Livskriser, psykisk sjukdom och missbruk – många faktorer kan spela roll för suicidförsök

Det kan finnas många orsaker till att någon försöker ta sitt liv – svår psykisk sjukdom, missbruk, trauman i barndomen och att råka ut för svåra livshändelser är några riskfaktorer. Det kan handla om separation, arbetslöshet eller andra kriser. Över 95% av de som tar sitt liv har haft en påvisbar psykisk sjukdom, men det är inte alla som fått behandling och många har inte heller fått en diagnos.

Jussi Jokinen, professor i psykiatri vid Institutionen för klinisk vetenskap.

BildViktoria Johansson

– Det finns en relativt stor grupp som inte har någon kontakt med psykiatrin innan de tar sitt liv. Men då finns det psykologiska obduktionsstudier där man till exempel intervjuat anhöriga för att få en så komplett bild som möjligt. Ofta har det funnits symtom som tyder på depression eller annan psykisk sjukdom, men man kanske inte har tagit sig iväg till vården, berättar Jussi Jokinen.

Den vanligaste diagnosen bland personer som begår suicid är depression, men den enskilt viktigaste kliniska riskfaktorn är att man gjort tidigare suicidförsök. Ju närmare i tiden suicidförsöket ligger, desto större risk för nya försök. Därför är det viktigt att patienterna fortsätter ha kontakt med vården efter ett suicidförsök så att de kan få behandling, men det är inte alltid helt lätt att få till.

– Vi har precis startat en ny klinisk studie där vi fokuserar på terapeutisk allians, som handlar om relationen mellan patienten och den som behandlar. Vi vill undersöka om följsamheten hos patienterna ökar om behandlingen också innehåller element av förstärkt terapeutisk allians, berättar Jussi Jokinen.

Uppföljning är viktigt – men på rätt nivå

Samtidigt är det viktigt att hitta rätt nivå på insatserna. Att personer som gjort suicidförsök får en uppföljning inom vården är viktigt, men hur den ser ut behöver vara anpassat till de individuella förutsättningarna. Peter Asellus, lektor i psykiatri vid Institutionen för klinisk vetenskap, är med i ett forskningsprojekt om hur vården följer upp patienter som gjort suicidförsök. Han berättar att det till och med kan vara negativt för någon som inte har en allvarlig psykisk sjukdom att till exempel läggas in på en vårdavdelning upprepade gånger eller medicineras i onödan.

Peter Asellus, universitetslektor och överläkare i psykiatri vid Institutionen för klinisk vetenskap.

BildHans Karlsson

– Det finns en grupp bland dem som gör suicidförsök som egentligen är ganska välmående och ganska välfungerande. Hos dem kan ett suicidförsök vara en allvarlig konsekvens av en händelse som i sig inte är så allvarlig, som att bli av med körkortet, en separation eller drabbas av en lindrigare depression. De behöver fortfarande få stöd, men det finns en fara i att överpsykiatrisera dem. Att någonting är allvarligt betyder inte att du också har en allvarlig psykisk sjukdom.

Peter Asellus understryker flera gånger att ett suicidförsök alltid ska tas på stort allvar. Syftet med projektet är därför också att se till att alla patienter faktiskt får en lämplig uppföljning, särskilt om de tillhör gruppen som i övrigt är relativt friska.

– Något som vi vet minskar risken för fler suicidförsök är att man får någon form av uppföljning efteråt. Alla som gör ett suicidförsök ska känna att vi ser dig, vi hör dig, vi tar dig på allvar. Man ska ha någonstans att vända sig. Sedan hur man optimerar den uppföljningen utifrån patientens behov – det är huvudsyftet med projektet.

Suicidförsök leder till snabbare åldrande

Att försöka ta sitt liv innebär en stor påfrestning för kroppen, och det sätter spår som kan få stora effekter på den framtida hälsan. Personer som gör ett suicidförsök har bland annat kortare förväntad livslängd och löper större risk att drabbas av olika somatiska sjukdomar.

– Som ett exempel kan vi se att en man som debuterar med suicidförsök i 20-årsåldern har 18 år kortare förväntad livslängd än en man i samma ålder som inte har gjort ett suicidförsök, berättar Jussi Jokinen som också forskar på biologiskt åldrande hos personer som gjort suicidförsök.

Den som gjort ett suicidförsök löper 30% högre risk att drabbas av cancer.

– Patienter som har gjort ett allvarligt suicidförsök verkar åldras snabbare än personer som inte har gjort det, och de har en högre biologisk ålder än sin kronologiska ålder. Om man åldras snabbare så utvecklar man också olika sjukdomar tidigare. Vi har till exempel sett i en stor epidemiologisk studie att de som gjort ett suicidförsök löper 30% högre risk att drabbas av cancer. Det här är en sårbar grupp.

Biologiska faktorer kan spela in

Förutom faktorer som är kopplade till händelser i livet eller psykisk sjukdom finns också en ärftlig komponent när det gäller suicid. I tvillingstudier har man kunnat se att det handlar om mellan 30–55% ärftlighet. De flesta preliminära samband kan förklaras av en ärftlighet för svår psykisk sjukdom, vilket i sig är en riskfaktor, men det är inte hela förklaringen. Jussi Jokinen betonar dock att det inte handlar om en enskild "suicid-gen", utan en komplex samverkan mellan genetik och miljö genom hela livet.

Det finns också könsskillnader när det kommer till suicid som inte alltid är så enkla att förklara. Jussi Jokinen beskriver en paradox när det kommer till relationen mellan suicidförsök och fullbordade suicid:

– Det är främst män som avlider i suicid, men kvinnor gör oftare suicidförsök. Här kan det finnas väldigt många olika förklaringar – kanske förväntningar från samhället, beteenden, benägenhet att söka vård, eller möjligen biologiska skillnader.

Suicidala personer en heterogen grupp

Även om forskningen har kunnat identifiera flera viktiga risk- och skyddande faktorer kvarstår faktum att personer som tar sitt liv, eller försöker ta sitt liv, är en heterogen grupp. De kan ha många olika diagnoser och erfarenheter som gör det svårt att generalisera. Framöver vill Jussi Jokinen gärna arbeta tillsammans med barn- och ungdomspsykiatrin kring patienter som gör suicidförsök tidigt i livet. På så vis kan man tidigt hitta individer med hög risk för suicid och erbjuda behandling och uppföljning.

Man ska också komma ihåg de anhöriga.

– Alla patienter är unika på sitt sätt och att hitta gemensamma förklarande faktorer är en utmaning. Sedan ska man också komma ihåg de anhöriga, för det är väldigt stressande att vara närstående till någon som gör ett suicidförsök. De behöver involveras i vården och förstå vad som händer, och de kan också behöva stöd för egen del, säger Jussi Jokinen.