Liberal-demokratisk islam är också politisk islam

Mattias Dahlkvist, doktorand, Institutionen för idé- och samhällsstudier

BildPer Melander

Avhandlingen, vars svenska rubrik är Islam, ickevåld och fred som politik: Maulana Wahiduddin Khans ideologiska kontext, handlar alltså om den indiska ickevåldsförespråkaren Wahiduddin Khan (f. 1925).

En betydelsefull nutida författare, religiös ledare och tänkare som verkar för försoning, fred och religionsdialog i en samtida indisk kontext av växande spänningar mellan å ena sidan hindunationalistiska politiska rörelser och å andra sidan muslimska radikala strömningar.

Khans presentation av islam som helt opolitiskt, strikt fredlig och att endast ickevåld är tillåtet i islam är avhandlingens fokus.

När Khan säger att islam är opolitiskt så menar han att autentisk islam trivs utmärkt i den indiska, konstitutionellt sekulära demokratin – det vill säga den etablerade politiska ordningen sedan självständigheten.

Varför är även ickevåldsislam politiskt?

– Att Khan betonar att sann och autentisk islam är opolitiskt måste ses i en ideologisk kontext där islam anklagas per se för att vara radikalt politisk i betydelsen att muslimer alltid vill bygga en islamisk stat. Framförallt hindunationalistisk retorik påminner ständigt om att islam är till sitt väsen politiskt radikalt och därför är ett hot mot Indiens förment grundläggande hinduiska prägel, säger Mattias Dahlkvist.

– Att Indiens ca 180 miljoner muslimer (ca 13 % av befolkningen) definieras som ett fundamentalt hot ligger till grund för det våld och pogromer muslimer och andra minoriteter utsätts för genom den hindunationalistiska mobiliseringen. Därför måste Khans utfästelser – att islam i själva verket är opolitiskt – förstås i en kontext av våld mot minoriteter i det samtida Indien.

Vilken slags politik handlar det om då?

– Khan förespråkar en liberal-demokratisk och sekulär stat med religionsfrihet. Det är detta han kallar opolitiskt! Men i det konfliktladdade samtida indiska samhället kan hindunationalister framgångsrikt peka på Pakistans finansiering av militanta grupper i den pågående konflikten om Jammu-Kashmir och att muslimska terrorgrupper genomfört dåd i islams namn i storstäderna.

– Detta slags radikala islam förstås och omtalas som politisk islam i debatten – och därför tar Khan så tydligt avstånd ifrån politisk islam. När Khan säger att islam är opolitiskt så menar han att autentisk islam trivs utmärkt i den indiska, konstitutionellt sekulära demokratin – det vill säga den etablerade politiska ordningen sedan självständigheten.

– Sann islam, enligt Khan, vill inte ändra på den demokratiska konstitutionen. Och det är inte så konstigt att han säger så, i själva verket har den sekulära staten varit den främsta garanten för minoriteters rättigheter i Indien.

Varför är frågan viktig?

– Trots hindunationalisternas historieskrivning så präglas Indien av en enorm mångfald. Även hinduism rymmer så många olika slags religiösa praktiker och åskådningar att det är omöjligt att tala om en religion. Trots detta har hindunationalism, med regeringspartiet BJP i spetsen, framgångsrikt omformulerat hinduism som kärnan i det indiska samhällets gemenskap – där t.ex. kristna och muslimer utdefinieras ur själva nationen.

– Efter terrordåden i USA 2001 så inleddes ett ekonomiskt och strategiskt samarbete mellan Indien, Israel och USA. När Indien har blivit en allt viktigare ekonomisk och militär partner till USA i det så kallade ”kriget mot terrorismen” så har kritiken av Indiens behandling av minoriteter tystnat.

– Ett tydligt exempel på det senare är de upplopp, eller pogromer, då uppemot två tusen muslimer dödades efter en tågbrand som dödade 59 hinduer i delstaten Gujarat i februari 2002. BJP:s ledare å sin sida hävdar att västvärlden äntligen har insett allvaret i det hot som hindunationalism bekämpat hela tiden, nämligen islam definierat som fundamentalism och terror.

– Just nu pågår en politisk strid på högsta nivå i Indien där demokrati och statens sekulära karaktär ifrågasätts av den allt starkare hindunationalismens partier och organisationer. Hindunationalismens hätska utfall blir alltmer en del av de internationella anti-muslimska strömningarna och ligger till politisk grund för att den indiska demokratin är i gungning.

Avslutningsvis säger Mattias Dahlkvist att Khans idéer om islam, ickevåld och fred anknyter i den nuvarande situationen till Gandhis politiska och sociala tänkande som kvarstår som en av de främsta formuleringarna av indisk nationalism, vitt skild från den allt starkare hindunationalismen. Inte minst att Khan betonar Gandhis idéer om vikten av grundläggande samhällelig harmoni och gemenskap, trots olikheter och klassmotsättningar.