Stina Bodén gjorde ett utlandsår i forskningens tjänst
NYHET
Stina Bodén, är dietist och anknuten som postdoktor till Institutionen för klinisk vetenskap vid Umeå universitet. Hon har nyligen publicerat en uppmärksammad studie om blåbär som genomfördes i Denver, Colorado, och berättar här själv om hur det var att tillbringa ett år som forskare i USA.
Stina Bodén genomförde under sin tid i USA bland annat en studie om att blåbär i spädbarnsåldern kan kopplas till färre allergisymtom som uppmärksammades av flera utländska medier. Du kan läsa mer om studien via länk längst ner.
Vad gav ditt årslånga utbyte för din forskning och din personliga utveckling?
– Det var både spännande och utmanande att ingå i en ny forskargrupp på andra sidan av Atlanten. Jag var hemtam i forskningsområdet sedan tidigare och i gruppen fanns tydliga roller samtidigt som jag själv till en början inte visste riktigt vad min roll var. Det uttalades inte så tydligt men med tiden lärde jag mig hantera det och kunde också känna mig tryggare i vad just jag kunde bidra med i den forskning vi gjorde tillsammans i gruppen.
– En stor tillgång var att jag fick jobba nära två statistiker. För min egen personliga utveckling var nog den amerikanska mentaliteten rätt bra faktiskt, det vill säga att tro på sig själv och den positiva inställningen till arbetet. Det lyftes jag av och jag hoppas att jag har kunnat ta mig med en bit av det hem.
Varför blev det just Denver?
– Tack vare Christina West, professor i pediatrik här i Umeå och barnallergolog, så fick jag redan 2022 kontakt med forskaren och dietisten Carina Venter i Denver. Mitt postdokprojekt inom NorthPop låg väldigt nära de frågeställningar som Carina ägnat en stor del av sin forskarkarriär åt. Hon är ett känt namn inom forskningen som rör mat och allergier hos barn, med ett särskilt intresse för prevention. Så det var en ynnest att få åka och jobba med henne. Att Denver dessutom ligger intill de vackra Klippiga Bergen i Colorado, var en stor bonus. Där hade jag lätt kunnat bo kvar för den fantastiska miljöns skull.
Vad fick du för hjälp från Umeå universitet?
– Den forskningsfinansiering jag haft i form av både ALF (karriärtjänst på Region Jämtland Härjedalen under fyra år) liksom så kallade strategiska medel under ett par år innan jag åkte till USA, var definitivt avgörande för att jag sedan kunde åka dit. Jag fick även en mindre summa så kallade internationaliseringsmedel som möjliggjorde att jag kunde åka till Denver och besöka universitet och reka boendeplats och skolor för mig och min familj, eftersom jag åkte dit med man och tre barn i skolåldern. Det var oerhört värdefullt. Sedan hade jag stipendiemedel från Stiftelsen för internationalisering av högre utbildning och forskning (STINT) som finansierade hela året vi bodde där.
Skulle du rekommendera andra forskare att göra postdok utomlands?
– Utan tvekan! Jag ska inte sticka under stol med att det var väldigt speciellt att befinna sig i USA när Trump-administrationen tillträdde med tanke på allt som hänt inom akademin sedan dess. Jag är väldigt glad att jag kom dit innan allt började falla i bitar. För sedan jag kom hem så är forskargruppen jag jobbade med där mer eller mindre trasig och vissa kollegor är utan både forskningsfinansiering och anställning. Men med det sagt, det finns fortfarande välfungerande forskningsmiljöer både i USA och i andra delar av världen. Så den som har en ingång tycker jag absolut ska försöka!
Om någon blir inspirerad, vad är första steget mot en postdok i utlandet?
– Ta kontakt med potentiella samarbetsparters och våga bjud in dig själv om det är en forskare eller forskargrupp som du finner särskilt intressant. Nästa steg är förstås att söka forskningsmedel. Sök allt du bara kan och ge inte upp om du får avslag. Sök igen!