Omvårdnadsutbildningens legitimitet. Om rekrytering, kompetensförsörjning och kärnan i yrkeskunskapen.

Projektbeskrivning

Utbildningen till undersköterska har varit föremål för ett flertal reformer under 1900-talet. En kortare utbildning som ledde till avlastning av sjuksköterskan i hennes arbete har varit en tanke (Qvarsell 1991). Under en period från 1930-talet och framåt stod utbildning högt i kurs och i betoningen av utbildningen till hemvårdarinna betonade särskilt att det skulle finnas en balans mellan en medicinsk och en social inriktning i yrkeskunskapen (Evertsson 2002). Under mitten av 1900-talet övergavs några av ambitionerna till en yrkesutbildad personal i den sociala omsorgen till förmån för att ta till vara den husmorskompetens som fanns hos de kvinnor som själva oavlönat tagit hand om barn och gamla i sin egen familj. Denna typ av rekrytering har självklart upphört genom att husmödrarna inte längre finns att tillgå. Kvarstår gör dock det stora behovet av arbetskraft i den sociala omsorgen vilket har varit en drivkraft att från centralt myndighetshåll via utbildning styra in personer i utbildning för dessa arbetsuppgifter. Det finns alltså en tradition att bygga på som består i att ta till vara den personliga erfarenheten. Det finns också en tradition i omsorgssektorn att ta till vara reservarbetskraft som funnits och finns i olika delar av befolkningen. På senare år har det tillkommit nya mål som jämställdhet och mångfald, det förra definierat som att få in flera män i omsorgsarbetet, det senare som att få en större kulturell mångfald bland dem som arbetar i omsorgen, något som påverkar innehåll och utformning av utbildningen. Traditionerna skiljer sig dock i inställning till utbildning mellan äldreomsorgen och handikappomsorgen (Ahnlund 2008).

Rekryteringsproblematiken
Hur man än formulerat målen har det inte varit lätt att rekrytera personal till omsorgssektorn. I en tidig undersökning från Socialstyrelsen gjord på 1980-talet fann forskarna att genomströmningen på gymnasieskolans sociala servicelinje, som då var målet att alla vårdbiträden skulle ha gått, var låg. Utbildningsplatser utnyttjades inte, avhoppen från utbildningen var många och personer tog anställning inom andra yrkesområden. Efter tre år var av dem som antagits till utbildningen endast 22 procent kvar i yrket. (Socialstyrelsen redovisar 1988:7) Mönstret höll i sig också på 1990-talet. Gymnasieskolans omvårdnadsprogram är det som i dag i Sverige förbereder för yrkesverksamhet inom hälso- och sjukvård samt vård och omsorg. Ungdomsprogrammen har inte lyckats göra sig speciellt attraktiva. En nyligen genomförd undersökning i Sverige visar att intresset för dessa utbildningar bara minskar. Klasserna står halvfulla, och än färre kommer att gå ut som färdiga undersköterskor. Många går vidare till andra utbildningar utan att någonsin praktisera yrket. (Thörn 2003) Av dem som rekryteras till äldre- och handikappomsorg har 20 procent gått ungdomsgymnasiet och 24 procent komvux (Socialstyrelsen 2003 del 1 s 57).

Motsägelsefulla strategier för kompetensförsörjning
Enligt Socialstyrelsen (2002) är kompetensförsörjning den viktigaste frågan för att säkra god kvalitet i omsorgen om äldre, något som även tidigare vård- och äldreomsorgsminister Ylva Johansson instämmer i då hon menar att med kompetenshöjning följer en bättre kvalitet i äldreomsorgen (Kommunalarbetaren 2006). Lägsta nivå på den formella utbildningen definieras enligt Socialstyrelsen (2001) som vård- och omsorgsutbildning motsvarande gymnasiekompetens. Bemötandeutredningen (SOU:1997:170) anser det inte tillräckligt med ovanstående kompetenskrav. Personalen behöver minst grundutbildning enligt gymnasieskolans omvårdnadsprogram samt fördjupningskurser och specialisering inom relevanta områden (SOU 1997:51). Det innebär att all personal bör ha minst undersköterskekompetens. Det är en rekommendation Socialstyrelsen står fast vid. I utredningen ”Investera nu!” påtalas att all omvårdnadspersonal, bör ha kunskaper inom pedagogik, medicin samt det sociala fältet som grund för sin yrkeskompetens och att dessa kompetenser bör utvecklas genom gymnasieskolans omvårdnadsprogram (Socialstyrelsen 2004). Samtidigt är andra satsningar aktuella, bl.a. Kompetensstegen, som syftar till att stödja kommunernas kvalitets- och kompetensarbetet för vård och omsorgspersonal inom äldreomsorgen (S 2004:10).
På kommunal nivå, där man ska rekrytera personal till fungerande verksamheter för arbete i direkt kontakt med äldre och funktionshindrade, har man delvis andra utgångspunkter i sin bedömning av kompetenskrav och utbildningsbehov. Chefer på lokal nivå ger uttryck för en ambivalens inför vad de anser vara den bästa kompetensen (Johansson 2003). Dels pekar de på ett sug efter kompetensutveckling hos personalen, dels att det är viktigare med praktisk erfarenhet än med formell utbildning.

Kärnan i yrkeskunskapen
Flera nya avhandlingar fokuserar på frågor kring utbildning och kompetens (Astvik 2003, Drugge 2003, Törnquist 2004, Ahnlund 2008). Emilsson (2004) har lett och utvärderat handledning med dessa personalgrupper. Ahnlund & Johansson (2008) redovisar flera interventionsförsök för att höja personalens kompetens. Många vårdbiträden hävdar att erfarenheten är kärnan i deras yrkeskunskap, och att den är tillräcklig för att de ska kunna utöva sitt yrke (Wahlgren 1996, Wreder 2005, Davies 1995).
Enhetscheferna inom äldreomsorgen önskar att all omsorgspersonal i princip ska ha formell utbildning inom vård och omsorg, helst undersköterskeutbildning. Men det finns samtidigt en framträdande diskussion bland enhetscheferna om vad för kompetens som är att föredra, och det är inte självklart att undersköterskekompetens är det enda alternativet. Det är tydligt att personlig kompetens, att vara empatisk, lyssna in och känna av stämningen, i mångt och mycket väger tyngre än formell utbildning när de ska rekrytera personal (jmf Ahnlund & Johansson 2006, Törnquist 2004).
Vi menar att satsningen på att omsorgspersonal ska ha undersköterskekompetens inte har lett till en balans mellan olika aktörers önskemål, d.v.s. de kompetenskrav som förordas från centralt håll saknar täckning för hur aktörer på det lokala utförarplanet ser på vad som är relevant kompetens. Undersköterskans kompetens upplevs inte komma till användning inom äldreomsorgen. Arbetet handlar om andra saker än att utföra medicinskt relaterade sysslor.
Men det finns också personal inom äldreomsorgen som framhäver nyttan av andra kunskaper än enbart de medicinska, vilka också förvärvats igenom undersköterskeutbildningen (Ahnlund & Johansson 2006). De menar att äldreomsorgens brukare är i behov av att personalen har bred kompetens och förespråkar både konkreta vårdspecifika kunskaper men också vad som kallas för personliga egenskaper.

Syfte och frågeställningar:
• Intentionerna med att höja utbildningsnivån och att formalisera all kompetens kring en utbildning handlar om att säkra återväxten. Hur har dessa intentioner lyckats?
Fråga 1: Hur många som påbörjat utbildningen fullföljer den?
Fråga 2: Hur många som fullföljt utbildningen arbetar som undersköterskor el.dyl., hur många arbetar inom äldreomsorgen?
• Intentionerna med att höja utbildningsnivån och att formalisera all kompetens kring en utbildning handlar om att säkra kvaliteten inom omsorgsverksamheterna. Hur har dessa intentioner lyckats?
Fråga 3: Hur uppfattar de som fullföljt utbildningen och som också arbetar som undersköterskor relevansen av den utbildning de fått?
Fråga 4: Finns skillnader mellan de med ungdomsutbildning jämfört med de med vuxenutbildning?
Fråga 5: Finns skillnader mot bakgrund av kön eller etnisk bakgrund?
Vår tidigare forskning pekade på att det måste till vidare diskussioner om vad för kompetens som är mest relevant för dels brukargrupperna och dels personalen. Om den yrkeskompetens som förespråkas på central nivå idag, för att stärka yrkena och återväxten av omsorgspersonal, saknar legitimitet i de berörda verksamheterna menar vi att det snarare kan bli fråga om en utarmning av omsorgsarbetet än en kvalitetshöjning. Ahnlund (2008) visar på samband mellan utbildning, organisatoriskt stöd och relation mellan personal och omsorgsmottagare, vilket förtjänar en uppföljning. Återigen är gymnasieskolans program i förändring (SOU 2008:27). Vi ser denna undersökning om en bas för jämförelser inför kommande utvärderingar av den planerade utbildningen.

Metod
Den planerade undersökningen består av två delstudier, varav den första avser en kartläggning för att studera hur många personer som påbörjar respektive avslutar omvårdnadsutbildning. Den kan ses som en replikation på tidigare genomförda studier (Socialstyrelsen redovisar 1988:7 och Thörn 2003). Den andra delstudien fokuserar på arbetslivet och de erfarenheter och värdering av utbildningens relevans som personer med avslutad omvårdnadsutbildning har. Den kan ses som en fortsättning på Ahnlunds (2008) doktorsavhandling.
Delstudie 1: För att svara på vår första fråga om hur många som påbörjar utbildningen också slutför den, kommer vi inledningsvis att genomföra en kartläggning för att studera antalet som söker till respektive tar examen på omvårdnadsprogrammet. Här avser vi såväl gymnasieskolans ungdomsutbildning och vuxenutbildning. Detta görs på nationell nivå. Vi kommer så långt det går att använda SCB:s Arbetsmarknads- och utbildningsstatistik via databasen LISA. Vi kommer även att göra en litteraturstudie med fokus på varför (omvårdnads)elever väljer att avsluta sina studier. Denna delstudie kommer att ligga till grund för den andra delstudien.
Delstudie 2: För att svara på våra övriga frågor avser vi i åtta kommuner skicka en enkät till personer som tagit examen från omvårdnadsprogrammet och vuxenutbildningen åren 2003 och 2006. Vid valet av kommuner kommer vi att använda oss av Socialstyrelsens nyligen utvecklade Äldreguide, ett redskap för att jämföra omsorgskvalitet utifrån vissa kriterier på äldreomsorg, kommer vi att göra ett urval av Sveriges kommuner. Det kriteriet i Äldreguiden vi kommer att utgå ifrån är ”personalens kompetens”. Vi avser att välja ut fyra kommuner som ligger under riksgenomsnittet och fyra kommuner som ligger över riksgenomsnittet vad gäller personalens kompetens. På detta sätt hoppas vi få data från kommuner som både har en hög andel och en låg andel gymnasieutbildad omsorgspersonal bland sina anställda. Vi kommer också att vid urvalet eftersträva spridning med avseende på geografisk placering och kommunernas storlek. I och med enkäten kommer vi även att fördjupa den teoretiska förståelsen vad gäller professionaliseringen av omsorgsarbetet. Arbetet med datainsamling sker under första året, medan analysen av insamlat material sker under år två.
Våra frågeområden berör utbildningens värde och kvalitetsaspekter och vi ämnar jämföra hur personer som tagit examen från gymnasieskolans ungdomsutbildning och de från vuxenutbildningen upplever sina respektive utbildningar. Detta kommer att följa genom hela enkätstudien. Vi är också intresserade av att följa upp vad dessa personer arbetar med i dag och vi ser här tre relevanta möjligheter att förhålla oss till. Erfarenheter från de som tagit examen från omvårdnadsprogrammet och som (1) de som arbetar inom omsorgssektorn (äldre- och handikappomsorg); (2) de som arbetar inom den övriga vårdsektorn och (3) de som inte arbetar kvar inom vare sig vård- eller omsorgssektorn. Vi är intresserade av att studera vad man inom dessa tre grupper anser om det man lärt sig på omvårdnadsprogrammet. Vi vill också fråga om hur de ser på sin nuvarande anställning exempelvis: vad som påverkat val av arbetsplats (om de har anställning), vilka arbetsuppgifter de har på nuvarande anställning, vad för vidareutbildningar de gått (både interna och externa utbildningar), hur de upplever möjligheter till kompetensutveckling, möjligheter till påverkan och inflytande över sina arbetsuppgifter. Vad gäller grupp 3 är vi främst intresserade av förhållande mellan utbildningen och nuvarande anställning (utanför vård- och omsorgssektorn).
Vi kommer att följa de från Vetenskapsrådet uppsatta kriterier om vad god forskningsetik är vad gäller informerat samtycke, information till den enskilde personen, nyttjande av forskningsresultat och konfidentialitet.

Referenser:
Ahnlund, Petra (2008) Omsorg som arbete. Om utbildning, arbetsmiljö och relationer i äldre- och handikappomsorgen. (Akademisk avhandling) Institutionen för socialt arbete, Umeå universitet.

Ahnlund, Petra och Johansson, Stina (2008) Utbildning och kompetensfrågor för äldre- och handikappomsorgens personal. En forskningsöversikt. I Socionomens forskningssupplement, temanummer om Socialt arbete i hälso- och sjukvård. 6/2008 s. 72-84

Ahnlund, Petra & Johansson, Stina (2006) Omvårdnadsutbildning som mål eller medel? Om legitimitetsproblem och kunskapssyn. I Socialvetenskaplig tidskrift, nr. 3(13) s. 212-227.

Astvik, Wanja (2003) Relationer som arbete. Förutsättningar för omsorgsfulla möten i hemtjänsten. (Akademisk avhandling) Stockholm: Arbetslivsinstitutet.

Davies, Celia (1995) Gender and the professional predicament in nursing. Buckingham: Open University Press.

Drugge, Christina (2003) Omsorgsinriktat lärande. En studie om lärande i hemtjänsten. (Akademisk avhandling) Institutionen för lärarutbildning. Luleå Tekniska Universitet.

Emilsson, M. Ulla (2004) Handledning och lärande i äldreomsorgens vardag. Lund: Studentlitteratur

Evertsson, Lars (2002) Välfärdspolitik och kvinnoyrken. Organisation, välfärdsstat och professionaliseringens villkor. (Akademisk avhandling) Sociologiska institutionen, Umeå universitet.

Johansson, Stina (2003) Work with elderly people. A Case Study of Sweden, Spain and England with additional material from Hungary. www.ioe.ac.uk/tcru/carework.htm

Kommunalarbetaren (2006) Hon lovar satsa på personalen. Intervju med Ylva Johansson Nr 3, 2006.

S 2004:10 Kompetensstegen. Kvalitets och kompetensutveckling i vård och omsorg om äldre. (2004) Regeringskansliet. www.kompetensstegen.se.

Socialstyrelsen (2004) Investera Nu! Handlingsplan för kompetensförsörjning inom vård och omsorg. Artikelnr: 2004-103-10.

Socialstyrelsen (2003) Kompetensförsörjning inom vård och omsorg om äldre och funktionshindrade. Del 1. Artikelnr: 2003-131-21.

Socialstyrelsen (2002) Kompetenskrav för personal inom vård och omsorg om äldre. Artikelnr: 2002-124-14.

Socialstyrelsen (2001) Nationell handlingsplan för äldrepolitiken. Lägesrapport 2001.

Socialstyrelsen redovisar 1988:7: Personalförsörjningen inom hemtjänsten. Stockholm. Allmänna förlaget.

SOU (2008) Framtidsvägen – en reformerad gymnasieskola. Betänkande av gymnasieutredningen. Utbildningsdepartementet 2008:27.

SOU (1997) Brister i omsorg. Socialdepartementet 1997:51.

SOU (1997) Bemötandet av äldre, trygghet självbestämmande värdighet. Slutbetänkande av Utredningen om bemötande av äldre. Socialdepartementet 1997:170.

Thörn Ylva (2003) Ny statistik från Kommunal: ”Elever på vårdutbildningen minskade 20 procent”. Dagens Nyheter 2003-03-28.

Törnquist, Agneta (2004) Vad man ska kunna och hur man ska vara. (Akademisk avhandling) Lärarhögskolan i Stockholm, Institutionen för samhälle, kultur och lärande.

Qvarsell, Roger (1991) Vårdens idéhistoria. Stockholm: Carlssons bokförlag

Wahlgren, Ingela (1996) Vem tröstar Rut? En studie av alternativa driftsformer i hemtjänsten. (Akademisk avhandling) Stockholms universitet: School of Business.

Wreder, Malin (2005) I omsorgens namn. Tre diskurser om äldreomsorg. (Akademisk avhandling) Karlstad universitet: Institutionen för samhällsvetenskap, avdelningen för sociologi.