Underrättsdomare tolkar sitt uppdrag på olika sätt

Underrättsdomare i tings- och förvaltningsrätter står närmast medborgarna i rättssystemet. Trots det har deras egen syn på domarrollen länge varit relativt outforskad. Nu visar en ny avhandling i rättsvetenskap att bilden av underrättsdomaren som enbart ”lagens tillämpare” är alltför förenklad.

Studien pekar på att underrättsdomare kan förstå sin roll på olika sätt. Vissa ser sig främst som lojala uttolkare av lagstiftarens vilja, andra som väktare av rättssystemets grundläggande principer, och några som aktiva aktörer i rättens utveckling när lagstiftningen inte räcker till.

– Underrättsdomare tänker inte likadant om sitt uppdrag och ser helt enkelt olika på hur relationen mellan domstol och lagstiftare ska fungera. De här föreställningarna är viktiga eftersom de kan påverka hur domarna faktiskt arbetar och hur de motiverar sina beslut, säger Marlene Löding, doktorand vid Juridiska institutionen.

Tre sätt att förstå domarrollen

Avhandlingen identifierar tre olika idealtypiska roller som tillsammans visar bredden i hur underrättsdomare ser på sitt uppdrag.

Rollen Ämbetsmannen präglas av stark lagstiftarlojalitet. Fokus ligger på att tolka och tillämpa lagtext så troget som möjligt. Domaren ser sin uppgift som att genomföra riksdagens beslut, inte att ompröva dem.

I rollen som Väktaren tar domaren ett bredare ansvar. Uppdraget handlar då inte bara om att följa lagen, utan också om att värna rättssystemets grundläggande principer såsom rättssäkerhet, proportionalitet och respekt för normhierarkin. När lagstiftningen är oklar, ofullständig eller ger flera möjliga tolkningsalternativ kan dess principer få större betydelse i rättstillämpningen.

– Väktaren är mer öppen för att använda bredare rättsprinciper och kan inta en mer självständig och granskande roll i förhållande till lagstiftaren, säger Marlene.

Den tredje rollen, Kreatören, innebär att domaren i vissa situationer också bidrar till rättens utveckling, till exempel när nya eller komplexa samhällsfrågor inte täcks av befintlig lagstiftning. Rollen bygger på en syn på domaren som en aktiv medskapare av rätten genom rättstillämpningen.

– Det handlar dock inte om att domare vill ta över lagstiftarens roll, utan om att rättstillämpningen i praktiken ibland kräver mer än en strikt läsning av lagen.

Klubba på lagbok.

BildJohnér Bildbyrå AB, Plattform

Spänningen mellan lagstiftarlojalitet och ansvar för rättssystemet

Studien visar att rollerna sällan är strikt åtskilda. Många underrättsdomare rör sig mellan dem beroende på typ av mål, lagens tydlighet och de praktiska förutsättningarna i det dagliga arbetet. Ämbetsmannen framstår ofta som ett starkt ideal, men i praktiken räcker det inte alltid att enbart följa lagtexten.

Det kan i sin tur skapa en svår avvägning för domarna. De kan känna sig kluvna mellan att vara lojala mot lagstiftaren och att samtidigt ta ett större ansvar för rättssystemets funktion, legitimitet och utveckling.

– Domarrollen formas i ett spänningsfält mellan traditionen att följa lagen, behovet av förändring och de krav som uppstår i praktiken. Det är en balansgång som kan vara både krävande och pressande, säger Marlene.

När rättstillämpningen kräver mer

Ett mer flexibelt och reflekterande synsätt kan ge domare bättre förutsättningar att hantera otydlig lagstiftning, nya samhällsutmaningar och komplexa avvägningar mellan rättsstatliga och demokratiska principer. I ett konstitutionellt perspektiv aktualiserar detta frågor om domstolarnas ansvar, handlingsutrymme och position i maktdelningen.

– I stället för att försöka pressa samman alla ideal till ett enda kan en viktig framtidsfråga vara hur domare får bättre förutsättningar att hantera dem i det dagliga arbetet, säger Marlene Löding.