Styr gamla anknytningsteorier synen på dagens föräldraskap?

När Katarina Blume började granska hur anknytningsteorin tolkades och användes i Sverige under 2000-talet, upptäckte hon ett tydligt mönster. Trots att Sverige samtidigt drev en aktiv jämställdhetspolitik framställdes modern som barnets huvudsakliga anknytningsperson i såväl psykologisk litteratur som inom behandlingspraktik.

– Jag såg att mamman i de flesta texter beskrevs som barnets “huvudförälder”, medan pappan snarare blev “andraförälder”. Det här gick på tvärs mot den samtida politiska diskursen om jämn fördelning av omsorgsansvar, säger Katarina Blume.

Stark i både forskning och samhällsdebatt

Anknytningsteorin, som började utvecklas på 1950-talet, har haft stort inflytande över hur vi förstår barns utveckling och föräldraskap. Teorin betonar vikten av en trygg relation mellan barnet och dess omvårdnadsperson. Det är en tanke som fått starkt fäste i både forskning och samhällsdebatt.

Runt millennieskiftet ökade anknytningsteorins närvaro i Sverige. Den syntes inte bara i psykologisk praktik utan även i myndighetsrapporter, statliga utredningar och populärvetenskapliga medier.

– Det var tydligt att teorin användes som förklaringsmodell i många sammanhang, men sällan ifrågasattes. Jag ville undersöka vad som händer när vi betraktar den genom ett feministisk-psykologiskt perspektiv, säger Katarina Blume.

“Mother-blaming” – en risk i praktiken

I sin avhandling har Blume analyserat svensk anknytningsteoretisk litteratur från 2002 till 2012 och intervjuat psykologer som arbetar med föräldrar och barn. Resultatet visar att behandling och rådgivning ofta riktas till mammor, och betydligt mer sällan till pappor.

Katarina Blume menar att konsekvensen blir att mamman riskerar att framstå som den som bär huvudansvaret för barnets välmående. Därmed också skulden när något inte fungerar.

– Inom feministisk psykologi kallas detta “mother-blaming”. Det innebär att mamman görs till bärare av barnets psykiska hälsa eller ohälsa, även när det finns strukturella eller relationella faktorer som spelar in, säger hon.

Fortfarande stort inflytande

Även om studien fokuserar på 2000-talet menar Blume att frågorna är fortsatt aktuella. Anknytningsteorin har fortfarande stort inflytande både i forskning och i praktiskt psykologiskt arbete.

– Psykologin som disciplin påverkar hur vi tänker om människor och relationer. Därför är det viktigt att vi också granskar våra egna teoretiska utgångspunkter. Min förhoppning är att avhandlingen bidrar till en mer reflekterande psykologi, säger Katarina Blume.

Avhandlingen visar hur självklara teorier kan formas av sin tid och sina könsnormer.

– Jag tror att psykologi som ämne behöver kunna rymma den här typen av självreflekterande studier. Bara då kan vi utveckla både teori och praktik i takt med samhället, avslutar Katarina Blume.