Hoppa direkt till innehållet
printicon
Huvudmenyn dold.

Röst och tal efter djup hjärnstimulering för patienter med Parkinsons sjukdom och essentiell tremor

Forskningsprojekt Djup hjärnstimulering är en effektiv metod för att linda ofrivilliga skakningar på grund av Parkinsons sjukdom och essentiell tremor. Påverkad talförmåga eller röst kan dock uppstå, och detta projekt undersöker vad i talet som påverkas av DBS.

Djup hjärnstimulering (Deep brain stimulation, DBS) är en neurokirurgisk behandlingsmetod som kan lindra ofrivilliga rörelser, tremor. Överaktiva områden i djuphjärnan blockeras med hjälp av elektricitet, och patienter kan på detta sätt bli fria från skakningar. Beroende på var strömmen appliceras kan också mindre negativa effekter av den introducerade strömmen uppstå. Bland annat kan patientens röstbildning och förmåga att prata påverkas. Vårt övergripande mål är att studera hur tal, inkl. förståelighet och artikulation, och röst hos patienter med Parkinsons sjukdom och essentiell tremor påverkas av DBS.

Projektansvarig

Fredrik Karlsson
Universitetslektor
E-post
E-post
Telefon
090-786 73 15

Projektöversikt

Projektperiod:

2015-01-01 2019-12-31

Medverkande institutioner och enheter vid Umeå universitet

Institutionen för klinisk vetenskap, Medicinsk fakultet

Forskningsområde

Klinisk medicin

Projektbeskrivning

Parkinsons sjukdom och Essentiell tremor tillhör de absolut vanligaste neuromotoriska sjudomarna. Patienter med essentiell tremor har tremor som till hög grad är kopplad till viljestyrda handlingar, medan patienter med Parkinsons sjukdom kan ha tremor som uppstår i vila. Patienter med Parkinsons sjukdom kan också ha en stelhet, svårighet att initiera rörelser samt talsvårigheter. Hos patienter med essentiell tremor är talpåverkan mindre påtaglig.

Symptomen av dessa sjukdomar kan behandlas med hjälp av djup hjärnstimulering, DBS, vid vilken en elektrod opereras in i djuphjärnan kring de basala ganglierna. En ström introduceras genom en av de flera kontakter som sitter på elektroden, och därigenom kan ett överaktivt område i hjärnan störas ut så att balansen i signalerna som initierar våra motoriska rörelser kan återställas.

Traditionellt behandlas patienter med Parkinsons sjukdom med hjälp av DBS i subthalamus nucleus (STN) och patienter med Essentiell tremor i Vim av thalamus. Vid DBS-enheten på Norrlands universitetssjukhus opererar man som en del av en klinisk prövning både patienter med essentiell tremor och tremor-dominant form av Parkinsons sjukdom i kausala zona incerta (cZi), vilket är ett mål i det posteriora subthalamiska området. Utvärderingen av denna kliniska undersökning har inte presenterats.

Projektet som bedrivs vid enheten för logopedi berör effekten av djup hjärnstimulering applicerad i de aktuella målområdena, på patientens förmåga att prata samt röstbildning. Som en bieffekt av stimuleringen kan negativa effekter på patienten uppstå i bland annat dessa avseenden. Den skattade prevalensen för negativ effekt på artikulatorisk förmåga, benämnd stimuleringsinducerad dysartri, varierar mellan målområden och ligger mellan 27 procent till 50 procent av patienterna för Vim DBS och 19 procent för cZi DBS. Det är oklart vilka egenskaper den stimuleringsinducerade dysartrin har, och var (vid vilket faktiskt stimulerat område) den uppstår. Ny metodutveckling med bland annat fler kontakter per inopererad elektrod ger möjlighet att styra stimuleringen så att man om möjligt kan undvika områden där negativ talpåverkan uppstår. Den kunskapen har vi dock inte idag, och målet med det pågående projektet är att utröna detta så att behandlingen kan bli så bra som möjligt för patienten.

I den nu pågående ansatsen studeras effekten av cZi-stimulering på talartikulation, förståeligt och röstbildning på ett systematiskt sätt. Patienter med essentiell tremor som sedan tidigare genomgått cZi-operation genomgår en stimuleringsutvärderingen där patientens stimulering ökas gradvis. Vid varje justering genomgår patienten ett detaljerat men koncentrerat protokoll som syftar till att kunna ligga till grund för en pålitlig kvantifiering av tal och röstfunktion givet den aktuella stimuleringen. Inspelning med motsvarande protokoll genomförs också utan stimulering.

Resultaten av utvärderingen kommer att sammanföras med information om skattad strömspridning givet patientens anatomi samt den introducerade stimuleringsstyrkan. Dessa två informationssamlingar ska sammanföras för varje patient, och materialet slås sedan ihop till en gemensam bild för samtliga patienter. Utifrån detta kommer vi att försöka identifiera områden som absolut bör undvikas för att också undvika negativ påverkan på talet som en följd av DBS-behandlingen. Denna information hoppas vi ska kunna leda till en mer optimerad patient-specifik behandling.