Sveriges politiska system har vuxit fram i farten

Isak Törnqvist, doktorand i historia

BildPer Melander

Fortfarande finns möjligheten för den som vill, att kampanja och skriva upp sig som en valbar person helt utanför partisystemet

Isak Törnqvist konstaterar att det är svårt att föreläsa i historia om svensk politisk historia för studenter. Det hela är helt enkelt lite invecklat.

Det hade möjligen varit lite lättare om vi hade ett vedertaget demokratiskt narrativ eller en enskild stor tänkare som var ansvarig för utformningen av vårt politiska system. I Sverige har vi ingen Alexander Hamilton eller Montesquieu som går att hänvisa till.

– Tittar man tillbaka på utvecklingen i Sverige så ser man att det inte var något enskilt geni som satt sig ner och tänkte hur ska vi göra ett så bra politiskt system som möjligt. Utan det växte ju fram i takt med samhällsutvecklingen och enligt olika gruppers intressen. Och jag tycker att det är väldigt intressant att vi har behållit det och så starkt värnar om det, säger Isak Törnqvist.

Han säger vidare att hans doktorandarbete handlar om hur Socialdemokraterna organiserats men att man kan vidga ramen till hur politiska partier uppstår och agerar.

– Socialdemokraterna är ju Sveriges första moderna parti – alltså ett medlemsparti. Men  som ett parallellt spår handlar det också om hur det historiskt gått till att skapa politiska partier. Innan 1800-talets slut var det helt andra former av partibildningar.

– De här partibildningarna bestod av personvalda riksdagsmän som höll med varandra i olika frågor och mer eller mindre spontant började samarbeta. Det var under en period då de flesta i Sverige inte hade rösträtt. De moderna partierna är något annat. De har en organisation som till den största delen ligger utanför riksdagen.

100 år gammalt system

Isak Törnqvist säger att det här sättet att utforma partibildningar inte är något som är unikt för Sverige. Samtidigt är det något som vi lätt tar för givet. ”Att det är så här man gör politik och att det är så här man gör partipolitik.”

– Det jag tycker är lite speciellt är att vi har ett politiskt system som börjar bli hundra år gammalt och som kom till under väldigt specifika förhållanden. Det fanns en borgerlighet, ett stort arbetarparti (Socialdemokraterna) och ett bondeparti (Bondeförbundet). Alla dessa partibildningar speglade på olika sätt ett samhälle där klassidentitet var centralt.

– Och det är ju klart att man ska värna om sitt politiska system om man tycker att det är det bästa. Men till viss del har ju de historiska förutsättningarna för den här typen av politiska partibildningar och system försvunnit.

Demokratin 100 år i Sveriges firades 2018

BildRiksdagen

Exempelvis lyfter han fram att han anser att klass fortfarande är viktigt men att klassidentitet inte har samma betydelse och funktion idag.

– Ser man på partiernas medlemstal till exempel så hade ju Socialdemokraterna fram till 1980-talet nästan 1.5 miljoner medlemmar. Nu har de kring 75 000, och då är de ändå Sveriges största parti sett till medlemskap. Delvis tror jag att det beror på att färre ser partimedlemskap som ett sätt att värna sina intressen.

– Så det har ju hänt en del när det gäller offentligheten, föreningsliv och det politiska livet, som helt har förändrat förutsättningarna för hur politik bedrivs. Jag är ju ingen statsvetare men jag tror att en del av de politiska strider och de politiska problem vi har idag, kommer ur att förutsättningarna för det politiska systemet och politiskt deltagande har ändrats väldigt mycket.

Här betonar Isak Törnqvist att det här inte är en grundad analys, utan mer är ett påstående om att de förutsättningar som funnits för politik är helt förändrade. Som exempel nämner han hur vi inte har kunnat förutspå de mediala mekanismer som numera oftast premierar sensationer och utspel. Eller olika typer av aktivism via sociala medier som får större genomslagskraft än vad ett traditionellt föreningsmedlemskap någonsin kan ha eller få.

– Men vi har alltså ändå kvar vårt gamla politiska system; ett system anpassat efter ett samhälle där föreningsliv och klassidentitet var helt centralt. Jag tror att det gör att vissa tycker att det är svårt att förhålla sig till partipolitiken i Sverige.

Hattar, mössor och pöbelvälde

Backar vi bandet ytterligare, till 1700-talet, under den tid som benämns som ”frihetstiden”, befolkades maktens korridorer av ”Hattar” och ”Mössor”.

– När jag föreläser brukar jag säga att på den tiden så var det som om alla studenter först dyker upp i klassrummet, och sedan säger man att nu får ni dela upp er som ni vill. Så fungerade parlamentet.

–Hattarna och Mössorna är en uppdelning som främst sker inne i riksdagen, där man börjar alliera sig med varandra. Du kunde därför inte gå med i Hattarna eller Mössorna om du inte var riksdagsman.

Riddarhustorget i Stockholm var centrum för det politiska livet – inte minst i slutet av frihetstiden, då adeln samlades i Riddarhuset, borgarna och bönderna i Bondeska palatset, och prästerna i den närbelägna Storkyrkan. Kopparstick av Johan Snack, 1783.

BildKungliga biblioteket

Den här tiden beskrivs ofta som en tid med utbredd korruption. Röster och inflytande var till salu och inte sällan strömmade det in utländskt kapital som ville påverka den svenska politiken.

– Vid den här tiden ansågs dessutom demokrati ibland vara ett fult ord, likställt med pöbelvälde. Senare, under 1800-talet, beskrivs ofta hur frihetstiden inte är något man vill ha tillbaka.

Trots det finns spår av frihetstidens beskrivning av demokrati som pöbelvälde långt senare. Något som märks i förra sekelskiftets diskussioner och misstro till partibildningar.

– Det fanns tänkare under tidigt 1900-tal som var otroligt skeptiska kring partiväsendet, eftersom det skulle innebära att alla måste ge upp vissa av sina ideal och låtsas som att de tycker något annat.

– Att det skulle skapa ett system där alla i viss utsträckning är lögnare, och att allt bara blir en stor byråkratisk apparat där personligt handlingsutrymme och riktig politisk glöd skulle dö ut.

Med ett finger i luften

Han säger att när partibildningarna började spira i Sverige har Socialdemokraterna ett försprång i agitations- och föreningsvana. De bildades 1889, 13 år före Frisinnade landsföreningen, sedermera Folkpartiet och Liberalerna. Sedan kom fler partibildningar allteftersom.

Uppmaning från Allmänna valmansförbundet, dagens Moderater, till 1920-talets stockholmare att gå och rösta.

BildStadsarkivet

– Jag och historikern Samuel Sundvall har nyligen skrivit en artikel som är på granskning just nu om Allmänna valmansförbundet, som nu är Moderaterna. Artikeln handlar delvis om tiden då högern insåg att de behövde bilda ett parti.

– Men det är nästan ingen i riksdagshögern som vill vara med. Det blev ett jättestort problem att många av dem inte vill ge upp sin egen moral och sina egna politiska ideal för att följa en partilinje.

– Men ganska många av dem har ändå ett finger i luften. Arvid Lindman och Christian Lundeberg till exempel, som sedan blir statsministrar, inser att de också måste ha en organisation utanför riksdagen. Och så bygger man upp en partiorganisation som i stort liknar Socialdemokraternas organisation.

Isak Törnqvist beskriver hur förändringen vid den här tiden går från att de enskilda riksdagsmännen, som sitter i riksdagen på ett eget mandat, samarbetar med likatänkande till att man bildar organiserade partier.

– Även om det tar sin tid – de sista statsministrarna som inte tillhör ett politiskt parti är verksamma så sent som 1920-talet – så får allt fler insikten att man måste organisera sig, för att inte riskera att halka efter.

Dåtid, nutid och eventuellt framtid

Även om det är historiska perspektiv som vi har pratat om, så vill en ju ändå landa samtalet i en tid närmare vår egen.

–Den här utvecklingen med organiserade partier är ju egentligen något som sker under en väldigt kort period, perioden 1905 till 1930, där partierna kommer att dominera det politiska livet. Det lägger grunden för vårt nuvarande politiska system där partierna har ett väldigt stort inflytande.

Isak Törnqvist säger att statsvetare bland annat skrivit om problemen som uppstår för till exempel socialdemokratiska partier när välfärdsreformer höjt levnadsstandarden så att allt fler slutar identifiera sig om arbetarklass. Då är det svårt för socialdemokratiska partier att nå inflytande som ett ”arbetarparti”.

– Statsvetaren och politikern Björn Von Sydow har exempelvis skrivit att de borde sluta kalla sig för Socialdemokratiska Arbetarepartiet och i stället kalla sig Löntagarpartiet.

– Namnbytet från Bondeförbundet till Centerpartiet är ju ett annat jättebra exempel. Det nya namnet signalerar var man ligger på den politiska skalan. Men problemet är att det inte säger någonting om vilken social bas man representerar.

– Deras väljarbas har ju förskjutits från landsbygden till städerna, och då har man behövt fånga in mer liberala väljare, som tidigare i större utsträckning kanske var folkpartister/liberaler.

Att olika partier varit tvungna att anpassa sig och tämligen pragmatiskt formera sig och sin identitet kanske också speglar hur svårt det kan vara för nutida väljare att veta var en ska lägga sin röst.

– Man känner kanske att det inte finns något som tilltalar en helt exakt. Genom att till exempel rösta på ett visst parti för att man tycker en viss sak i en fråga, så får man samtidigt med ett komplex av sakfrågor som man kanske inte alltid kan ställa sig bakom.

–  Så det där är ju väldigt knivigt. Men det är också det som är en demokrati. Att det är majoritetens vilja som ska gå igenom och då kan varje person inte få det som är helt perfekt för dem.

Systemet växer fram i farten

För att sammanfatta påpekar Isak Törnqvist att framväxten av vårt politiska- och valsystem och vår demokrati är en lite krånglig historia. Men att det är vanligt i historieböckerna, till och med på universitetsnivå, att när man kommer till demokratins utveckling så börjar man med tvåkammarriksdagen 1866 eller 1809 års grundlag. Och så följer man bara de olika lagförändringarna utan särskilt detaljerade skildringar av processerna bakom den här utvecklingen.

– Det var ju ett väldigt, väldigt, konservativt och nästan antidemokratiskt samhälle. Vi hade kring sekelskiftet 1900 bland den lägsta rösträtten i Europa tillsammans med Ungern och Italien.

– Och sedan så skiftade det otroligt snabbt. Skiftet sker ju på grund av att det är väldigt mycket politisk energi i rörelse från både höger och vänster. Men det fanns aldrig någon utstuderad plan för vad som var det bästa sättet att bedriva rikspolitik.

– Ta enmansvalkretsar som vi hade förr i tiden. Det innebar att majoritetens kandidat vann oavsett hur många röster minoriteten fått. Högerns skräckscenario var att Socialdemokrater och liberalerna skulle ställa upp med gemensamma kandidater och att högern skulle tappa politiskt inflytande nästan överallt.

– Att vi har ett proportionellt valsystem från och med 1911 var ett sätt för riksdagshögern att säkra sitt inflytande. Denna typ av förhandlingar och överenskommelser ser man genom hela vår demokratihistoria.

Alla kan kampanja

Listan på exempel med olika detaljer i den här utvecklingen går att göra längre. Och det kanske är därför det är krångligt att föreläsa om det, speciellt när det kommer till personer i yngre åldrar menar Isak Törnqvist.

– Det både invecklat och det är någonting som sker i farten, man löser saker längs vägen. Det finns ju ingen stor svensk demokratisk tänkare. Men det är nog till en fördel; det har blivit ett system som har förhandlats fram över tid mellan många inblandade parter och är därför inte heller något som har kunnat förkastats helt av någon sida.

– Men det kan ibland bli svårt pedagogiskt. Kanske är det också därför vi, till skillnad från Frankrike och USA, inte har ett allmänt accepterat narrativ om hur vi blev en demokrati.

Till sist menar Isak Törnqvist att det är värt att nämna, att även om det är de politiska partierna som genom åren ”tagit över” vid våra val, med sina föreningar och kampanjorganisationer, så finns fortfarande möjligheten för den som vill, att kampanja och skriva upp sig som en valbar person helt utanför partisystemet.