Jag tror att jag är det; vi behöver det – men det är svårt”. Patienters och läkares erfarenheter av empati i vårdens vardag. Disputationen äger rum klockan 09.00 i Betula Målpunkt L0, by 6M, plan 0, NUS. Fakultetsopponent är Per Kristiansson, adjungerad professor, Institutionen för folkhälso- och vårdvetenskap, Uppsala universitet.
Företagsforskarskolan vid Umeå universitet bygger på samverkan mellan universitet, forskare och företag eller organisation och syftar till att förena nytta för både samhället och den externa parten samtidigt som en utbildning av nya högkvalitativa forskare sker. Doktoranden får också ett skräddarsytt akademiskt kurspaket. Forskarskolan är öppen för alla discipliner och doktoranden har sin anställning vid Umeå universitet.
