Utbildning som verktyg för modernisering och kontroll

Badegül Eren-Aydinlik

BildPer Melander

Min studie argumenterar för att utbildning sågs som ett kraftfullt verktyg för att modernisera och kontrollera samhället under en nationsbildningsprocess

Badegül Eren-Aydinlik säger att avhandlingen utforskar hur idéer om "kvinnlighet" formades och omformades i en tid präglad av upprepade krig, regimskiften och ekonomiska svårigheter.

– Den visar att flickors skolgång inte bara var en enkel berättelse om framsteg. Utbildning blev även en plats där samhället diskuterade stora frågor: Vad gör en god kvinna? Vad är modernt? Vad är moraliskt? Vad innebär det att älska nationen? säger Badegül Eren-Aydinlik och tillägger: 

– Min studie argumenterar för att utbildning sågs som ett kraftfullt verktyg för att modernisera och kontrollera samhället under en nationsbildningsprocess.

Badegül Eren-Aydinlik säger vidare att så småningom erbjöds utbildning som en lösning på olika sociala problem och kvinnor placerades i centrum för dessa ansträngningar.

– Politiker och intellektuella ansåg att kvinnor var ansvariga för att uppfostra friska, moraliska och patriotiska barn. På grund av detta förväntades flickor uppfylla strängare moraliska normer än pojkar. Skolor lärde ut att moderskap, dygd, hygien och lojalitet till nationen var viktiga plikter för kvinnor.

En öppning för nya möjligheter

Hon förklarar hur även kvinnor stödde dessa idéer och var inte bara passiva anhängare av dem. De använde utbildningens språk för att kräva sin rätt att studera.

– De byggde karriärer, särskilt som lärare och hävdade en starkare roll i det offentliga livet och arbetslivet. Utbildning som stöttande argument gav dem nya möjligheter, även om det var inom vissa gränser.

Avhandlingen utforskar också den komplicerade relationen med "väst". Reformivrare såg ofta västerländska skolsystem som modeller. Samtidigt som de ville skydda lokal kultur och moral. Kvinnors roller formades av denna spänning.

– Genom att noggrant välja vilka västerländska idéer de skulle acceptera och vilka de skulle motstå, fick kvinnor och reformatorer nya rättigheter samtidigt som de stödde traditionella köns- och klasshierarkier. Ett viktigt fynd är att män och kvinnor skrev olika om kvinnlighet. Manliga författare beskrev ofta strängare, mer fasta ideal.

– Kvinnors beskrivningar i texter visar en mer flexibel och praktisk förståelse av vad det innebar att vara kvinna i föränderliga tider. I slutändan visar avhandlingen att utbildning inte var en enkel väg till frigörelse. Det var ett utrymme för kamp och förhandling. Kontroll och möjligheter existerade sida vid sida.

Avslutningsvis påpekar Badegül Eren-Aydinlik att tradition och modernitet innebar en ständigt pågående balansakt. Studien erbjuder ett nytt sätt att förstå hur kvinnor navigerade i denna förändring, inte bara som symboler för framsteg, utan som eftertänksamma och strategiska aktörer som arbetade inom starka sociala gränser.