Hoppa direkt till innehållet

Information till studenter och medarbetare med anledning av covid-19 (Uppdaterad: 31 mars 2021)

printicon
Publicerad: 07 apr, 2014

Provtagningsutbildning ger ökad patientsäkerhet

NYHET Venprovtagning är ett komplext moment i vården där mycket ska stämma för att resultatet ska bli bra. En kort utbildning vid enheter som uppvisar problem kan öka kvaliteten på provtagningen och därmed också patientsäkerheten. Det konstaterar Karin Bölenius, i den avhandling som hon försvarar vid Umeå universitet den 11 april.

Kliniska beslut om vård och behandling baseras upp till 80 procent på laboratorieresultat. Därför är det helt nödvändigt att laboratorieresultaten är tillförlitliga. Ett antal studier på området visar dock att det ofta blir fel vid provtagning och att det många gånger är själva hanteringen av blodproverna, när det exempelvis gäller att sätta rätt etikett på rätt rör och att knyta rätt remiss till rätt blodprov, som brister.

– De fel som uppkommer i samband med att man tar blodprover ställer till problem, eftersom de kan leda till fördröjda och felaktiga analysresultat, som i sin tur leder till fördröjd och felaktig diagnos och behandling. Vid misstanke om felaktiga provsvar måste man dessutom ta nya prover på patienterna, vilket medför ett onödigt lidande, säger Karin Bölenius, doktorand vid institutionen för omvårdnad, Umeå universitet.

Bara i Västerbotten genomförs årligen cirka sex miljoner provtagningsanalyser. Baserat på resultaten från internationella studier gör Karin Bölenius bedömningen att upp till 600 000 av dessa analysresultat kan vara felaktiga. Hon har därför i sitt avhandlingsarbete utvärderat i vilken utsträckning ett storskaligt utbildnings- och interventionsprogram, där venprovtagning var en del, kan påverka själva utförandet av venprovtagning hos personalen. Studierna omfattar personal vid hälsocentraler i norra Sverige, som genomgick utbildningsprogrammet och som därefter fick svara på enkäter och genomgå intervjuer. I sina studier har Karin Bölenius även bedömt förekomsten av så kallad låggradig hemolys, som är en indikator på kvaliteten hos blodprov.

Avhandlingen visar bland annat att utbildnings- och interventionsprogrammet öppnade upp för reflektioner hos personalen. Det resulterade bland annat i diskussioner om provtagningssäkerhet och förbättrade rutiner vid venprovtagning. Personalen skattade själva att de efter utbildningen oftare genomförde kontroller av fotolegitimation i samband med provtagning, att etikettering av provrör genomfördes mer i enlighet med gällande anvisningar, att rätt remiss bifogades och var kontrollerat mot rör-ID.

Karin Bölenius konstaterar också att 95 procent av personalen hämtade anvisningar från kliniskt kemiskt laboratorium på nätet efter utbildningen, jämfört med 77 procent före. Eftersom anvisningar förändras anser hon att det är bra att kunna söka denna information, som dessutom är aktuell. Deltagarna rapporterade att de förberedde patienten bättre och förbättrade även användningen av så kallade stasband för att vidga blodkärlen i samband med provtagning. Provkvaliteten hade också förbättrats vid de enheter som uppvisade lägst provkvalitet före utbildningen. Primärvården har generellt sett en bra provkvalitet.

Enligt Karin Bölenius visar resultaten att regelbunden bedömning och insatser för att minska riskhändelser är väl fungerande åtgärder för att förebygga problem vid provtagning, vilket ökar patientsäkerheten. Sannolikt är det mest effektivt att rikta utbildningsinsatserna mot enheter som uppvisar större och specifika brister, istället för att genomföra breda utbildningsinsatser.

– Studierna ger en utökad kunskap om effekten av interventionsprogram när det gäller själva utförandet vid venprovtagning, som kan användas vid framtida planering av utbildningsinsatser. Avhandlingsarbetet är specifikt inriktat på kvalitet och patientsäkerhet kopplat till provtagning. Min uppfattning är att det behövs ett nationellt program där man i ett bredare perspektiv identifierar men främst fokuserar på att förebygga riskhändelser inom venprovtagning i hälso- och sjukvården, säger Karin Bölenius.

I avhandlingen har Karin Bölenius även tagit fram en modell för praktiskt färdighetsutövande av venprovtagning och hon synliggör även venprovtagning som en viktig praktisk färdighet inom ämnet omvårdnad.

Karin Bölenius är uppväxt i Ullånger, Höga kusten, och har bland annat arbetat inom äldreomsorgen i Kramfors och som sjuksköterska på infektionskliniken, samt på thoraxkliniken, vid Norrlands universitetssjukhus i Umeå. Under en treårsperiod arbetade hon även som huvudhandledare för sjuksköterskestudenter samt adjunkt på sjuksköterskeutbildningen. Det projekt hon nu disputerar inom är tvärvetenskapligt och genomförs i ett samarbete mellan institutionen för omvårdnad och institutionen för medicinsk biovetenskap, enheten för klinisk kemi, Umeå universitet. Karin Bölenius kan nås på:Telefon: 070–642 21 98
E-post: karin.bolenius@umu.se

Foto: Mattias Pettersson.

Fredagen den 11 april försvarar Karin Bölenius, institutionen för omvårdnad, sin avhandling med titeln: Metoder för förbättrad venprovtagning. Utvärdering av ett utbildningsprogram. (Engelsk titel: Improving venous blood specimen collection practices. Method development and evaluation of an educational intervention program.)Opponent: Ewa Idvall, professor, Institutionen för vårdvetenskap, Malmö högskola samt Skånes universitetssjukhus.
Huvudhandledare: Christine Brulin.

Disputationen äger rum kl. 09.00 i Vårdvetarhuset, aulan.

Avhandlingen är publicerad digitalt.

Redaktör: Mattias Grundström Mitz