NYHET Vårens högre seminarium inleddes med dans, koreografi, föreläsning, lite mera dans och samtal, allt i en härlig röra för både medverkande och åskådare
En solig torsdagseftermiddag i februari är det dags för vårens första högre seminarium. Det börjar som det brukar med en del kära ansikten och en talarstol. Sara Edenheim inleder genom att prata om sin syn på performativitet. För oss som behöver en uppfräschning när det gäller begreppet kan man säga att begreppet inte ska blandas med ordet performance, då det kan uppfattas som något av ett val man har, ett val att spela en roll. Performativitet har istället sitt ursprung ur lingvistiken där det står klart att vi förstår vår omvärld genom språket och att inget” är” om det inte går att benämna, beskriva. Vi måste bli könade för att bli begripliga. Performativitet är görandet, allt vi ”gör” för att bli ett ”jag”, för att bli begripliga.
Med dessa tankar i huvudet ser vi hur tre dansare tar plats på scenen. De sätter sig under ett vitt lakan och den ena börjar läsa en text om bland annat Foucault. Han talar om kropp, kroppars koreografi, vår kropp som koreograferad, att genom dans böja koreografins gränser. Mitt i detta börjar det röra sig. Tyget klipps upp i små hål, ut kommer några fingrar, ett öra, ögon, en arm, det blir svårt att lyssna svårt att fokusera. Sedan fortsätter det.
Sedan i maj 2013 har vi på UCGS försökt få till ett samarbete med koreografen Björn Säfsten, men då han är en upptagen person har vi tålmodigt väntat in ett passade datum för att bjuda in honom och de två dansarna Oskar Landström och Sebastian Lingserius till vårt högre seminarium. Det var efter att ha sett föreställningen ”Fictional copies” som Björn i samarbete med filosofen Per Nilsson arbetat med som Sara Edenheim kom med idén till detta samarbete.
- ”Den förra förställningen hade mycket kopplingar till performativitet och efter att pratat med Björn Säfsten blev jag mer och mer övertygad om att detta skulle bli ett intressant inslag inom ramen för vårt högre seminarium” säger Sara.
Att ta till sig kunskap genom att använda sig av konstnärliga grepp är inget nytt, men föreställningen var nyskapande och väckte många frågor och tankar. Efter dansföreställningen och fikapaus följde sedan ett intressant samtal om hur man uppfattat föreställningen. I förställningen gjordes det klart genom text och rörelse att dansen ville bryta den traditionella synen på koreografin, böja och bända, slå sig ur rådande normer, men att åskådare gärna vill tolka, sätta ord och placera i fack för att göra det man ser begripligt. Språket är ett verktyg för att förstå men samtidigt ett fängelse som begränsar vår förståelse och upplevelse. Svårigheten att som åskådare inte analysera och sätta ord, inte kategorisera blev väldigt tydlig.
Redaktör: Emma Skog