Undersöker hur cellens proteintillverkning finjusteras vid salmonellainfektion

Baptiste Bogard är 'EC' postdoktor i Teresa Frisan lab och Francesca Aguilo lab på Insitutionen för molekylärbiologi vid Umeå universitet.
Enhet: Grupp Francesca Aguilo, Grupp Teresa Frisan

BildMattias Pettersson

Epitranskriptomet är en central och tidigare underskattad nivå av genreglering. Tänk dig att cellen är en jättelik fabrik och att mRNA är en kopia av genetisk information från DNA, ”instruktionslappar”, som berättar vilka proteiner som ska byggas. Epitranskriptom är alla de kemiska småjusteringar som cellen gör på dessa instruktionslappar för att finjustera när, var och hur mycket protein som ska produceras. Detta sätt går snabbare än att slå gener av och på.

Vad fokuserar din forskning på?

– Jag studerar hur epitranskriptommarkören m6A regleras i värdceller under salmonellainfektion. Mer konkret vill jag ta reda på om genotoxinproducerande bakterier, i det här fallet salmonella som uttrycker tyfotoxin, kan påverka mRNAs epitranskriptom och använda det som ett sätt att omforma den infekterade cellens genuttryck till sin fördel.

– Målet är att öka vår förståelse för hur genotoxinproducerande bakterier orsakar sjukdom. Projektet är väldigt spännande, inte minst eftersom jag redan kan mycket om RNA‑modifieringar men är helt ny i den mikrobiologiska delen av forskningen. Det finns otroligt mycket nytt att lära!

RNA‑modifieringar tillför ett helt nytt lager av komplexitet i regleringen av genuttryck.

BildMattias Pettersson

Vad har du för akademisk bakgrund?

– Jag har en teknisk examen med inriktning på biokemiska och biologiska analyser. Vidare har jag en kandidatexamen i molekylärbiologi och en masterexamen i samma ämne, med fokus på RNA‑biologi och det var alltså då jag började arbeta med RNA‑modifieringar. Under min doktorandtid fokuserade jag på små nukleolära RNA och deras roll i muskeldifferentiering.

Hur hamnade du i norra Sverige och vid Umeå universitet?

– Efter att ha disputerat i Paris ville jag fortsätta forska om RNA‑modifieringar, men gärna utanför Frankrike. När jag såg annonsen för ’Excellence of Choice’ kände jag direkt att projektet passade som handen i handsken – det låg helt i linje med det jag arbetat med, och dessutom fanns ett spännande fokus på patogena bakterier.

– Jag kom också att tänka på att några tidigare kurskamrater gjort praktik vid Umeå universitet och trivts väldigt bra. Och en familjemedlem hade nyligen rest runt i Skandinavien och blivit helt förälskad i naturen här. Så jag tänkte: ’Jag kommer nog också att trivas i Umeå!”

Vad är utmanande och vad är givande med att vara forskare?

– Det svåraste är nog att acceptera att experiment ibland misslyckas, även när man gjort allt rätt. Men man kan inte ge upp, utan måste försöka hitta en lösning och gå vidare. Samtidigt är det fantastiskt att vara en del av ett forskarsamhälle där andra har kämpat med liknande problem och är villiga att hjälpa, stötta och komma med nya perspektiv. Till slut är det väldigt tillfredsställande att se hur ens arbete, som bidragit till ny kunskap, bygger på insatser från alla som hjälpt en längs vägen.

Vilka är dina intryck av Umeå och universitetet?

”Den största skillnaden mellan Umeå och Paris är utan tvekan ljudnivån – här är det så mycket tystare! Folk verkar lugnare och mindre stressade. Jag gillar också att naturen finns precis runt hörnet; man glömmer nästan att man är i en stad. Min upplevelse är att Umeå universitet är välorganiserat och väldigt trevligt.

Vad driver dig att forska inom life science?

– Jag har alltid varit fascinerad av vetenskap. Det som gör life science –  och särskilt molekylärbiologi – så spännande är att vi studerar molekylära mekanismer som kan ha enorm betydelse för cellernas funktion och öde. Att försöka förstå dessa mekanismer är också ett sätt att förstå hur livet och människan blivit som de är.

Var ser du dig själv om fem år?

– Jag vill gärna stanna inom akademin, men på sikt hoppas jag kunna återvända till Frankrike som fast anställd forskare.

 

BildMattias Pettersson