Hoppa direkt till innehållet
printicon

Specialpedagogisk verksamhet inom gymnasial yrkesutbildning

Forskningsprojekt De gymnasiala yrkesutbildningarna i Sverige och Finland är idag föremål för såväl utbildningspolitiska utredningar och reformer som samhällets och näringslivets intresse att kunna hantera rådande kompetensbrister inom många sektorer och branscher.

Det övergripande syftet med denna studie är att nå fördjupad kunskap om den forskning som sker inom specialpedagogisk verksamhet inom gymnasial yrkesutbildning.

Projektöversikt

Projektperiod

2018-01-01 2018-12-31

Finansiering

Umeå universitet

Forskningsämne

Projektansvarig

Projektbeskrivning

Målet med de planerade aktiviteterna är att skapa ett nätverk, bestående av forskare från Umeå universitet och Åbo Akademi i Vasa, vilka tillsammans ska arbeta för att initiera ett yrkespedagogiskt forskningsområde med fokus på specialpedagogisk verksamhet.

Bakgrund

Gymnasieskolan i Sverige omfattas idag av 23 program, varav 12 yrkesprogram. Drygt 1/4 (ca 94 000) av gymnasieskolans samtliga elever studerar på något av yrkesprogrammen. Vid Umeå universitet examineras terminsvis ca 30-40 yrkeslärare vid yrkeslärarutbildningen, 90hp, som omfattar kurser i pedagogik, didaktik och verksamhetsförlagd utbildning.

Andra stadiets utbildning, som avläggs efter grundskolan i Finland, består av det allmänbildande gymnasiet och yrkesutbildningen som ger grundläggande yrkesfärdigheter. Båda skolformerna ger behörighet för vidare studier på högskolenivå. Yrkeslärarutbildning vid Åbo Akademi i Vasa omfattar 60 sp pedagogiska studier för lärare. Av dessa är 25 sp grundstudier i pedagogik och 35 sp ämnesstudier med inriktning på yrkesundervisning. I ämnesstudierna ingår kurser i yrkes- och ämnesdidaktik, praktik och även 5 sp specialpedagogik. I specialpedagogikkursen fokuseras på specialpedagogiska perspektiv, lärandeutmaningar och specialpedagogikens verksamhetsformer inom yrkesutbildningen.

Lägesbeskrivning

I Sverige reformerades gymnasieskolan 2011, med motivet att tydliggöra strukturen och öka kvaliteten relativt yrkesbranschens och högskolesektorns kompetenskrav (SOU, 2008:27) För yrkesprogrammens del innebar det att yrkesämnena gavs större utrymme och att yrkesexamen infördes, men att programmen inte längre gav högskolebehörighet. Uppföljningar av gymnasiereformen (Skolverket, 2017, SOU 2016:77) visar att tidigare identifierade brister snarast har förstärkts under de senaste åren. Bland annat konstateras att sökintresset till yrkesprogrammen minskat med 8% under åren 2011-2016 och att genomströmningen (70%) fortsättningsvis är lägre jämfört med högskoleförberedande program (74%). I Gymnasieutredningens betänkande (SOU, 2016:77) identifieras även en rad kvalitetsbrister i yrkesprogrammen, vilka anges som bidragande orsaker till den relativt låga genomströmningen. Bland annat pekas på brister avseende yrkeslärares pedagogiska och specialpedagogiska kompetenser samt tidsutrymme för att utveckla lärmiljöer, elevnära undervisningssätt och individanpassade åtgärder. På organisatorisk nivå identifieras även brister avseende samverkan mellan lärare, vägledning och elevhälsa. I utredningen konstateras vidare att utvecklingen mot en i princip "obligatorisk" gymnasieskola har medfört att elevers behov av stöd och specialpedagogiska insatser ökar över tid (s. 37). Stödåtgärder tycks dock snarare utformas efter traditioner än utifrån elevernas behov och orsaker till elevers studieavbrott tillskrivs i första hand individen istället för brister i gymnasieskolans organisation och undervisning (s. 365).
Inom finländsk yrkesutbildning genomförs för tillfället den största reformen inom utbildningslagstiftningen på nästan tjugo år. Den nya lagen träder i kraft 1 januari 2018. Ett ledord i reformen är yrkeskompetens. Varje studerande ges möjlighet till sin egen individuella studieväg utgående från tidigare kompetenser, behov och intressen. Kompetens kan förvärvas i skolans lärmiljö, på arbetsplatser och allt mer även i digitala lärmiljöer. Genom reformen tas ett steg bort från nuvarande normstudietid på tre år. En studerande som redan har kompetens ska ges möjlighet att forcera i studierna, varje studerande studerar endast de ämnen i vilka hen saknar kompetens. Ansökan och antagning till yrkesutbildning blir möjlig under hela läsåret. Reformen genomförs i en tidsperiod där stora besparingar gjorts inom yrkesutbildningen. Ute på skolorna finns en oro för hur det ska vara möjligt att ordna en kvalitativt god utbildning i reformens anda och med minskade anslag. De studerande som behöver särskilt stöd utgör en riskgrupp för marginalisering i en skola där den studerande förväntas arbeta allt mera självständigt. Avbrotten inom finländsk yrkesutbildningen har gått ner under de senaste åren. Läsåret 2014-2015 avbröt 6,8 % av yrkesutbildningens studerande sina studier. I gymnasierna var avbrottsprocenten under samma läsår endast 1,4 %. De studerande som behöver särskilt stöd utgör en riskgrupp för marginalisering i en skola där den studerande förväntas arbeta allt mera självständigt, varpå farhågor för en ökning av avbrotten bland denna studerandekategori bör lyftas fram i samband med reformen.

Ett nydanande forskningsfält

Specialpedagogisk verksamhet är en pedagogisk skolaktivitet med specialpedagogiska funktioner som praktiseras av olika aktörer i eller utanför klassrummet. Verksamheten är även ett kunskapsområde där forskningen bidrar till kunskapsuppbyggnad (Ahlberg 2009; Persson, 1997; Ström, 1999; Ström & Linnanmäki, 2011). Forskare inom det specialpedagogiska fältet (Ainscow, 1998; Fischbein & Österberg, 2003; Ström & Linnanmäki, 2011; Tangen, 2012; Westling Allodi 2002; Westling Allodi, 2007) hävdar på likartade sätt att det övergripande målet med skolans uppdrag, inklusive den specialpedagogiska verksamheten är att alla elever ska ges möjlighet till goda lärande-, utvecklings- och livsvillkor. Skolans uppdrag inrymmer både ett socialt och kunskapsmässigt uppdrag, vilket i synnerhet kommer till uttryck inom den specialpedagogiska verksamheten (Tangen, 2012). Skolans pedagoger har därför ansvar för att skolans lärmiljö vänder sig till alla elever, oavsett om eleverna tillfälligt eller över en längre tidsperiod är i behov av extra stöd. Ges inte eleverna denna möjlighet till extra stöd visar exempelvis Fischbein och Österberg (2003) att frekventa erfarenheter av att inte räcka till får konsekvenser för elevers självkänsla och studiemotivation. Överlag kan konstateras att den specialpedagogiska forskning som bedrivits i nordisk kontext fokuserat på grundskolan. Studier med specialpedagogisk koppling i gymnasieskolan är sparsamt förekommande.

En mängd forskningsteman kan identifieras inom yrkesutbildningsområdet i stort. Mulder och Roelofs (2012) översikt pekar på ett antal teman där forskning om yrkesutbildning (Vocational Education and Training) genomförts i relation till omgivande samhälle, organisation och ledarskap, läroplan, lärande och undervisning, arbetsplatsförlagt lärande, lärlingskap, bedömning och lärares uppdrag och roll. Inom sistnämnda temat konstateras att såväl uppdrag som lärarroll förändras över tid, vilket ställer höga krav på kontinuerlig professionsutveckling avseende ämneskunskaper, didaktiska kunskaper samt relationell ledarkompetens. Utvecklingsområden som identifieras berör exempelvis yrkeslärares undervisningsstrategier i kunskapsmässigt och kulturellt diversifierade elevgrupper samt deras kommunikation med eleverna. Exempel på ytterligare teman med utgångspunkt i ett yrkeslärarperspektiv är Berger och D'Ascoli (2015) som studerat ledarskapets och arbetslagets betydelse för yrkeslärares professionella utveckling.

Elevperspektivet tycks vara ett forskningstema som, relativt andra teman, studerats i mindre omfattning. I Schaap, Baartman och Bruijns (2012) översikt identifieras följande teman, elevers utveckling av yrkeskunnande; lärstilar; kunskapsutveckling över tid; motivation för lärande och utveckling av yrkesidentitet. Översiktens övergripande slutsatser är att elever använder olika lärstrategier i skolan och på arbetsplatsen och att deras lärandeprocesser behöver anpassas efter individuella behov. Det specialpedagogiska perspektivet är dock mindre framträdande.
Givet de utvecklingsbehov som identifierats i såväl utbildningspolitiska dokument som aktuell forskning kan det således konstateras att de yrkesförberedande programmen i gymnasieskolan utbildar heterogena elevgrupper och inom denna heterogenitet finns implicit eller explicit elevgrupper som tillfälligt eller över en längre tidsperiod har behov av extra stöd. Kopplingen mellan specialpedagogisk verksamhet inom gymnasial yrkesutbildning är därför mycket relevant och även i linje med Ahlberg (2007, 2009), som betonar vikten av att forskare inom det specialpedagogiska fältet skapar nya fusioner av ej tidigare förenade kunskaps- och studieobjekt. Sådana fusioner kan bidra till att utveckla kontextrelaterade special- och yrkespedagogiska teorier som kommer såväl vetenskapssamhället som skolans aktörer till del.

Mot bakgrund av identifierade forskningsbaserade kunskapsluckor, som även bekräftas av NordYrk , kan det konstateras att det enbart finns ett fåtal studier i området yrkespedagogik och specialpedagogisk verksamhet, vilket gör det till ett i hög grad ouppmärksammat fält i Sverige och i övriga Norden. Björk-Åmans (2013) avhandling om yrkeselevers behov (se författarpresentation nedan) utgör dock ett viktigt undantag samtidigt som den utgör en viktig utgångspunkt och motiv för föreliggande ansökan.