Stora förändringar i synen på frihetstiden och Gustav III:s tid

Daniel Andersson, doktorand i historia

BildPer Melander

Vilket forum som historiska berättelser förmedlas inom får successivt större betydelse för historieförmedlingens utformning under 1900-talet

I avhandlingen illustreras hur en konservativ, kungavänlig berättelse om epokerna dominerade i Sverige under sent 1800-tal och tidigt 1900-tal. Där fungerade frihetstiden som ett varnande exempel om farorna med partistyre och en svag monarki.

– I mitten av 1900-talet börjar det svänga på allvar i det historiska minnet av epokerna och en proparlamentarisk och demokratiideologisk berättelse får en allt starkare ställning. I denna berättelse framställs frihetstiden som föregångaren till det sunda demokratiska och parlamentariska statsskicket i samtiden, säger Daniel Andersson.

Han säger vidare att bilden av Gustav III:s tid också förändras och kungen framställs alltmer som en reaktionär autokrat när hans politiska gärningar ska beskrivas.

– Gustav III:s regeringstid beskrivs också som ett hinder som stod i vägen för en önskvärd social och politisk utveckling som man menar hade startat under frihetstiden. Man kan säga att berättelsen befäster demokratiska ideal i sin samtida kontext genom att lyfta fram parlamentariska och demokratiska traditioner i nationens historia.

– Under 1900-talets andra hälft används alltså dessa 1700-talsepoker i olika sammanhang för att understödja den samtida demokratin. Under 1960-talet och 1970-talet blir den proparlamentariska och demokratiideologiska berättelsen alltmer framträdande i historieläroböcker och i pressens historieförmedling, men inte lika framträdande i historisk forskning. Där är berättelsen betydligt mer utmanad av konkurrerande historievetenskapliga narrativ.

Skillnad mellan forskning och utomakademiska sammanhang

Daniel Andersson framhåller här att det växer fram en allt större skillnad mellan bilden av frihetstiden och Gustav III:s tid i forskning och i utomakademiska sammanhang. Studien visar sammantaget hur forskningens, historieläroböckernas och dagstidningarnas historieförmedling är mer homogen i förhållande till varandra under perioden från 1870-talet fram till 1920-talet.

– Det finns en förhållandevis hög nivå av tidsmässig överensstämmelse mellan olika former av historieförmedling under denna tid. Detta förändras från 1920-talet och framåt, då historieforskning, presstexter och läroböcker blir mer heterogena i förhållande till varandra. Vilket forum som historiska berättelser förmedlas inom får successivt större betydelse för historieförmedlingens utformning under 1900-talet.

Daniel Andersson sammanfattar med att peka på hur olika varianter av den proparlamentariska och demokratiideologiska berättelsen dominerar i slutet av 1900-talet i både historieläroböckerna och i pressen. Skiftet från en dominerande berättelse till en annan tyder på att forskningsberättelsernas politiska tillämpbarhet i olika tider har en stark inverkan på förändringen av det offentliga minnet av historiska epoker.

Studien visar också att den mest dominerande berättelsen inte har skiftat kronologiskt från en gammal berättelse till en nyare. Det har snarare skett en övergång från en dominerande narrativ riktning till en annan, medan båda har förmedlats parallellt med varandra i decennier. I studien dras slutsatsen att föreställningar om en ”eftersläpning” mellan historisk forskning och annan historieförmedling måste nyanseras och förstås i relation till specifika historiska berättelser.