”Jag är nyfiken på hur saker och ting fungerar”

Det var år 2009 som Sara såg annonsen om en doktorandtjänst i Umeå som lät spännande. När hon fick tjänsten gick flyttlasset från Stockholm upp hit, och här blev hon kvar.

- Jag trivs bra i Umeå och på institutionen så jag har blivit kvar. Jag börjar känna mig som en Umebo nu, säger Sara som tycker att Umeå är lagom stor och har mycket att erbjuda.

Sara arbetar idag som sjukhusingenjör på NUS där hon jobbar heltid med forskning och har numera en egen doktorand, Klara Mogensen. Sara är anknuten till Strålningsvetenskaper eftersom hon gör en del akademiska publiceringar.

- Sen hoppas jag få en adjungerad tjänst så småningom, säger Sara.

Forskningen är bred, men handlar främst om den tryck- och flödesmiljö som hjärnan är i, där de tittar på olika sätt att mäta, analysera och modellera tryck och flödesdynamiken och hur den påverkar hjärnan och nervsystemet och vad det kan leda till för sjukdomar.

- Där jag är huvudansvarig nu är ett AI relaterat projekt, som ingår i mitt doktorands projekt, säger Sara.

I projektet tittar de på hur anatomiska bilder av hjärnan hänger ihop med vissa symptom.

- För att i sin tur förstå om det kan förklaras av en störning i tryck och flöde, förklarar Sara.

Förutom detta projekt arbetar Sara med flera olika relaterade projekt inom området med bland annat fokus på normaltryckshydrocefalus tillsammans med neurologer och neurokirurger, med en stark klinisk koppling.

- Vi är ett ganska stort gäng kring en central grupp, där några ha börjat formulera mindre grupper berättar Sara. Men vi jobbar fortfarande ganska mycket interaktivt mot varandra, så vi har ett stort närverk även inom universitetet nu vilket är roligt, menar Sara.

Stora nätverk skapar många kontaktytor

- Det är också väldigt roligt att jobba nära klinisk personal och läkare, berättar Sara eftersom man ofta känner någon som är expert på det man är nyfiken på.

- Man tänker på olika sätt och ger olika synvinklar så det blir väldigt stimulerande, fortsätter hon.

Samarbetet mellan kliniker, ingenjörer och forskare är något som Sara ser som en styrka och framgång i arbetet.

- Som teknisk personal är det en sporre att se att det man gör inte bara är en metod utan att det faktiskt har en relevans, säger Sara.

Medicinsk teknik som är Saras huvudämne har häftiga och coola tekniker, men hon framhåller vikten av att det faktiskt har en relevans och betydelse för någons hälsa, att det ingenjörerna forskar om får betydelse för individer inom sjukvården.

För mig är det motiverande att se att det faktiskt kan påverka sjukvården

- Det blir konkret och det blir inte bara en datorprodukt, även om det är jättekul med spännande tekniska produkter så är det motiverande för mig att det kan påverka sjukvården eller hur folk förstår olika sjukdomar, säger Sara.

Genom att samarbeta med klinisk personal får de veta direkt om tekniken fungerar och är relevant.

- Långt ifrån alltid är det som är mest avancerat det som passar bäst. Blir det för avancerat blir det för många frihetsgrader och man måste kunna ha en viss förståelse för hur det som ska in i vården funkar, förklarar Sara.

För även om man inte kan alla detaljer så behövs en förståelse för hur det funkar för att få en större trygghet, att lita på resultat och kunna tolka dem.

- Om man inte kan det, så tror jag att det kan vara svårt att få det att nyttjas. Men det är alltid en utmaning, att få någonting att bli förståeligt och kännas trovärdigt, menar Sara.

Genom det stora nätverket får forskarna en direkt feedback vilket skapar kopplingen mellan tekniken och den praktiska, och de kan få veta direkt om något inte blir användarvänligt eller fungerar rent praktiskt.

Det tekniska relaterar till det medicinska

Beslutet att bli sjukhusingenjör växte fram. Faktum är att Sara stod och valde mellan två inriktningar innan det till slut föll på civilingenjör.

- Egentligen hade jag lite svårt att bestämma mig när jag skulle gå min grundutbildning. Om jag skulle läsa teknisk fysik eller biomedicin, berättar Sara.

Trots att hon kände att det var spännande med medicin kände hon inte att läkaryrket lockade, utan valde i stället teknisk fysik.

- Sen fick jag faktiskt höra att man kunde bli teknisk fysiker med inriktning mot medicinsk teknik, och då kändes det som den perfekta kompromissen, skrattar Sara.

Vägen fram blev helt enkelt en sammanslagning av de två ämnen som Sara intresserat sig för, även om den vägen inte alltid varit självklar.

- Jag har alltid varit nyfiken på forskning sen jag var ganska ung ändå, berättar Sara.

Men vad det innebar visste hon inte då, att vara vetenskapsman kan vara svårt att förstå som liten.

- Man vet inte vad det betyder, men det verkar vara coolt, spännande att få experimentera, säger Sara.

Gymnasiearbetet gjorde Sara inom ämnet kemi, där hon fick skugga en doktorand som sommarprojekt. Även om det var intressant så kände hon inte att kemi var hennes grej, att stå och experimentera i labbet. Hon var snarare intresserad för matematikdelen, ekvationerna och förstod att det mer pekade åt ingenjörshållet. Och på den vägen blev det.

Om man har möjlighet så är det är alltid värt att våga

Efter att hennes doktorandprojektet avslutades 2013, gjorde Sara en Post doc i USA under ett år. Tiden som Postdoc i Cleveland var både spännande och annorlunda, men något Sara inte ångrar att hon gjorde. Tiden i USA gav henne viktiga erfarenheter och fick henne att inse vad hon uppskattar i arbetet och vad som gör det roligare.

- Det var lite mer att sitta ensam på kammaren, vara den som stod för allt det tekniska. Jag lärde mig också att ännu mer att uppskatta så som vi jobbar här, i det stora nätverket och att man nästan aldrig är ensam ingenjör i något projekt. Man kan jobba tillsammans och det finns alltid någon att ha som bollplank. Jag tycker att man kommer så mycket längre och det blir så mycket roligare att vara på jobbet då, säger Sara.

Hon lärde sig mycket om den kliniska sidan, eftersom hon var på en neurokirurgisk enhet, fick ta del av både operationer och se det amerikanska sjukvårdsystemet som skiljer sig en del från det svenska. Eftersom arbetet var mer ensamt där fick hon lära sig att det är en stor utmaning, och idag vet hon att hon snarare uppskattar att jobba i team och blir mer motiverad att gå till jobbet när man har en grupp med kollegor.

- Problemet som man jobbar med kan lika intressant, men jag tycker ändå att det är roligare och mer motiverande att komma någon vart och lösa det tillsammans med andra. Tillsammans kan man hitta en bra lösning, och om man bollar med andra så är oddsen för att hitta rätt mycket bättre, menar Sara.

Även om Sara kan se både fördelar och nackdelar med sin post doc så är erfarenheten inget hon ångrar. När man väljer sin post doc tipsar Sara om att åka någonstans där man lär sig något nytt, där man får träffa människor som kan bidra till utvecklingen, så man inte bara blir en resurs.

- Om man har möjlighet så är det är alltid värt att våga. Man kommer att lära sig en massa saker, förhoppningsvis om forskning och, om inte annat, om sig själv och vad man vill, säger Sara.

Drivkrafterna i arbetet

Det som idag driver Sara i hennes arbete är olika saker, saker som också varierar över tid.

- Jag är nyfiken på hur saker och ting fungerar, och hur kroppen och människan fungerar. Att få bidra till att lista ut sådana saker, det är kul, säger Sara.

Nyfikenheten att få undersöka, ta reda på mer genom att till exempel sitta och räkna och klura på något är något Sara drivs av, samtidigt som hon menar att det är kul att ha ett jobb som är så kreativt, där man verkligen kan jobba med problemlösning tillsammans med andra.

- Som vi jobbar här så är det mycket diskussion med andra forskare, man utbyter idéer och bollar saker fram och tillbaka och kan sporra varandra framåt. Dels att man får söka svar på spännande frågor, dels att det är ett kollaborativt yrke. Det är inte bara jag på kammaren. För mig är det mer drivande att få jobba tillsammans med andra, säger Sara.

Framtidsplanerna ligger fortfarande inom forskningen. Inom ett år hoppas Sara att hon blivit docent, samtidigt som hon ser framemot de steg som utbildningen nu tar. Inom medicinsk teknik har man nämligen just startat upp ett Master-program, något som Sara ser framemot; att få följa utvecklingen och vara med och utbilda nya ingenjörer inom medicinsk teknik. Förhoppningen är också att få ett adjungerat lektorat, något som är vanligt bland de som jobbar på regionen och samtidigt undervisar. Att intresset för ämnet växer är det nya masterprogrammet ett kvitto på.  

- Det känns som att det är ett växande område i allmänhet. När man pratar med studenter som letar ex-jobb så tror jag att det är attraktivt för många just för att det finns en tydlig samhällspåverkan. Det kopplar mot något väldigt påtagligt, menar Sara.

Till unga som står i valet och kvalet vilken väg man ska gå vill Sara skicka med att det är något som är värt att satsa på. Digitalisering är ett stort arbetsområde inom sjukvården, där digitaliseringen mycket utgår från verksamhetsutveckling med hjälp av teknik.

- Teknik är en stor del av vård idag. Det är inte en utveckling som kommer att backa. Det växer och det kommer inte att sluta växa utan vara ett framtidsområde, menar Sara.

Yrket ger också möjlighet att arbeta tvärvetenskapligt och all kunskap och teknik är möjligt att applicera på andra områden.

- Man kommer lära sig mycket bra ingenjörssaker och det är en mycket gedigen ingenjörsutbildning som man får med sig, säger Sara.

Närmast framöver för Sara är just målet mot docenturen.

- Jag vill gärna vara kvar i akademin på ett eller annat sätt. Sen tycker jag att det är kul att få jobba på sjukhuset också, men vi gör ju ganska liknande saker. Nu har jag i alla fall alla formella krav för docenturen klara, nu är det bara att få ihop den och skriva sin forskningsplan, avslutar Sara.