Om framväxten av samiska politiska institutioner

Luke Laframboise

BildPer Melander

Visar en växande klyfta mellan förväntade resultat och politiska realiteter

Luke Laframboise säger att samerna i Sápmi är ett ursprungsfolk från en nation, splittrat över fyra gränser.
 
– Kanske inte så förvånande har det gjort samerna till utmärkta diplomater när de behövt arbeta inom och över fyra separata statliga system. Ändå har deras roll i internationell politik fram tills nyligen varit relativt outforskad, säger Luke Laframboise och fortsätter:
 
– Dessutom har frågan om hur och varför de samarbetar med statliga institutioner blivit alltmer relevant, i takt med att relationerna mellan samer och stater i Norden har blivit alltmer ansträngda. Detta har bara förvärrats av klimatförändringar, försummelse och den föränderliga karaktären av internationell politik.

Adaptiva och pragmatiska strategier

Han säger vidare att han med hjälp av tre fallstudier som spänner över tre politiska nivåer utforskar hur de strukturer som styr relationerna mellan samer och stater har formats över tid, och vad det nuvarande tillståndet i relationerna säger om att ha förtroende för statliga institutioner.
 
– Genom denna process visar min studie att samiska politiska institutioner historiskt sett växte fram genom adaptiva och pragmatiska strategier. Men allt eftersom dessa institutioner har mognat och blivit inbäddade i statliga ramverk har dess strategiska flexibilitet minskat.
 
Som ett resultat möter samiska aktörer nu hinder för att utöka sitt politiska inflytande genom samma institutioner som de tidigare har förlitat sig på.
 
– Vad detta visar är en växande klyfta mellan förväntade resultat och politiska realiteter, vilket belyser riskerna som är inneboende i att sträva efter urfolks suveränitet genom formella politiska institutioner.

Strukturella begränsningar och risker

Denna avhandling bidrar till samisk forskning, urfolksstudier och internationella relationer genom att teoretisera effekterna av institutionell mognad på urfolks politiska handlingskraft, och empiriskt spåra samiskt engagemang över gränser och nivåer av styrning, och kritiskt problematisera statsbaserade vägar till urfolks självbestämmande.

Genom att göra det belyser det de strukturella begränsningar och risker som är förknippade med att sträva efter urfolks suveränitet genom formella politiska institutioner.