Odisciplinerad nyfikenhet driver mångsidige Inge-Bert Täljedal

Om du ställer en fråga till Inge-Bert Täljedal så kan du räkna med att svaret inleds med något i stil med: ”Det där har jag skrivit ett kapitel om” eller ”Det har jag gjort en avhandling om”. Sedan följer en fängslande berättelse som innehåller både sakliga redogörelser och personliga reflektioner – noga särskilt mellan vad som är vad. 

De många berättelserna är hämtade ur 83-årige Inge-Bert Täljedals mångfacetterade liv. Vid en bläddring i hans nära 600-sidiga memoarer ”Privata gräv” kan man finna honom som student, forskare, lärare, professor, rektor, poet, författare, debattör, kulturpolitiker, kommunfullmäktiges ordförande, utredare, föreläsare, filosof och student – igen. 

Vilken är din starkaste identitet?

– Det är en intressant fråga, men ända sedan jag var ung student har jag funderat över identitetsbegreppet och har explicit sagt till mig själv, redan vid 20-årsåldern, att jag inte går med på att identifiera mig som någon särskild sort. Jag är alla de där.

Men om du är på en tillställning och ska presentera dig för någon för första gången, vad säger du då?

– Ja...jag säger att jag heter Inge-Bert Täljedal, säger han och plirar med ögonen. 

– Men om de då frågar vad jag gör så säger jag nog att jag är professor vid den Medicinska fakulteten.

Inge-Bert Täljedal påbörjade sina läkarstudier vid Uppsala universitet 18 år gammal, direkt efter gymnasiet. Valet föll på läkare efter att han fått höra att som läkarutbildad finns det just många vägar man kan välja. 

Jag tänkte att om man ska stå ut här måste man göra något mer, så då började jag läsa filosofi samtidigt.

Han var en ambitiös student som uppskattade studierna, men att oreflekterat traggla en massa kroppsdelar på latin tyckte han var alldeles för platt.

– Under första terminen läste man anatomi, mycket mer än man gör nu, och det var fullständigt själsdödande. Det innehöll inga spår av någon sorts idéer eller funktionalitet. Det var bara att lära sig en stor bygglåda, människan i minsta detalj. Så jag tänkte att om man ska stå ut här måste man göra något mer, så då började jag läsa filosofi samtidigt. Utan att egentligen ha några starka ambitioner med det.

Filosofin skulle bli en följeslagare genom hela livet, och något som fick blomma ut ordentligt efter pensionen. Men vi återkommer till det. 

Hörde talas om ett nytt universitet

Efter några års studier tog han ett uppehåll och började doktorera inom histologi, något som så småningom ledde honom till Karolinska institutet (KI) i Stockholm. Men såväl KI som Stockholm var trångt i början av 1960-talet. Inge-Bert Täljedal hade hört talas om att man byggde ett sprillans nytt universitet i Umeå, dit hans handledare dessutom tänkt söka sig för en professorstjänst. Detta lät intressant för den nu 23-årige Täljedal.

– En dag fick jag för mig att jag skulle kolla läget i Umeå, så jag ringde kommunen och frågade hur det är med bostäder i staden. De sa: ”Ja vi har ett alldeles nytt bostadsområde, Mariehem, där finns mängder av nya bostäder. Om du kommer upp till Umeå så kan du gå in på HSB:s kontor, de har nyckelknippan till kommunens bostäder. Då kan du låna den och åka upp och titta och välja ut en lägenhet”. Det var ju paradiset i jämförelse med Stockholm. Så jag gjorde det, åkte upp till Mariehem och klafsade in i en lägenhet på andra våningen som jag tyckte var prima och sa: ”Den tar vi”. Och så blev det.

Jag har fått sitta med och se universitetet från alla håll och kanter.  

Det var så klart inte bara bostadssituationen som lockade till Umeå. Att få vara med och bygga upp en helt ny institution, på ett nytt universitet, i nybyggda lokaler och utveckla ämnet histologi var så klart intressant.

Trots sina unga år blev han dessutom snabbt en senior person. Bland det första han fick göra var att vikariera som prosektor (motsvarande nutidens biträdande professor) under sin handledare som nu var professor, samt undervisa på institutionen. 

– Jag hade ju inte ens disputerat själv än. 

När han väl disputerat fick han flera tjänster efterhand, vilket bidrog till att uppehållet från läkarstudierna blev livslångt – och det blev även relationen till Umeå universitet.

– Jag har fått sitta med och se universitetet från alla håll och kanter. Det har varit intressant.  

Inge-Bert Täljedals cv är över tre A4 långt. Det innehåller en rad titlar inom universitetet och roller i många olika kommittéer och råd, både kopplat till hans forskningsområde – histologi – och hans specifika forskningsämne – diabetes. Han har även varit engagerad i sammanslutningar som rör andra delar av akademin, exempelvis open access (öppen forskning), Sveriges universitets- och högskoleförbund och Kungliga Skytteanska Samfundet. 

Men cv:t innehåller också ganska många rader som rör sammanhang utanför akademin – som kultur, teologi och – inte minst – politik.   

Ända sedan skolåldern har Inge-Bert Täljedal haft ett politiskt intresse, som tagit sig till uttryck på olika sätt. Så när han en dag blev tillfrågad om att bli ordförande för Umeå kommuns kulturnämnd beskriver han det som att han hade ”en latent beredskap” och tackade ja på stående fot. 

Så blev det ett decennium som fritidspolitiker inom Umeå kommun, bland annat som kommunfullmäktiges ordförande. 

Det vidgade engagemanget har bland annat skapat en större strävan och förståelse för vikten av samverkan och samarbete mellan kommunen och universitetet.

Efter politiken blev han rektor

Efter tio år inom politiken hade Inge-Bert Täljedal planer på att fokusera 100 procent på forskningen igen. Men i samma veva utlystes tjänsten som rektor vid Umeå universitet, han sökte och rollen blev hans mellan åren 1999–2005, strax innan han skulle komma att gå i pension.   

–  Jag hade kommit hit till den här staden, 23 år gammal och varit med under universitets utveckling i så många avseenden under så lång tid, då var det ganska kul att få bli chef för alltihop mot slutet. Framför allt var det en väldigt rolig arbetsuppgift. Det var slitsamt och spännande, säger han. 

Det är inte mycket mer att säga om det än att det blev en fullträff, som jag är väldigt nöjd med

Många berättelser finns från rektorsperioden. Inge-Bert Täljedal kan räkna upp flera saker som han känner sig stolt över från den tiden. Bland annat nämner han inrättandet av det internationellt framgångsrika centrumet Umeå Plant Science Centre, som drivs av både Umeå universitetet och Sveriges Lantbruksuniversitet, SLU. Inge-Bert Täljedal tror att hans erfarenhet som politiker bidrog till att han lyckades skapa ett samarbete mellan de två olika universiteten.

– Det fanns en rädsla att vi skulle lägga rabarber på skogsfakulteten på SLU och inkorporera i Umeå universitet. Så jag bestämde mig för att jobba stenhårt på att den misstanken inte skulle få uppkomma, och lade ned mycket möda på att försöka inspirera och lugna ledningen på SLU. Jag fick med både Umeå universitets och SLU:s styrelser på noterna. Det är inte mycket mer att säga om det än att det blev en fullträff, som jag är väldigt nöjd med, säger Inge-Bert Täljedal. 

Under hans period som rektor bildades även Várdduo – centrum för samisk forskning, norra Sverige fick polisutbildning och han tillsatte en ny fakultetsnämnd som bidragit till att pedagogiskt arbete blivit ett forskarämne, något som fram till i dag genererat ett 100-tal avhandlingar som varit till praktisk nytta för skolan. 

– Det där blev ju en jättesuccé bland lärarutbildarna, som uppmärksammades över hela landet.

Blev student igen

Strax efter åren som rektor gick Inge-Bert Täljedal i pension, 65 år gammal. Men det betyder inte att han då lämnade akademin. Bland annat fortsatte han att föreläsa i flera år, kring allt ifrån celler och vävnader till läkarrollen och etikfrågor. 

Och så var det ju det där med filosofin som han hade påbörjat som student i Uppsala. Efter pensionen fanns utrymme att gräva djupare i det ämnet. Så pass mycket att han för bara tre år sedan kunde ta ut en master i filosofi vid Umeå universitet. Han har även ägnat sig en hel del åt forskning i ämnet. 

Inte nog med det, han har även läst in en kandidatexamen i italienska på äldre dar. Under sin tid som lokalpolitiker forskade han nämligen lite om Umeå historia och upptäckte då ”Umeås första professor i filosofi”, Erik Olof Burman (vilket sedan ledde till inrättandet av de årliga Burmanföreläsningarna vid Umeå universitet). Denne Burman refererade en hel del till en annan filosof, som endast skrev på italienska. Så, då är det väl lika bra att lära sig italienska, tänkte Inge-Bert Täljedal. 

Vad är det som driver dig att ta dig an nya saker?

– En odisciplinerad nyfikenhet. Jag är ganska disciplinerad när jag väl får upp ögonen för något intressant. Men varför börja läsa Burman bara för att man är kommunfullmäktiges ordförande, det är irrationellt, säger Inge-Bert Täljedal och ler, men så utbrister han:

– Äventyr! Kul! Ibland kan jag känna att jag har lite dåligt samvete för att jag bara ägnat mig åt att ha kul hela livet.

Senast vårterminen 2025 var Inge-Bert Täljedal inskriven som student vid Umeå universitet. Han skulle egentligen inte ha något emot att skriva en avhandling i filosofihistoria. Men just nu ägnar han sig åt forskning på egen hand och har nyligen publicerat en artikel. Antingen sitter han hemma och skriver eller så kan man finna honom vid något bord i Lindellhallen.

– Jag känner mig som hemma även på universitetet, säger han. 

Får universitetet förtjänstmedalj

Under Årshögtiden den 18 oktober kommer Inge-Bert Täljedal att ta emot Umeå universitets förtjänstmedalj för sina stora ämnesöverskridande insatser. En medalj som först mest gavs åt rektorer, statsråd och förvaltningschefer. Något som han själv satte stopp för när han var rektor.

– Jag bestämde att den ska vi dela ut till någon person på universitetet som verkligen gjort sig förtjänt av medaljen. Några slentrianutdelningar ska vi inte ha. Jag skulle då inte ha den då, säger han. 

Hur känns det nu att du får förtjänstmedaljen?

– I vintras hörde någon av dekanerna av sig och frågade om jag skulle ha något emot att ta emot den. Nu tycker jag inte att det känns besvärande alls. Nu har det gått så pass lång tid och det har hänt en hel del sedan dess. Nu känner jag mig hedrad och tar med glädje emot en medalj.  

Umeå universitets motivering till förtjänstmedaljen

Har gjort stora ämnesöverskridande insatser

Professor emeritus Inge-Bert Täljedal har sedan mitten av 1960-talet  
fram till sin pensionering påtagligt bidragit till utvecklingen av Umeå  
universitet. Efter inledande medicin- och forskarstudier i Uppsala och  
vid Karolinska institutet kom Täljedal redan som ung forskare att spela  
en betydande roll för framväxten av Umeå universitet och dess  
medicinska fakultet.

Åren 1999–2005 var Täljedal rektor för Umeå universitet. Under hans  
tid som rektor inrättades flera för universitetet betydelsefulla och  
framgångsrika utbildnings- och forskningsmiljöer som genom åren  
bidragit till utvecklingen av Umeå universitet som ett regionalt, nationellt  
och internationellt attraktivt och konkurrenskraftigt lärosäte. Dessa  
miljöer inkluderar Umeå Plant Science Center och Várdduo – Centrum  
för samisk forskning. Inge-Bert Täljedals stora intresse för filosofi ledde  
till starten av de årliga Burmanföreläsningarna. Täljedals språkintresse  
har också varit viktigt för språkämnena vid Umeå universitet, vilka han  
såg till att värna med ett riktat språkstöd.

Förutom gärningar till gagn för Umeå universitet har Täljedal under flera  
decennier varit en mycket framträdande person lokalt i Umeå. Han har  
varit ordförande för Umeås kommunfullmäktige och han satt även flera  
år både som ordförande och som ledamot i kommunens kulturnämnd  
där samverkan med universitetet var betydande.