Den magnetiska susceptibiliteten av en substans (till exempel ett jordprov) analyseras genom att provet placeras i en mätcell där man applicerar ett magnetiskt fält. Beroende på substansens magnetiska egenskaper påverkas det magnetiska fältet genom att förstärkas eller försvagas (eller inte påverkas alls). Dipolära föreningar har egenskaper som försvagar ett pålagt magnetfält (exempelvis vatten). Samma gäller flertalet organiska föreningar torv och humus som har diamagnetiska egenskaper. Substanser som har permanenta magnetiska egenskaper förstärker pålagt magnetfält kraftigt (exempelvis kompassnålen). Mellan dessa ytterligheter finns paramagnetiska substanser som enbart har magnetiska egenskaper när de påverkas av ett magnetfält. I marken finns flera former av järnoxider med olika egenskaper i magnetisk susceptibilitet och det är dessa som analyseras i arkeologiska sammanhang. Tekniken kan användas både i fält och på lab.
