László Veisz har jobbat med årets Nobelpristagare i fysik

Lászlo Veisz blev positivt överraskad att kollegorna tilldelats Nobelpriset i fysik 2023.

BildMattias Pettersson

Årets Nobelpris i fysik går till forskare som utvecklat möjligheten att studera elektroner med hjälp av blixtbelysning. Någon som vet precis vad det handlar om är László Veisz vid Institutionen för fysik som jobbat med två av de tre pristagarna.

– Det bästa sättet att förstå snabba processer har alltid varit att fota eller filma dem. För att genomföra en sådan undersökning behövs ljuspulser som är kortare än själva processen för att belysa objektet och "frysa" dess rörelse i tiden. Nobelpriset går till utvecklingen av de hittills kortaste ljuspulserna som är lämpliga för att studera elektroners rörelse i materia, säger han.

Forskade tillsammans i Tyskland

László Veisz lärde känna Ferenc Krausz som postdoktor i hans forskargrupp vid Tekniska universitetet i Wien. De fortsatte sedan forska tillsammans vid Max Planck-institutet för kvantoptik i Garching i Tyskland 2004-2016. Därefter gick László vidare till Umeå universitet.

Jag var säker på att den här dagen skulle komma

Precis som Nobelpristagarna jobbar László Veisz med attosekundfysik. Hans forskning är inriktad på utveckling och tillämpning av nästa generations attosekundkällor.

– Vi har ett pågående samarbete med Anne L’Huiller som har utvecklat en modell för generering av attosekundpulser och vi har relevanta experimentella data som stöd för den. Jag ser fram emot att se hur väl våra data passar hennes modell.

När Nobelpriset i fysik tillkännagavs på tisdagen blev László Veisz väldigt glad och stolt över sina kollegor.

– Jag var säker på att den här dagen skulle komma, men det förvånade mig att det blev redan i år. Jag skrev genast till båda för att varmt gratulera dem, säger han.

Öppnar nya dörrar

László Veisz beskriver vikten av Nobelpristagarnas insats:

– Den främsta prestationen är de 100 gånger kortare pulserna än tidigare som öppnar dörren till elektronernas värld. De gör att man direkt kan observera deras beteende över tid som ibland är komplext eller oväntat och under särskilda förhållanden kontrollera den. Ett lysande exempel är "tidsfördröjningar i fotojonisering". Sedan Einstein beskrev den fotoelektriska effekten (för vilken han fick Nobelpriset 1921), när en foton joniserar ett material och en elektron avges, antogs det att elektronen avges omedelbart efter att fotonen har absorberats. Först med hjälp av attosekundsfysiken kunde man visa att så inte är fallet och att det finns en liten, liten fördröjning i processen, säger han.