NYHET Hans forskning kretsar kring oorganisk och akvatisk kemi och ett stort fokus har funnits på kemisk speciation, det vill säga i vilken form ett ämne förekommer. Det är en fråga som avgör om ett ämne är ofarligt eller giftigt, om det stannar i marken eller sprids vidare i vatten. När metaller som zink, bly eller kadmium kommer ut i miljön är det just deras kemiska form som avgör deras påverkan.
Staffan Sjöberg är idag professor emeritus vid kemiska institutionen installeras som jubeldoktor 23 maj 2026.
Bild Simon JönssonSom professor i kemi vid Umeå universitet har Staffan Sjöberg varit med och byggt upp kunskap som idag är central för att förstå metallers toxicitet, transport och fastläggning i naturen.
Men att forskarbanan blev av inom kemins värld började lite av en slump. Biologi var tidigt ett favoritämne men det gick inte att läsa i Umeå förrän efter kemi. Det blev i stället ett år av matematikstudier och hösten 1965 påbörjades studierna inom kemi.
I början präglades institutionen av en stark pionjäranda. När utbildningen i kemi startade i Umeå 1965 var mycket fortfarande under uppbyggnad, undervisningen löstes genom att den nyutnämnde professorn Nils Ingri tog med sig lärare från KTH.
– Problemet var att labblokalerna var inte riktigt färdiga. Vi gick i sågspån på vissa ställen, det var inte helt klart, men nästan. Men vi kunde i alla fall labba där och jag minns invigningen 1965 med kungen och drottningen som kom på besök, säger Staffan.
Gruppbild från kemi på 70-talet
Bild[Arkivbild]Under årtionden har Staffan Sjöberg kartlagt hur metaller reagerar i vattenlösningar, hur de bildar komplex med andra ämnen och hur de binder till mineralytor. Dessa processer styr i sin tur allt från näringsflöden i hav och sjöar till spridning av föroreningar i mark och vatten. Forskningen rör sig därmed i gränslandet mellan oorganisk kemi och geokemi – där molekylnivå möter miljöprocesser.
En stor del av arbetet har varit att göra kemin beräkningsbar. Genom att bestämma jämviktskonstanter och utveckla modeller har han bidragit till att forskare kan förutsäga hur kemiska system beter sig under olika förhållanden. Det är ett arbete som också resulterat i internationellt använda referensdata, bland annat inom IUPAC.
Resultaten används i allt från miljöbedömningar till avancerade modeller av industriella processer, biologiska system och globala kemiska kretslopp.
Samtidigt har forskningen hela tiden haft en tydlig koppling till verkliga problem. Studier av hur fosfat binder till järnoxider är till exempel centrala för att hantera övergödning, medan arbeten om tungmetaller bidrar till kunskap om föroreningar och vattenrening.
Inköp av ett XPS-instrument blev ett viktigt steg i uppbyggnaden av den ytanalytiska forskningen i Umeå. Staffan hade en central roll genom att formulera den vetenskapliga inriktningen, initiera de forskningsprogram som motiverade satsningen och bidra till att den externa finansieringen kunde säkras. Med XPS-instrumentet skapades möjligheter till noggranna analyser av ytors kemiska sammansättning, vilket stärkte både den pågående forskningen och används fortfarande inom ytkemi.
Staffan tillsammans med Andrey Shchukarev, föreståndare vid XPS-plattformen och Madeleine Ramstedt, professor vid Kemiska institutionen.
Bild[Simon Jönsson]Utvecklingen inom datorer och beräkningskapacitet har förändrat kemiforskningen i grunden – från långsamma, manuella processer till dagens omedelbara beräkningar och analyser.
I början skedde beräkningar med hjälp av hålkort, där data stansades in för hand och lämnades in till särskilda datorcentraler. Resultaten kunde dröja i dagar, och ett litet fel innebar att hela processen fick göras om. Idag utförs samma typer av beräkningar på sekunder på en vanlig dator, vilket har revolutionerat både arbetssätt och möjligheter inom forskningen.
–Det krävdes ganska stora datorer som inte fanns här i Umeå, utan beräkningsuppgifterna skickades till datorer som fanns vid KTH i Stockholm. Man fick åka till patologen på lasarettet med hålkortsbuntar som lästes in med hjälp av hålkortsläsare. Sedan fick vi ju UMDAC, det bildades 1970 tror jag, så då fick man cykla dit med hålkorten. Det var långa beräkningar som kördes på nätterna så fick man hämta resultat på morgonen. Så det var mycket cyklande fram och tillbaka, säger Staffan.
Jämfört med idag, när samma beräkningar görs på sekunder på en vanlig dator, var skillnaden enorm.
Under sina drygt 50 år som forskare har Staffan Sjöberg därmed inte bara bidragit med enskilda resultat, utan varit med och etablerat ett sätt att arbeta och tänka inom fältet. Genom experimentellt arbete, kombinerat med teoretisk modellering, har han hjälpt till att göra det möjligt att beskriva och förutsäga kemiska processer i naturen med allt större precision.
Det är ett arbete som visar hur forskning fungerar i praktiken: stegvis, systematiskt och långsiktigt. Och samtidigt hur denna kunskap, när den väl finns på plats, blir avgörande för att förstå och hantera vår omvärld.
Och till de unga forskare som påbörjar sin resa idag har Staffan ett tydligt råd: –Jag säger kort och gott: anta utmaningen. Det är något som har fastnat hos mig. Man får kanske bara en chans i livet att starta en forskarutbildning, och får man den chansen finns det också en kompetens där, och människor som tror på en. Då tycker jag att man ska ta den.
Han betonar vikten av att våga pröva, även utan garantier. Det är bättre att testa och senare välja en annan väg än att aldrig ha försökt alls. Erfarenheterna, oavsett utfall, är en del av resan. Samtidigt lyfter han fram glädjen i forskaryrket. Nyfikenheten, experimenten och upptäckterna gör arbetet lustfyllt. Men han är också tydlig med att vägen kräver uthållighet: konkurrensen är hård och förmågan att få forskningsanslag avgörande.
Staffan Sjöberg med sin handledare Nils Ingri
Bildarkivbild