Snabbspår i lagstiftningen hotar rättssäkerhet och demokratiska spelregler

– Det här handlar ytterst om vilken kvalitet vi vill ha i den demokratiska processen. Debatter måste få ta tid, och kraven på våra politiker måste vara rimliga från både väljare och media, säger Magnus Blomgren, docent i statsvetenskap vid Umeå universitet. Foto: Mattias Pettersson

Sänkt straffbarhetsåldern till 13 år för allvarliga brott och dubbla straff för brott i kriminella nätverk samt skärpta straffskalor är några av de senaste lagändringarna som regeringen inför, trots ibland ganska stark kritik från olika instanser som ska se till att lagarna går att tillämpa rättvist. Samtidigt ser vi hur utredningar i dag i större utsträckning utförs av tjänstepersoner snarare än breda parlamentariska kommittéer. Direktiven är också mer styrande och precisa från början, vilket innebär att regeringen redan där påverkar resultatet tydligare än tidigare.

Men vad innebär det här ökade hastigheten och de spetsigare utredningarna egentligen för demokratin? Genomför regeringen inte bara den politik den har fått mandat för och spelar det någon roll för demokratin framåt?

Flera trender som samverkar

Magnus Blomgren har länge forskat om den representativa demokratins utveckling och menar att det egentligen är flera trender som samverkar och gör att det svenska systemet med remissvar och utredningar nu påverkas.

– Under de senaste mandatperioderna har vi sett att remisstiderna har blivit kortare samt att kritiken i remisserna oftare ignoreras. Vi kan nu se att regeringarna inte bara kör över remissinstanserna utan ibland även lägger fram propositioner som går rakt emot slutsatserna i de utredningar de själva beställt.

Ett av de senaste exemplen är beslutet om så kallade ”tonårsutvisningarna” där kritiken har varit utbredd, men ändå genomfördes beslutet. När det nu visar sig att utvisningarna inte fungerar som tänkt, olika lagar har till exempel slagit mot grupper av ungdomar som det inte var tänkt att slå mot, ska Migrationsverket pausa utvisningar i pågående ärenden som eventuellt kan påverkas av kommande lagändringar.

Kvaliteten på lagstiftningen försämras

– Konsekvensen blir långsiktigt att när regeringen driver igenom förslag utan att justera efter remissinstansernas invändningar minskar både lagstiftningens kvalitet och konsekvensanalysens värde. Det påverkar inte bara demokratin i stort, utan också rättssäkerheten.

Lagrådets roll, som ska granska förslag ur juridiskt perspektiv när propositionen är färdig, hamnar också i skymundan. Regeringar har tidigare tagit stor hänsyn till Lagrådets kritik, men nu kör man ibland vidare trots tydliga varningar om juridiska konsekvenser.

Enligt Dagens Nyheter (2026-03-27) har Lagrådet tvingats kalla in tolv pensionerade domare för att det lagstiftande tempot har varit så högt. Och det är ändå inte alltid som lagstiftarna lyssnar till dem. Lagrådet skrev till exempel att utdömandet av straff ”i enlighet med humanitetsprincipen bör präglas av måttfullhet”, men både regeringen och Socialdemokraterna vill se hårdare tag än Lagrådet tycker är lämpligt och menar att de har väljarnas stöd för det.

Varför allt detta sker just nu menar Magnus Blomgren har flera orsaker.

– Koalitionsregeringar gör att det blir viktigare att hålla ihop politiken än att ta hänsyn till remissinstanser och utredningar. Detta förstärks förmodligen än mer när vi har ett samarbete med ett parti utanför regeringen, såsom Tidösamarbetet. Det har inneburit att många utredningar måste sjösättas snabbt och att det politiska trycket är högre.

– Men vi har också under flera år sett ett förändrat politiskt tempo där såväl väljare som media kräver snabba förändringar vilket gör att regeringar försöker undvika att utredningar hamnar i långbänk och därför kör i ett slags snabbspår. Vi ser också att EU-lagstiftningens betydelse ökar. Det har också inneburit att svenska utredningar inte görs på samma sätt när EU-rätten styr.

Mindre förutsägbart för medborgare och företag

På kort sikt riskerar vi att få lagar som är mindre genomarbetade och mer svårtillämpade för myndigheter. Det blir också mer sårbara för juridiska prövningar och mindre förutsägbara för medborgare och företag. Detta skapar en ökad rättsosäkerhet, något både jurister och statsvetare varnar för.

– Dessutom förlorar oppositionen ett viktigt redskap, förklarar Magnus Blomgren. Tidigare kunde man luta sig mot utredningars slutsatser eller remissinstansers synpunkter som grund för politisk kritik. Men när även oppositionen börjar bortse från detta uppstår en ny normalitet där utredningar tappar sin funktion. Om utvecklingen fortsätter riskerar Sverige att urholka centrala delar av sin parlamentariska modell.

– Det här handlar ytterst om vilken kvalitet vi vill ha i den demokratiska processen. Debatter måste få ta tid, och kraven på våra politiker måste vara rimliga från både väljare och media, säger Magnus Blomgren.

Det som nu sker är inte en plötslig kris, utan en långsam förskjutning, menar Magnus Blomgren. Men just därför är utvecklingen svår att upptäcka i tid. När flera regeringar, oavsett politisk färg, börjar ignorera remissinstanser, utredare och Lagrådet riskerar svensk lagstiftning att bli mindre stabil, förankrad och legitim.

– Det handlar inte om juridisk teknikalitet. Det handlar slutligen om demokratins motståndskraft, avslutar Magnus Blomgren.