NYHET Bromerade dioxiner (PBDDs) i Östersjön har visat sig ge samma toxiska effekter som de mer välkända miljögifterna klorerade dioxiner. I sin avhandling visar Kristina Arnoldsson att PBDDs kan produceras naturligt och att de vanligast förekommande varianterna i Östersjön finns i höga halter, men försvinner snabbt ur fisken efter upptag.
Polybromerade dibenso-p-dioxiner (PBDDs) är en grupp ämnen med liknande struktur och kemiska egenskaper som de mer allmänt kända miljögifterna klorerade dioxiner. På senare tid har man hittat PBDDs i bland annat fisk och musslor från Östersjön. Halterna är högst i Egentliga Östersjön (från Ålands hav i norr till de danska sunden i söder), framförallt vid kusten och de når samma nivå som halterna av klorerade dioxiner.
I laboratorieförsök visar Kristina Arnoldsson att de typer av PBDDs som är vanligast i fisk och mussla från Östersjön har liten toxisk påverkan och försvinner snabbt ur fisken. Eftersom dessa PBDDs ändå hittas i relativt höga halter i fisk innebär det att omsättningen av dem är hög.
Kristina Arnoldsson fann också att andra, mindre vanliga PBDD-varianter med större toxisk effekt, har högre retention i fisken. När ämnena stannar kvar i fiskkroppen påverkas fiskens hälsa och ger effekter på reproduktionen.
– De PBDD-ämnen som stannade kvar i fisken överfördes till äggen. Vid hög dos slutade fisken att leka, äggkvaliteten försämrades och ynglens överlevnad blev lägre, säger Kristina Arnoldsson.
Spridningsmönstret av PBDDs i Östersjön tyder på att de är naturligt producerade. Många alger och andra marina organismer producerar bromerade föreningar som skulle kunna fungera som byggstenar för PBDDs. I sin avhandling har Kristina Arnoldsson undersökt två vägar för att bilda PBDD.
Hon visar att enzym från alg kan katalysera bildning av PBDDs från bromfenol, samt att UV-ljus får bromerade hydroxy-difenyletrar att cyklisera till PBDDs. Bägge reaktionerna producerar varianter av PBDDs som återfinns i mussla och fisk, men med olika profiler. Den enzymatiska reaktionen producerar en profil som liknar det mönster som återfinns på Västkusten, medan UV-reaktionen producerar ett mönster som liknar det i Egentliga Östersjön. Därför kan bägge reaktionerna vara viktiga, men beroende av olika lokala förutsättningar.
Även om PBDDs är naturligt bildade så är det viktigt ur risksynpunkt att öka kunskapen om PBDDs eftersom PBDDs och dioxiner ger samma giftiga effekter.
– Östersjön är ett känsligt innanhav och en av de mest förorenade havsmiljöerna i världen. Vi behöver förstå om och hur de bromerade dioxinerna kommer att påverka miljö och hälsa, säger Kristina Arnoldsson.
Kristina Arnoldsson är uppväxt i Söderhamn och gick naturvetenskaplig linje vid Staffanskolan. Hon har en kandidatexamen i kemi från Stockholms universitet och påbörjade sina doktorandstudier 2007 vid kemiska institutionen, Umeå universitet.
Fredagen den 3 februari försvarar Kristina Arnoldsson, kemiska institutionen, Umeå universitet, sin avhandling med titeln Polybrominated dibenzo-p-dioxins – natural formation mechanisms and biota retention, maternal transfer, and effects. Svensk titel: Polybromerade dibenso-p-dioxiner - Naturliga bildningsvägar och retention, överföring moder-ägg och effekter i biota. Disputationen äger rum kl. 10.00 i hörsal KB3B1, KBC-huset.
Fakultetsopponent är professor Walter Vetter, institutionen för livsmedelskemi, Hohenheim universitet, Stuttgart.
http://urn.kb.se/resolve?urn=urn:nbn:se:umu:diva-50887
Kristina Arnoldsson, kemiska institutionenTelefon: 0709-73 62 09
E-post: kristina.arnoldsson@chem.umu.se
Pressbild:
Redaktör: Ingrid Söderbergh