Hoppa direkt till innehållet
printicon
Huvudmenyn dold.

Etiska aspekter på hållbar utveckling

Forskningsprojekt Hållbar utveckling är ett delvis normativt begrepp: en hållbar utveckling förutsätts vara en önskvärd utveckling. Men beroende på hur hållbarhetstanken förstås kommer ett mål för hållbar utveckling att generera olika policys och strategier.

Trots att hållbar utveckling är ett normativt begrepp, och trots att det råder delade meningar om hur hållbarhetstanken ska föstås, så har etiska diskussioner kring hållbarhetsbegreppet fått förhållandevis litet utrymme i debatten om hållbar utveckling. Projektet syftar till att undersöka frågor som anknyter till hållbarhetstankens etiska dimension: Hur kan ett moralfilosofiskt försvar för målet om hållbar utveckling se ut? Vad har icke-människocentrerade etiska synsätt att säga om hållbar utveckling? Vilka normativa konsekvenser måste vi acceptera givet att vi anammar en viss version av hållbarhetsmålet?

Projektansvarig

Lars Samuelsson
Universitetslektor
E-post
E-post
Telefon
090-786 62 41

Projektöversikt

Projektperiod:

2008-10-01 2010-09-30

Medverkande institutioner och enheter vid Umeå universitet

Institutionen för idé- och samhällsstudier

Forskningsområde

Filosofi och vetenskapsteori

Projektbeskrivning

Etiska aspekter på hållbar utveckling

Lars Samuelsson


1. Bakgrund och relevans
Idén om hållbar utveckling har en tydligt normativ dimension. Om det inte vore för det faktum att vi såg hållbarhet som någonting eftersträvansvärt, någonting bra, så skulle vi inte intressera oss för hållbar utveckling: vi skulle inte lägga tid och kraft på att undersöka vad en hållbar utveckling innebär eller vad som krävs för att uppnå en sådan. Själva begreppet hållbar är, i detta sammanhang, ett delvis normativt begrepp. Att säga att en viss verksamhet eller företeelse är i linje med en hållbar utveckling är att säga något positivt om denna verksamhet eller företeelse.

Trots detta kommer den normativa dimensionen allt som oftast i skymundan när idén om hållbar utveckling undersöks eller diskuteras. Det vill säga, frågan om huruvida vi bör ha en hållbar utveckling – givet olika utformningar av hållbarhetstanken –, liksom frågan om hållbarhetsmålets status som normativ riktlinje, utelämnas helt eller delvis. En viktig orsak till detta är säkerligen att det vanligtvis tas för givet att en hållbar utveckling är eftersträvansvärd. Att hållbar utveckling är något bra ses som en självklarhet som inte är i behov av någon vidare underbyggnad. En hållbar utveckling kanske till och med ses som nödvändig för ”vår” fortlevnad. Även om jag själv naturligtvis är beredd att skriva under på att hållbar utveckling, i någon mening, är eftersträvansvärt, så är avsaknaden av normativ forskning kring hållbar utveckling problematisk av flera skäl:

(1) Det är oklart vad hållbar utveckling innebär och vad som krävs för att uppnå hållbar utveckling (härom råder delade meningar). För att nå ett svar på dessa frågor krävs en normativetisk diskussion. Som beskrivet ovan så är det begrepp hållbar utveckling som vi är intresserade av här ett delvis normativt begrepp. Alltså är en av de parametrar efter vilka ett adekvat hållbarhetsbegrepp måste utformas en normativ sådan: ett hållbarhetsbegrepp måste vara normativt, eller etiskt, acceptabelt. Det vill säga, givet att hållbarhet är något som vi bör sträva efter så måste vi, för att kunna avgöra vad hållbarhet innebär, först avgöra vad vi bör sträva efter.

(2) Olika normativetiska system kan ge olika mål för hållbar utveckling. Denna punkt hänger ihop med den förra: Olika normativetiska system ger olika svar på frågan om vad vi bör sträva efter. Exempelvis kan de tillskriva framtida generationer såväl som icke-mänskliga varelser och naturen olika moralisk vikt. De kan också ge olika svar på hur en rättvis fördelning av de uppoffringar som eventuellt krävs för att uppnå hållbar utveckling ser ut.

(3) Utan normativ forskning riskerar hållbarhetsmålet att bli tomt på innehåll. Också denna punkt är nära kopplad till den första. Vi kan här jämföra frasen ’hållbar utveckling’ med termer som ’frihet’, ’demokrati’ och ’rättvisa’. Vi tar förgivet att de refererar till någonting positivt, och ändå vet vi att de används av människor med vitt skilda uppfattningar om vad som är positivt (de används till exempel i retoriskt syfte av politiker med diametralt olika avsikter). Dessa termer pekar alltså mot mål som tycks vara självklara, men som kan ges mycket skiftande innehåll. På samma sätt kan också ’hållbar utveckling’ användas retoriskt för olika syften och med olika, ”anpassat”, innehåll. ’Hållbar utveckling’ riskerar också att bli en sådan fras som används slentrianmässigt, i bekvämlighetssyfte; en fras som kan tas till i brist på andra alternativ (och som kanske så småningom – om detta genomskådas – spelar ut även denna roll). Detta scenario är naturligtvis inte önskvärt, då idén om hållbar utveckling pekar mot något mycket viktigt.

En fortlöpande normativ diskussion om hållbar utveckling kan åtminstone vara till hjälp för att hantera det här problemet. På samma sätt som normativa diskussioner om frihet, demokrati respektive rättvisa har gett oss skilda, men förhållandevis klara, idéer avseende dessa mål, så skulle en normativ diskussion om hållbarhet kunna identifiera skilda, men förhållandevis klara, idéer avseende detta mål. Om inte annat så kan en sådan forskning göra debatten om hållbar utveckling, och om vad som krävs för att uppnå en sådan, betydligt med transperent än den är idag.

(4) Det kan lätt tas för givet att hållbarhetsmålet har den normativa statusen att vara ett tillräckligt mål för vår hantering av naturen och dess resurser. Men även om vi kan formulera ett normativetiskt försvarbart hållbarhetsmål, så är det långt ifrån säkert att detta mål är ett tillräckligt mål (ur etisk synvinkel) med avseende på vår hantering av naturen. Etisk reflektion kanske kräver att vi kompletterar målet med andra normativa mål eller riktlinjer. Denna punkt är relaterad till punkt två. Hållbarhetsmålet tolkas i regel som ett människocentrerat mål i den meningen att det utgår från mänskliga behov och intressen. Men enligt många normativetiska synsätt är även (vissa) icke-mänskliga varelser och/eller naturen i sig moraliskt betydelsefulla. Enligt dessa synsätt är ett människocentrerat hållbarhetsmål således otillräckligt som normativt mål för vårt handskande med naturen och vår hantering av naturresurser.


2. Syfte och frågeställningar
Syftet med forskningsprojektet är inte, i första hand, att svara på frågor om hur vi bör hantera naturen, eller hur hållbarhetsmålet bör utformas, utan snarare att reda ut de begrepp som är centrala för hållbarhetstanken, samt att undersöka relationen mellan idén om hållbar utveckling och olika etiska synsätt: Hur kan ett moralfilosofiskt försvar för målet om hållbar utveckling se ut? Hur skiljer sig ett sådant försvar med avseende på olika normativetiska synsätt/teorier? Ger de stöd för olika mål? Vad säger icke-människocentrerade etiska synsätt? Vilka normativa konsekvenser måste vi acceptera givet att vi anammar en viss version av hållbarhetsmålet?

För projektets syfte ser jag två övergripande frågeställningar som särskilt centrala:

(1) Framtida generationer
Hållbarhetstanken bygger på uppfattningen att vi i någon mening har ansvar inför framtida generationer. Modern moralfilosofisk debatt har emellertid visat att frågan om våra moraliska skyldigheter gentemot framtida generationer är långt ifrån oproblematisk, och skilda normativetiska teorier hanterar frågan på mycket olika sätt.

Vad vi kan kalla ’personliga moralteorier’ (t.ex. vissa versioner av kontraktualism) tvingas ofta ge ett indirekt försvar för våra förpliktelser gentemot framtida generationer. Enligt sådana teorier har vi direkta skyldigheter endast gentemot konkreta personer (eller individer), och kan alltså inte ha några direkta skyldigheter gentemot icke-existerande (framtida) personer (eller individer). Våra skyldigheter gentemot dessa måste således härledas från andra skyldigheter som vi har, och är därmed indirekta. Detta kan mycket väl ha relevans för ett försvar av ett mål avseende hållbar utveckling. Till exempel: Våra indirekta skyldigheter gentemot framtida individer är kanske inte lika starka som våra direkta skyldigheter gentemot konkreta individer, vilket exempelvis skulle kunna innebära att vi har rätt att ta vissa (kanske stora) risker med avseende på framtida generationers välfärd för att höja vår egen.

Vad vi kan kalla ’opersonliga moralteorier’ (t.ex. vissa versioner av konsekventialism) kan ge ett direkt försvar för våra förpliktelser gentemot framtida generationer. Framtida individers välfärd är enligt dessa teorier lika viktig som nutida individers välfärd. Det kan å andra sidan innebära att vi har en mycket stark skyldighet att iaktta väldigt stor försiktighet i vår hantering av naturen och dess resurser. Vi har möjligheten att skapa förutsättningar för välfärd för ett otal generationer, men om vi gör misstag nu så kan den totala välfärden över tid bli oerhört mycket mindre än den annars skulle ha blivit. Ett sådant synsätt skulle kunna försvara en mycket sträng hållbarhetsprincip, men det kan också ha konsekvenser som vi av olika skäl inte är beredda att acceptera.

Frågan om hur vi försvarar våra förpliktelser gentemot framtida generationer kan visa sig ha stor betydelse för hur vi på ett konsekvent sätt kan utforma och försvara ett mål för hållbar utveckling. Det är därför viktigt att närmare undersöka den frågan, samt dess relation till hållbarhetsmålet.

(2) Icke-mänskliga moraliska patienter
Enligt de flesta traditionella normativetiska synsätt kan endast mänskliga subjekt vara moraliska patienter (dvs. vara sådana att moraliska agenter, eller aktörer, bör ta dem i beaktan, för deras egen skull, i sina moraliska överväganden). Denna uppfattning har på senare tid ifrågasatts från olika håll. Jag vågar påstå att de flesta av dagens moralfilosofer menar att mängden av moraliska patienter är större än mängden av alla människor. Men som jag skrev ovan så tolkas hållbarhetsmålet i regel som ett människocentrerat mål. Det innebär att det mycket väl, utifrån många olika moralfilosofiska perspektiv, kan vara otillräckligt som etisk riktlinje för vårt handskande med naturen.

Ett sätt att hantera denna problematik är att modifiera hållbarhetsmålet till att gälla även vissa icke-mänskliga individer. Ett annat sätt är att föreslå kompletterande etiska riktlinjer för vårt handskande med naturen. Oavsett vilket alternativ man väljer så krävs det att hållbarhets-målets etiska underbyggnad och implikationer utreds. Frågan om vilka individer/entiteter som är moraliska patienter kan visa sig ha stor betydelse för hur vi på ett konsekvent sätt kan utforma och försvara ett mål för hållbar utveckling.


3. Metod
Projektet är av moralfilosofisk karaktär. Ur metodologisk synvinkel innebär det konstruktiv reflektion i förening med argumentations- och begreppsanalytiskt orienterade textstudier. Materialet utgörs av moralfilosofisk litteratur – i synnerhet miljöetisk sådan –, relevanta styrdokument, utredningar, lagstiftning, liksom forskning inom närliggande eller för projektet relevanta områden (t.ex. empiriska undersökningar avseende människors attityder till naturen och till hållbar utveckling, samt undersökningar om hur natursyn/attityder till naturen har förändrats genom historien).