Mot ett nytt meriteringssystem för öppen vetenskap

Övergången till öppen vetenskap börjar ta fart. I arbetet med att skapa förutsättningar för öppna forskningspraktiker ingår att utveckla metoder och system för att bedöma forskningsmeriter, vilket syns tydligt i EU:s policy för öppen vetenskap (The EU’s open science policy).

Nuvarande bedömningssystem har länge kritiserats för att belöna faktorer som egentligen inte speglar forskningens kvalitet, till exempel mängd av publikationer och var forskare publicerar. Impact factor-mått har varit särskilt ifrågasatta.

Hur forskningens och forskarnas meriter bedöms är ett brännbart ämne, eftersom det är tätt kopplat till forskningsfinansiering och vad som ses som gångbara strategier för att utveckla en forskarkarriär. Sanna Isabel Ulfsparre, bibliotekarie på Umeå universitetsbibliotek, har träffat Gustav Nilsonne, docent vid Karolinska Institutet, för att få en inblick i vad som händer just nu.

Nilsonne arbetar med frågan både nationellt och internationellt. Dels som ordförande för EOSC-föreningens arbetsgrupp Researcher careers, recognition, and credit. Dels som deltagare i SUHF:s arbetsgrupp för meritbedömningar. Han är också en av de domänspecialister som du som är forskare eller doktorand kan kontakta genom Svensk nationell datatjänst (SND) för att få råd kring forskningsdatahantering.

Farhågor och forskningsfält

Ulfsparre: Jag ser fram emot att skriva det här reportaget, för det känns som att det har funnits en efterfrågan länge. Det är många som har farhågor om vad som händer med meriteringen när man pratar öppen vetenskap. Nu går det att publicera öppet på ett annat sätt än innan, men när det var tidiga dagar var många oroliga för att de skulle behöva välja mellan att publicera öppet eller att publicera prestigefyllt. Upplever du att det finns några sådana farhågor kvar? 

Nilsonne: Ja, det upplever jag absolut. En farhåga är att forskare ska behöva betala en massa skyhöga publiceringsavgifter för att kunna publicera sig i tidskrifter med hög prestige. Det handlar oftast om traditionella tidskrifter med hög impact factor. I ett bredare perspektiv är det klart att alla reformer av meritering riskerar att missgynna dem som har klarat sig bra i rådande system. Där uppfattar jag att det finns en viss konservatism både på gott och ont.

U: Vad är det man är rädd för? Om det tidigare systemet belönar hög kvalitet på forskning så borde väl samma forskning också belönas i nya system som premierar hög kvalitet?

N: Det finns en farhåga, som jag tycker är berättigad, att man ska börja meritera inslag som är ovidkommande för forskningens kvalitet i sig. Om man till exempel meriterar jämställdhet kan det på vissa sätt vara gynnsamt, men det är inte självklart att jämställdhet är en markör för just forskningskvalitet. Det skulle kunna innebära en politisk styrning av forskningen på ett sätt som krockar med forskningens frihet och motverkar forskning på områden där jämställdhet inte skulle vara relevant för frågeställningen. Nu tog jag jämställdhet som exempel, men det kan också vara andra saker som uppfattas som politiskt gångbara – hållbarhet, ansvarsfull forskning, samverkan och så vidare.

U: Jag har just skrivit ett reportage om CARE-principerna för hantering av data som rör urfolk. I det sammanhanget blir det också en krock mellan etiska system, där principerna visserligen står på en etisk eller moralisk grund, men där delar av dem inte alls är förenliga med aktuella forskningsetiska system där fokus ligger på forskningens frihet.

Det är intressant att liknande teman kommer igen även i meriteringsdiskussionen. Det kanske är en stridsfråga generellt? Om det finns en sådan kritik eller diskussion inom forskning överlag, så det kanske inte är konstigt att det också dyker upp på det här området. Etik, meritering och medelstilldelning hör tätt ihop och sådana bedömningar är avgörande för om det alls går att forska.

N: Precis. Om man ska värdera öppna forskningspraktiker, som till exempel öppen tillgång till forskningsdata och annat som handlar om transparens och reproducerbarhet, så tycker jag personligen att det innebär en återgång till och en uppvärdering av forskningens egna inneboende normer för kvalitet. Men det är inte alla som håller med om det. Och för den som saknar kunskaper och färdigheter i att praktisera öppen vetenskap, ja då kan det uppfattas som något farligt, någonting som försämrar ens ställning.

U: Om man tittar på forskningens grundläggande principer, där reproducerbarhet och transparens är centrala, så måste väl tillgång till data historiskt också ha varit en självklar del i det i det ömsesidiga samtal som forskning på något sätt är? Om man som kollega ska kunna se var resultat kommer ifrån och göra en egen bedömning, och kunna utföra den reproduktion som man idealt ska. Fanns det en period av öppenhet innan den period av slutenhet kring data som vi nu rör oss bort från och  hur skiljer sig den nutida delningen av öppna data från hur data har delats historiskt?

N: Det beror nog på hur man ser det. Modellen att kommunicera vetenskapligt genom artiklar var en gång i tiden det mest praktiska sättet att på ett koncist sätt få ut resultat. Då kunde man ibland publicera sina primärdata öppet, i tabeller till exempel, om det inte var så mycket data. Men oftare blev det bara en sammanfattning med statistiska resultat, medelvärden och så vidare.

...om man uppfann den vetenskapliga litteraturen på nytt idag, när vi har internet, så skulle delning av data vara en självklarhet.

Jag tror att om man uppfann den vetenskapliga litteraturen på nytt idag, när vi har internet, så skulle delning av data vara en självklarhet. Och i vissa fält är det också en självklarhet. Till exempel har genetiker som inte arbetar med känslig information en stark tradition av att dela sina data i öppna databaser, därför att man tidigt såg värdet och det blev en norm.

Att det finns ett motstånd hos vissa tror jag har att göra med flera saker. En ovana, en ovilja att exponera sig för granskning, kanske en rädsla för att andra ska hinna först med att analysera data som man själv samlat in. Det tycker jag åskådliggör att man behöver värdesätta själva genererandet och delandet av data som en vetenskaplig aktivitet. Det räcker inte att bara värdesätta artikeln, som – tycker jag – mest är ett slags flagga eller annons som visar att arbetet har gjorts, men som inte i sig innehåller det som egentligen har värde i forskningen och som gör att man kan bygga vidare. Som inte minst då är de primärdata som ligger till grund för slutsatserna.

U: Gäller det tänket för all forskning? Jag kommer själv från humaniora-sidan. Där jobbar man mycket med kvalitativa analyser och där kan forskningen ibland fokusera mer på val av metod och teori än om kvantitativ datainsamling på det sätt som man ofta pratar om när det gäller delning av data?

N: Det finns förstås stora skillnader mellan fält. Jag har själv mest hållit på med kvantitativ forskning på människor. Jag tror att det jag har sagt hittills är ganska allmängiltigt för kvantitativ forskning i bred mening, men för humaniora kan jag inte uttala mig med någon auktoritet.

U: Om jag har förstått rätt så pågår redan sedan tidigare datadelning som inte kan knytas till individuella författare eller "contributors". Finns det någon risk för att ett ökat fokus på meritering av öppen forskningsdatahantering kan hämma eller skada de praktiker som redan finns, apropå att meritering kan påverka attityder till ägandeskap och erkännande?

N: En risk med att koppla meritering till mått på öppna forskningsdata kan vara att måtten leder till kontraproduktiva aktiviteter. Det skulle till exempel kunna vara att forskare splittrar sina dataset och delar dem i fragment för att de ska räknas flera gånger. Eller att man tar redan öppet tillgängliga data, gör några mindre bearbetningar, och publicerar på nytt, utan att tillföra något större värde, bara för att få bättre "poäng".

Sanning och verkshöjd

U: Jag märker ibland att det finns olika strömningar i diskursen om vad data eller forskningsdata ÄR på ett fundamentalt plan, och att det påverkar diskussionen. Dels finns det de som går in i samtalet utifrån tanken att data och vetenskapliga resultat är en spegling av sanningen, medan jag själv är skolad i områden där man ifrågasätter sanningsbegreppet som sådant. På ett bredduniversitet som Umeå universitet känns det viktigt att ha båda perspektiven i åtanke och vara uppmärksam på hur det påverkar hur man tänker kring forskningsdata.

Det är till exempel intressant i diskussioner om ägandeskap av data. I fält där man tänker på data som en representation av sanningen eller verkligheten upplever jag att det är mindre kontroversiellt att data är allmän handling som inte har någon egen verkshöjd. Att framställa data handlar mer om att hitta sätt att registrera en sanning som redan finns där, och verkshöjden kommer i ett senare skede. Hur utvärderar man då arbetet med den produkt som är själva data?

N: När det gäller frågan om ägande till forskningsdata så är jag personligen skeptisk till att det är begreppsmässigt möjligt. Det är en juridisk fråga. Data måste i så fall, som du säger, uppnå en viss verkshöjd för att kunna få ett så kallat katalogskydd. Jag känner inte till några specifika exempel på forskningsdata som någon har hävdat omfattas av katalogskyddet. Men det tycker jag inte spelar så stor roll. Verkshöjd eller ej så är forskningsdata värdefulla för andra forskare och bör delas när det är möjligt.

U: Det tror jag att många kan bli lättade av att höra, för en del av diskussionen om äganderätten kan också hänga ihop med att man vill ha erkännande och rätt till sitt arbete.

N: Exakt, och det är ju jätteviktigt, det tycker jag också. Den som har tagit fram data ska får erkännande för det. Men det bör ske genom akademins vanliga mekanismer: Medförfattarskap och citeringar, helt oberoende av hur man rent juridiskt ser på ägandet.

Planering och utveckling

U: I början av 2022 startade Sveriges universitets- och högskoleförbund (SUHF) en arbetsgrupp för meritbedömningar. I samma veva kom EU-kommissionens upprop för forskningsbedömning, Paris Call on Research Assessment (Parisuppropet), som en följd av UNESCO:s rekommendationer om öppen vetenskap och publiceringen av EU-kommissionens rapport Towards a reform of the research assessment system: scoping report. Var det något som lossnade då?

N: EU-kommissionen har drivit den här frågan väldigt hårt och under lång tid. De har nu fått till detta Parisupprop, som jag tycker är ett glädjande framsteg. Men det har kanske inget direkt samband med tillkomsten av SUHF:s grupp. Frågan är helt enkelt på toppen av dagordningen just nu.

U: Men det var ändå ganska slående för mig som sitter en bit bort. Meriteringsfrågan börjar dyka upp i mer konkretiserbara sammanhang. Har vi gått från något slags planeringsstadium till att närma sig något slags genomförande? 

N: Jag tycker snarare att det är en planeringsfas som har gått in i en ännu starkare fas av planering! Den här SUHF-gruppen ska arbeta i två år och sen komma med något slags rekommendationer, som sen lärosätena ska börja fundera på att implementera. Så för mig känns det som att det går långsamt, vi har nog fortfarande en bit kvar innan genomförandet.

U: Finns det något som enskilda forskare kan göra för att engagera sig mer?

N: Det är i hög grad vi själva i forskarsamfundet som står för meritbedömning. Det är väldigt kollegialt. Jag tycker att varje kollega behöver fundera över hur man använder sin egen roll i systemet för att styra mot mål som man tycker att vi gemensamt bör nå inom ramen för vad man har för uppdrag som granskare.

...varje kollega behöver fundera över hur man använder sin egen roll i systemet...

Till exempel har Horisont Europa infört olika parametrar för öppen vetenskap som kriterier när man bedömer ansökningar. Jag, som själv är bedömare, upplever att vissa bedömare tar det på stort allvar, och andra ser det mest som en formsak. Så en sak som man kan göra som forskare är att fundera igenom sin egen roll och bli bättre på att bidra till en utvärdering som är ändamålsenlig.

Sen kan man förstås engagera sig i olika sammanhang. Det finns till exempel ett Open Science Community Sweden, ett gräsrotsnätverk som är öppet för alla forskare.

U: Hur är det med bedömning på lärosätena? Är det först efter att SUHF har gjort det här arbetet och lärosätena har hunnit titta på det som man kan förvänta sig att se den faktiska förändringen på lärosätena?

N: Lärosätena har, får man anta, en ständigt pågående intern diskussion om vad som är forskningskvalitet och meritering som är värdefull. Jag tror att svenska lärosäten i allmänhet inte har gått särskilt djupt in i diskussioner om hur man ska ta hänsyn till öppen vetenskap i meriteringen än.

U: Finns det något sätt som forskarna kan lyfta frågan på sina egna lärosäten?

N: Ja, i princip. Jag tycker att det är väldigt bra om man som forskare lyfter frågan i sin egen akademiska miljö och på sitt lärosäte. Det är positivt om man bidrar till att levandehålla den här diskussionen, som jag förutsätter finns och pågår. Det skulle jag varmt uppmuntra.

Att hitta fram till nya incitamentsstrukturer

U: Hur skulle ett nytt system för meritering kunna se ut? Tänker vi oss en vidareutveckling av vad vi har idag eller något helt annorlunda?

N: Jag tänker mig en vidareutveckling. I de internationella diskussionerna om meritsystem finns en ganska stor enighet om vad man inte vill ha. Man vill komma bort ifrån dåligt fungerande proxymått som mätredskap för vetenskaplig kvalitet. Impact factor är nog de mest avskydda måtten av allihop. Då måste man ha något annat istället. Ett alternativ som lyfts som önskemål är att ha mer kvalitativ värdering – alltså att forskning värderas genom en expertbedömning av vad den faktiskt innehåller.

Man vill komma bort ifrån dåligt fungerande proxymått som mätredskap för vetenskaplig kvalitet.

Ett annat spår är att konstruera nya mått. Det finns de, inte minst inom EU-systemet, som anser att man inte kan klara sig utan mått och att vi därför måste ha mått på öppna forskningspraktiker också. Men det finns väldigt få exempel på hur sådana mått egentligen kan konstrueras utan att kunna "gameas" och manipuleras av någon som vill ha höga poäng utan att göra det riktiga jobbet.

Jag tycker att det behövs mer experimenterande. Jag skulle vilja se att olika innovationer inom utvärdering prövas och sedan noggrant följs upp för att se vad de får för effekt. Till exempel nya mått och indikatorer, nya metoder för värdering och nya incitament.

En del anser att lärosäten och finansiärer ska tala sig samman och med en röst säga att ”vi ska ha ett nytt system som fungerar såhär”. Det löser i så fall samordningsproblemet, om man lyckas med det. Det är ett sätt att se till så att ingen hamnar i kläm för att någon försöker gå före men utan att andra sen följer efter, som ibland befaras. Bland annat har Sveriges unga akademi pekat på att man inte kan förändra systemet för snabbt, för då hamnar folk i kläm. Och man kan inte heller gå ensam i en riktning som avviker starkt från vad omvärlden gör. Det ligger något i det.

Samtidigt måste man ju börja någonstans om man ska kunna få till en förändring överhuvudtaget. Jag tycker att det behövs olika, pluralistiska initiativ för att undersöka hur man ska mäta och värdera öppen vetenskap. De kan finnas inom olika fält, discipliner, system, men de behöver följas upp ordentligt. Införandet behöver också konstrueras från början så att det blir utvärderingsbart.

U: Utifrån vad du säger så låter det som om man skulle kunna göra både och? Alltså ha kvar befintligt system parallellt med att man sätter formerna för ett alternativt system i bruk? Det låter inte som att det måste finnas en motsättning mellan de här perspektiven. Det nyinförda testsystemet skulle också kunna fungera som rådgivande till det befintliga systemet. Då får man dessutom en utvärdering av nuvarande system. Om man sen ser att man får samma resultat så kan man verkligen kalla det resultatet gediget.

Men, apropå impactfaktorer. Det är, som du säger, ett utskällt mått. Jag som både har viss grundutbildning i bibliometri och arbetar nära bibliometriker kan tycka att det finns en olycklig sammanblandning mellan bibliometri och impactfaktorer. Att det på något sätt skulle vara samma sak. För jag upplever bibliometri som en statistisk metod med kvalitativa inslag, där bibliometrikerna är väldigt noga med att reflektera kring sina valda mått, men att de delarna kanske inte riktigt får uttryck i de här utvärderingarna. Kommer metrik fortfarande att vara en faktor när man kollar på de här kvantitativa måtten?

N: Jag skulle tro det. Bibliometri fyller ju olika syften, som du säger.

På vissa lärosäten har vi en ganska kraftig incitamentsstyrning kopplad till impactfaktorer. Institutioner som tilldelas pengar utifrån hur hög impact factor och hur många publikationer man hade förra året och liknande. På så vis har det stort inflytande i den svenska akademin idag. Men det finns stor variation mellan lärosätena också. Stockholms universitet är ett exempel på ett lärosäte som har signerat The Declaration on Research Assessment (DORA), och som sen har frångått bibliometrisk resursfördelning till sina institutioner. Det tycker jag att man skulle kunna titta närmare på inom sektorn, och att fler lärosäten skulle kunna följa efter.

Sen är det inte bibliometrikernas fel, förstås, att impact factor är kopplad till resurser. Och bibliometrin kan användas till mycket annat, till att se vilka mönster och forskning som finns på ens lärosäte. Man kan använda den till att kartlägga öppna forskningspraktiker, och det är jag ju för. Jag tycker att det är användbart. Men jag tycker samtidigt i grunden att den tidskriftsbaserade modellen som vi har för kommunikation skulle behöva reformeras.

U: Väldigt intressant. Jag är inte bibliometriker själv, men eftersom jag har det i min närhet ser jag många potentiella nyttjandeområden – inte minst inom kommunikation. Att förstå sitt lärosäte, eller att förstå sitt forskningsfält och den typen av saker. Så jag kan tycka att det är lite nedslående att se hur utskällt det blir för att man är kopplad till en faktor som man kanske själv är kritisk till, på olika sätt.

...en av EU-kommissionens ambitioner i deras policy för öppen vetenskap (The EU’s open science policy) är ”new generation metrics”, att utveckla nya indikatorer för öppen vetenskap...

Därför är det också intressant att en av EU-kommissionens ambitioner i deras policy för öppen vetenskap (The EU’s open science policy) är ”new generation metrics”, att utveckla nya indikatorer för öppen vetenskap på olika sätt. Där står att ”Nya indikatorer måste utvecklas för att komplettera de konventionella indikatorerna för forskningskvalitet och genomslag (impact), för att göra öppen vetenskapspraktiker rättvisa” (egen översättning). Så jag tycker att det blir väldigt spännande att följa hur relationen mellan meritering, kvalitetsmätningar, och bibliometri kommer att utvecklas framöver. Vilken roll det kommer att få.

Det är inte säkert att sådana mått och indikatorer kommer att kopplas till meritering och medelstilldelning, man kan också mäta utfall på en mer övergripande nivå utan att koppla det till en individuell forskare, tänker jag.

Men om vi ska prata om de mer kvalitativa delarna i bedömningsmodeller, hur hanterar man risker för partiskhet och bias? Det måste likna peer review, där detta är en ständig diskussion?

N: Ja, precis, det blir ju expertbedömningar. Jag vill mena att peer review idag, som den ofta sker, i en ”svart låda”, har väldigt hög risk för partiskhet och snedvridningar. Och det finns ingen uppenbar anledning till att en motsvarande bedömning som sker utanför tidskriften skulle ha någon större risk. Men det där är något jag vet att många inte håller med om. Många kollegor uppfattar tidskriftsredaktörer som ganska opartiska bedömare av vad som är bra. Det tycker jag inte alls, av olika skäl.

U: Vilka ytterligare alternativ finns det?

N: Ytterligare alternativ för bedömning av forskningens kvalitet?

U: Ja, jag tänker att dels har vi bibliometri och kvantitativa mått. Sen har vi peer-review, och där finns en hög risk för partiskhet. Vilka fler vägar finns att gå? Vilka fler områden, på vilka fler sätt bedömer man kvalitet och vilka fler sätt skulle då kunna utvecklas?

N: Jag tror att expertbedömning och kvantitativa mått är i princip de enda mått som står till buds. Men sen kan expertbedömningen göras mer eller mindre systematiskt och transparent. Där vill jag slå ett slag för att man använder sig av öppna och systematiska metoder för bedömning. Vid peer-review, när man granskar inskickade artiklar och liknande, men också i andra sammanhang där forskning ska bedömas. När granskaren skriver en helt ostrukturerad och narrativ bedömning blir det hög risk för snedvridningar jämfört med en systematisk metod, tror jag.

U: Så högre systematik och högre transparens?

N: Ja, jag tycker det. Det är lättare att peka ut när det gäller tidskriftsartiklar. Där tycker jag att man skulle kunna be bedömare att granska på ett mer systematiskt sätt. Till exempel:

• Har jag tittat på data? JA/NEJ
• Har jag granskat kvalitet på data? JA/NEJ [beskriv hur]
• Har jag verifierat att resultaten blir samma när jag kör koden igen? JA/NEJ

Det där är sådant som ofta inte ingår i en traditionell referentgranskning idag.

U: Om man tänker på de kvantitativa måtten, är det samma som gäller för att öka kvaliteten där?

N: Ja, delvis. När det gäller de kvantitativa måtten tycker jag att de behöver vara transparenta och reproducerbara i sig. En av de många välkända bristerna med impact factor är att den är framförhandlad snarare än beräknad, och att det är svårt för oberoende bedömare att räkna och få samma resultat. I den mån som mått ska användas så måste de vara transparenta och öppna för forskarsamhället. Det måste vara möjligt för vem som helst att kontrollräkna och få fram samma resultat, och de får absolut inte vara ägda av något företag som då får ett väldigt stort inflytande över forskningsprocessen, tycker jag.

Att hantera osäkerheten, göra den bästa forskningen och fortsätta knuffa på glaciären

U: Vi kommer från en period då olika tidskriftsnamn har fått stor tyngd och förlagen har haft stort inflytande. Aspekter av forskningsbedömningen har genom det blivit kopplade till den kommersiella företagsvärlden snarare än den akademiska sfären. Kan man se någon förändring där? Och kan den befintliga dynamiken påverka arbetet med att ta fram mått för öppen vetenskap, då det kanske inte finns samma kommersiella intressen i öppen tillgång?

N: Såvitt jag kan se pågår den perioden fortfarande. I de fält jag kan överblicka har jag inte sett någon rörelse bort ifrån att man ska värderas genom att publiceras i högt rankade tidskrifter.

Själv sliter jag dagligdags med frågan. Det är självklart något som påverkar hur jag lägger upp min egen forskning så att den ska kunna bli publiceringsbar och helst i högt rankade tidskrifter. Å andra sidan vill jag göra den forskning som jag tycker är den viktigaste och bästa. Ibland går det att förena, men det finns en underliggande konflikt som jag får hantera ur ett professionellt och etiskt perspektiv i min egen vardag.

U: Hur är det med forskningsdata som forskningsoutput? Där finns ju inte den etablerade publiceringsstrukturen i samma utsträckning. Kan man på något sätt leva sina ideal genom hur man tillgängliggör forskningsdata, även om man måste anpassa sig till nuvarande värderingssystem med artikelpublikationerna?

... att forskares incitament är snedvridna är ett av de största hindren jag ser när jag försöker hjälpa kollegor...

N: Ja, jag tycker det. Från min sida – personligen igen – är det en chansning på att forskningsdata kommer att värderas och att det därför är bra att ligga före. Det tror jag fortfarande på och det håller delvis på att slå in. Men att forskares incitament är snedvridna är ett av de största hindren jag ser när jag försöker hjälpa kollegor och i policydiskussioner. Att man, genom att satsa på att göra data tillgängliga, tappar tid och resurser som man hade kunnat lägga på att optimera sin publiceringslista.

U: Även om det praktiska genomförandet är en bit bort finns det rätt många manifest och diskussioner och principer om vad man vill ha i ett modifierat eller nytt system. Jag har tittat lite på DORA, Leiden-manifestet, Parisuppropet och Hong Kong-principerna för forskarbedömning. Jag kikade även på Munin-konferensen från förra året, där olika skandinaviska länder diskuterade sina meriteringsprocesser. Det verkar åtminstone finnas en del samstämmighet kring vad man vill ha mer av och vad man vill bort från. Men hur tar man det från teori, policydokument och förhoppningsdokument till någonting som är praktiskt?

N: Jag knuffar vidare på glaciären, så får vi se vad som händer. Det finns ett jättetryck från yngre forskare och från våra finansiärer, till exempel EU-kommissionen, som kommer penetrera genom systemet och även få den här stora massan av forskare i mitten att se värdet av nya sätt att arbeta. Forskningen framskrider ofta med ”en begravning åt gången”.

U: En begravning åt gången? Förklara?

N: Det är ett gammat talesätt som har tillskrivits Max Planck, om hur forskningen framåtskrider ”one funeral at a time”.

U: Aha, så att de som är invanda i det gamla mönstret gör en pensionsavgång, för att vara lite snällare och mindre brutal? Det är alltså helt enkelt frågan om att vänta in ett generationsskifte?

N: Ja, så kan man säga.

Utveckling i närtid 

Sedan intervjun gjordes den 8 mars i år har Kungliga biblioteket (KB) och Vetenskapsrådet (VR) presenterat rapporter där de skriver om vad som händer inom deras respektive samordningsuppdrag för öppen vetenskap i Sverige. I anslutning till rapporterna hölls ett webbinarium, “Vägen till öppen vetenskap”, där även SUHF deltog med en presentation. Ett ämne som kom upp i diskussionerna var forskningsmeritering och vad som skulle krävas för att revidera systemen i någon bredare skala. Videoinspelning med undertexter kommer att bli tillgänglig.

Gustav Nilsonne har tillsammans med sina kollegor publicerat debattartiklar om vikten av att biblioteken respektive forskarsamfundet engagerar sig i utvecklingen mot öppen vetenskap i Biblioteksbladet och tidningen Curie. Sanna Isabel Ulfsparre skrev tillsammans med Kristoffer Lindell (avdelningschef på Umeå universitetsbibliotek) ett debattsvar i Biblioteksbladet, där de lyfter vikten av att biblioteken engagerar sig i meriteringsarbetet, utvecklingen av nya metrics, bibliometrins roll för forskningsdata och metadata för att beskriva forskningsdata.

Just nu pågår arbete med att komplettera SUHF:s färdplan för öppen vetenskap kompletteras med en handlingsplan eller vägledning. Resultatet ska bli en mer konkret beskrivning av vad som krävs för att nå regeringens mål för öppen publicering och tillgängliga forskningsdata, och för att de svenska lärosätena ska ha förutsättning för att ingå i den internationella infrastrukturen European science cloud (EOSC). I arbetsgruppen ingår medlemmar från SUHF:s nationella arbetsgrupp för forskningsdata och representanter från SUHF:s referensgrupp för EOSC Association, bland annat Gustav Nilsonne.

Mer läsning om alla dessa saker finns i länklistan nedan.

Den 17 maj ger Enheten för forskningsstöd och samverkan en heldagskonferens på temat "Samverka. Meriterna, medlen och målen" i Rotundan på Umeå universitet.

Länkar

Forskningsdatarådgivning (SND) 

Work group: Research, careers, recognition and credit (EOSC Association)

Arbetsgruppen för meritbedömningar (SUHF)

Open access (Publicera med öppen tillgång) 

Ulfsparre S.I. (17 jan 2022) CARE: Urfolksrättigheter och öppna data (Umeå universitetsbibliotek online)

Paris call on research assessment

UNESCO recommendations on open science 

Directorate-General for Research and Innovation (European Commission) Towards a reform of the research assessment system: scoping report. (2021)

Horizon Europe (Horisont Europa)

EU support for open access (European Commission)

Open Science Community Sweden

Sveriges unga akademi 

Analys och utvärdering (om Journal impact factor och Norska listan)

The Declaration on Research Assessment (DORA) 

The EU’s open science policy 

Leiden-manifestet 

Moher D, Bouter L, Kleinert S, Glasziou P, Sham MH, Barbour V, et al. (2020) The Hong Kong Principles for assessing researchers: Fostering research integrity. PLoS Biol 18(7): e3000737. 

No. 4 (2021): The 16th Munin Conference on Scholarly Publishing 

Widmark W, Anderberg S, Holmgren S, Lindvall J, Nilsonne G. (21 mar 2022) Forskningsbibliotek viktiga för Europasatsning på öppna data (Biblioteksbladet online)

Widmark W, Anderberg S, Holmgren S, Lindvall J, Nilsonne G. (8 mar 2022) Sverige får inte missa tåget när EU satsar på öppen vetenskap (Curie online)

Ulfsparre S.I., Lindell K. (28 mar 2022) "Vi behöver se var vi är relevanta och bjuda in oss själva" (Biblioteksbladet online)

Handlingsplan för öppen vetenskap är på väg inom SUHF

Samverka. Meriterna, medlen och målen (konferens 17 maj 2022)