Jubeldoktorn som bara tänkt ägna sju år åt skolan

Gunnar Öquist är ett välkänt namn inom forskarkretsar, i synnerhet naturvetenskapliga. Han har haft en rad inflytelserika uppdrag, såväl nationella som internationella. För att nämna några har han suttit som ständig sekreterare vid Kungl. Vetenskapsakademien, som huvudsekreterare för Naturvetenskapliga forskningsrådet, varit ledamot av European Research Advisory Board, varit vice ordförande i Nobelstiftelsen, var med och startade upp det framgångsrika Umeå Plant Science Centre, är initiativtagare till grundandet av Sveriges unga akademi, har tilldelats Umeå universitets förtjänstmedalj och har deltagit i utvärderingar av flertalet nationella och internationella organisationer och forskningsprogram. Han har varit prefekt, prodekan, ledamot i universitetsstyrelsen och erbjudits rektorstjänst. Nu är han professor emeritus och utnämns till jubeldoktor under 2023 års Vårpromotion.  

Men vägen till denna akademiska karriär var allt annat än utstakad. Ingen – inklusive han själv – trodde att han skulle ta en högre utbildning än folkskolan. Pojken hade ju inget läshuvud.  

Så, vad var det som hände?

När Gunnar Öquist var sju år gammal önskade han sig en lie i present. Den använde han sedan för att slå gräs i dikena vid det lilla jordbruket hemma i Öjebyn utanför Piteå. Att hjälpa till på gården var en självklarhet för familjens barn.  

De gick i skolan också, men det var inte så viktigt för Gunnar.  

– Jag var inte dålig, inte bra, jag var medelmåtta och det var jag nöjd med. Föräldrarna också, jag hade inget krav på mig i skolarbetet hemifrån, säger numera 82-årige Gunnar Öquist, medan han sippar på kaffe i sommarstugan, vackert belägen på en klippa vid havet utanför Holmsund.   

Jag var inte dålig, inte bra, jag var medelmåtta och det var jag nöjd med.

Han hade en syster som var ambitiös i skolan och siktade på att bli folkskollärare. För föräldrarna räckte det med ett karriärsinriktat barn. Det enda kravet Gunnar hade på sig var att ha bra betyg i ordning och uppförande, ”för då får du alltid jobb”, manade pappan på. Efter sju år, 14 år gammal, var han därför färdig med sin utbildning, var det tänkt.  

Kände sig okunnig

Gunnar blev väldigt intresserad av fotografi och började så småningom att arbeta på en lokal fotobutik som också hade labb för framkallning. Han hade talang, vann tävlingar och fick som 15-åring fotouppdrag av kunder.  

Men ganska snart började han känna sig utanför i umgänget med vännerna som pluggat vidare på realskola.  

– Mina kompisar hade andra perspektiv och resonerade på andra sätt än mig. Jag fick en ögonöppnare och upptäckte att jag var okunnig, säger Gunnar.  

Under samma period uppmuntrades han av en av ägarna av fotobutiken att skaffa sig en utbildning, det skulle han behöva menade hon, även om han ville ägna sitt liv åt fotografi senare.  

– Jag kom ihåg det så väl när hon sa det till mig: ”för en yrkesutbildning behöver du mer grundkunskap”. Så hade jag inte tänkt. Då blev det som mer allvar, säger Gunnar.  

Så han började studera på Solviks folkhögskola utanför Skellefteå. Men föräldrarna var tveksamma till att han skulle klara av det, då realskolans fyraåriga program skulle läsas in på två år.  

– Jag hade inga toppbetyg som min syster och hade aldrig visat entusiasm över skolan. De hade uppfattningen att jag inte var någon studiebegåvning. Så de blev förvånade när jag klarade det, och dessutom klarade det bra. Det gick utomordentligt väl, säger Gunnar.  

Vad motiverade dig?

– Jag hade drabbats av kunskapshunger, att få djupare insikt om kemi, fysik, matematik och samhällskunskap, att lära mig språk. Motivering är kunskapens moder, är du inte motiverad så lär du dig ingenting, men är du motiverad då kan du lära dig vad som helst, säger han.  

Efter folkhögskolan gick han vidare till gymnasiet. Han kom in på en samhällsvetenskaplig linje, men ändrade sig ganska snart, gick till rektorn och bytte till naturvetenskaplig linje. Det bytet, tillsammans med uppväxten på bondgården, kan ses som startskottet till vad som så småningom skulle bli hans framgångsrika forskningskarriär inom fysiologisk botanik, i synnerhet fotosyntesen.  

Men så långt såg inte Gunnar då, han hade siktet på att bli lärare, kanske till och med lärare på gymnasienivå.  

Fastnade för fysiologi

Efter studenten så blev det avbrott i studierna till förmån för militärtjänst innan han sökte sig till Uppsala universitet. (Umeå universitet etablerades först ett par år senare och det skulle dröja ytterligare några år innan de naturvetenskapliga ämnena gick att studera där).  

Det var inträdesprov på kemikursen han sökte till. En fredagskväll gick han i regnet till institutionen som låg i Engelska parken i Uppsala för att se om han hade antagits.   

– De spikade upp ett papper på dörren med vilka som hade kommit in. Med bävan gick jag dit, det var en skön känsla när jag såg mitt namn, säger han.  

Efter kemikurser bytte han spår.    

– Jag tyckte att fysiologi var väldigt intressant, det är faktiskt en integrerad livets kemi. Men jag gillade inte experimenterandet med djur. På den tiden fanns det dessutom inga etiska föreskrifter för hur man gjorde. Därför fastnade jag för växters fysiologi.

Vid det här laget hade det visat sig att Gunnar inte bara hade läshuvud, han var till och med en forskarbegåvning. Därför erbjöds han en tjänst som amanuens (lärarassistent) på den växtfysiologiska institutionen vid Uppsala universitet med ett erbjudande om forskarutbildning. Gunnar själv var fortfarande inställd på att utbilda sig till lärare, i synnerhet nu då han precis gift sig och börjat bilda familj. ” Lärarjobb får man alltid”, resonerade han. Men en termin som amanuens skulle väl funka däremellan.  

Jag hade egentligen aldrig en tanke på att jag någonsin skulle bli professor.  

Men så kom tillfälligheten som troligtvis är anledningen till att han slog in på den bana som sedan blev hans liv. Han mötte en bekant som berättade att han skulle börja doktorera inom fysiologi på det nystartade universitetet i Umeå. Samtidigt läste Gunnar om att man höll på att starta upp en lärarhögskola i Umeå. Gunnar gick hem och frågade sin Umeåbördiga hustru ifall de skulle flytta till norr. Så blev det. Planen var att läsa en termin på fysiologiska institutionen, för att sedan hoppa på lärarutbildningen. Men...

– Jag gick min första termin i Umeå. Det var väldigt trevligt, så jag tänkte: ”Äh, jag kan vänta med Lärarhögskolan”. Och på den vägen går jag fortfarande, säger han och skrattar.  

Blev professor och erbjuden rektorstjänst

Gunnar började doktorera och tog doktorsexamen hösten 1972. Därefter fick han en treårig forskningstjänst och så småningom en docentur. Efter ett par omgångar utomlands blev han sedan professor vid Institutionen för fysiologisk botanik vid Umeå universitet.

– Så jag blev någon slags lärare till slut, säger han och ler.

– Men jag hade egentligen aldrig en tanke på att jag någonsin skulle bli professor.  

Än mindre hade han föreställt sig att bli rektor för Umeå universitet. Men när Lars Beckman avgick som rektor i början av 1990-talet så kallades Gunnar Öquist till intervju.  

– Jag hade absolut inga sådana tankar. Men tänkte att jag kan ju gå gick dit och se vad som händer. Jag tyckte att Umeå universitet kunde blir bättre än man var och jag hade idéer på hur det skulle göras. Så jag gick dit och var lite stursk, säger Gunnar och ler.

Han fick gå vidare i rekryteringsprocessen och stod som kandidat mot Sigbritt Franke. Hon var dock mer populär bland de anställda, så trots att universitetsstyrelsen beslutade förorda Gunnar Öquist till tjänsten så tackade han nej.  

– Samtidigt som detta pågick fick jag erbjudande som huvudsekreterare för Naturvetenskapliga forskningsrådet, NFR. Det passade mig bättre, säger Gunnar.  

Guldåldern på 90-talet

1990-talet var lite av guldåldern för Gunnars karriär. Hans forskning på fotosyntesens mekanismer hos barrträd och andra växter hade gått i stå under några år men fick nu, med hjälp av goda medarbetare, skjuts och halvtidstjänsten vid NFR skapade stora kontaktnät bland landets forskarkolleger.

– Det var fantastiskt, jag lärde känna all svensk naturvetenskap, fick medverka till att stödja landets ledande forskare och bygga upp nya generationer av forskare. Det var med den bakgrunden som jag fick erbjudande att bli ständig sekreterare för Kungl. Vetenskapsakademien, ett uppdrag som jag jobbade med fram till jag pensionerades vid 69 års ålder.

Jag har varit med i en process för att utveckla en världsledande forskningsmiljö vid Umeå Plant Science Center. Att få vara med i den processen har varit värdefullt.

Gunnar Öquist akademiska karriär har tagit många svängar och krokar, lett till många titlar och uppdrag. Även efter sin pension har han arbetat med att utvärdera forskningsmiljöer, forskningsprojekt och förutsättningar för framgångsrik forskning. Senast förra året hade han ett sådant uppdrag i Danmark, i sommar ska han till Istanbul och tala på en fotosynteskonferens och han har kvar ett skrivbord på institutionen i Umeå. Men nu känner han att han börjar vara redo att lämna över stafettpinnen helt, 82 år gammal.  

I år är det 50 år sedan Gunnar Öquist promoverades till doktor vid Umeå universitet.

När du tänker tillbaka de här 50 åren, är det något särskilt som sticker ut?

– Svår fråga att svara på, säger Gunnar, men fyller ganska snabbt i:

– Det starkaste är att växtforskningen i Umeå har utvecklats så väl som den har gjort. Det är mångas förtjänst, inte minst att Sveriges lantbruksuniversitet kom hit, men jag har varit med i en process för att utveckla en världsledande forskningsmiljö vid Umeå Plant Science Center. Att få vara med i den processen har varit värdefullt.

Jag kommer avsluta med att lyckönska de nya doktorerna, som ska ta över och hantera framtiden.

Under vårpromotionens ceremoni kommer han att hålla jubeldoktorernas tal. 

– Jag kommer att tala om hur det var att vara doktorand vid ett pionjärsuniversitet, om svårigheten att förutse vår framtid när det gäller miljöfrågorna, resursfrågor och samhällsfrågor. Men att vi har vårt hopp i forskningen, för det hopp man kan ställa är att vi har tillräckligt med kunskap för att hantera problemen och utmaningarna. Jag kommer avsluta med att lyckönska de nya doktorerna, som ska ta över och hantera framtiden.