NYHET Dialys är en livsuppehållande behandling för patienter vars njurar slutat fungera. En ny avhandling från Umeå universitet visar att dialys kan förändra nivåerna av blodprover som används för att upptäcka hjärtskador och att blodflödet i den kärltillgång som används för behandlingen kan ha betydelse för risken att utveckla hjärtsvikt.
Emelie Laveborn är doktorand på Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin vid Umeå universitet. Hennes avhandling ger viktig och kliniskt användbar kunskap som kan förbättra tolkning av prover och riskbedömning hos dialyspatienter.
BildHans Karlsson– Om man inte vet hur dialysen påverkar resultatet av proverna, riskerar man som läkare att felbedöma prover som är tagna strax efter en dialysbehandling, till exempel när man utreder för eventuell hjärtinfarkt, säger Emelie Laveborn, doktorand på Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin vid Umeå universitet.
Dialys är en livsuppehållande behandling som ersätter en del av njurarnas funktioner när dessa sviktar. I Sverige behandlas cirka 3000 personer med bloddialys varje år. Tyvärr medför även en optimal behandling ökad risk för hjärt-kärlsjukdomar och förtidig död. I sin avhandling har Emelie Laveborn studerat hur både bloddialysen i sig och den åtkomst till blodbanan som krävs för behandlingen påverkar hjärtat.
Dels har hon studerat hur olika markörer för hjärtskada påverkas av själva dialysbehandlingen. Hon kunde se att dialysbehandlingen belastar hjärtat. Det återspeglas i stigande nivåer av hjärtskademarkörer i blodet när dialysfilter används som inte avlägsnar dessa markörer. Hon kunde också se att hjärtskademarkörer sjunker vid de sätt att dialysera som vi oftast använder.
När njurarna sviktar upphör till slut urinproduktionen och all vätska man får i sig måste då tas bort med hjälp av dialys. Vi vet att övervätskning är en påfrestning på hjärtat. Det finns också indikationer på att det är farligt att dra vätska för snabbt. Hos patienter som tolererar sin behandling väl kunde Emelie Laveborn dock inte se någon skillnad i ökningen av hjärtskademarkörer när hon aktivt försökte sänka den hastighet som man drar bort vätska med.
Avhandlingen visade inte bara att själva dialysbehandlingen påverkar hjärtat. Även den kärlaccess som krävs för behandlingen kan spela en viktig roll.
Den andra delen av avhandlingsarbetet handlar om den tillgång till blodbana som krävs för bloddialys. Dialysaccessen brukar beskrivas som patientens livlina. Det ”bästa” sättet att åstadkomma denna livlina är att koppla en ven direkt till en artär och på så sätt få ett kärl med högt flöde, en så kallad AV-access. Tyvärr finns det alltmer data som tyder på att de accesser vi skapar riskerar att påverka hjärtat negativt och kanske att denna risk är större när accessen anläggs på överarmen där blodkärlen är större och därmed riskerar att skapa ett högre blodflöde i accessen.
– I mina studier kunde jag se att användningen av AV-accesser i överarmen ökade i Sverige. Vi kunde däremot inte se någon skillnad i risk för att diagnostiseras med hjärtsvikt beroende på om accessen låg på överarmen eller underarmen, säger Emelie Laveborn.
Däremot verkar flödet i accessen påverka risken för hjärtsvikt.
– Detta är en av de faktorer man kan behöva ta hänsyn till när man försöker avgöra vilken access som är bäst för den enskilda patienten.
I Sverige behandlas cirka 3000 personer med bloddialys varje år.
BildMostphotosDet finns två former av dialys; bukhinnedialys (påsdialys) som sker inne i kroppen, och bloddialys. Bloddialys är den vanligaste behandlingen och innebär att venblod filtreras och renas i en speciell dialysmaskin utanför kroppen. Det sker genom att blodet passerar ett membran, ett filter av plast med mikroskopiskt små porer i.
Fredagen 23 oktober försvarar Emelie Laveborn, Institutionen för folkhälsa och klinisk medicin vid Umeå universitet, sin avhandling med titeln Hemodialysens och hemodialysaccessens påverkan på hjärtat (eng Cardiac implications of haemodialysis and vascular access). Disputationen äger rum klockan 13.00 i Hörsal Betula, Norrlands Universitetssjukhus. Opponent är docent Marie Evans, Karolinska Institutet.
