REPORTAGE Tove Janssons Muminberättelser fyller 80 år, och fortsätter att förtrolla nya generationer läsare. Det är storartade äventyr i en visuellt slående, och rätt så gullig, värld. Men också med ett existentiellt bråddjup som inte skriver läsaren på näsan utan snarare lämnar dörren på glänt för de stora livsfrågorna. – Berättelserna rör sig mellan det farliga och det trygga, säger Maria Jönsson, professor i litteraturvetenskap tillika Tove Jansson- och Muminkännare.
I slutet av 1945 gavs den allra första Muminberättelsen ut. I “Småtrollen och den stora översvämningen” har Muminpappan varit försvunnen en lång tid, en översvämning har täckt omgivningarna och alla varelser är lämnade utan skydd. Muminmamman och Mumintrollet får hjälp, och hjälper i sin tur andra, och i en vacker dal hittar de Muminhuset. Till slut återförenas familjen, och detta blir startskottet för en rad berättelser om Muminfamiljen och deras vänner.
Att sagan tar sin början i en närmast dystopisk sättning är inget ovanligt för Tove Janssons Muminhistorier. Översvämningar, flodvågor och invaderande utomjordingar, eller en hotande komet som ska krascha in i jorden, är andra grundteman mot vilka klassiska äventyrsskildringar utspelar sig: Något ska övervinnas, utkämpas eller hämtas hem.
Författaren Tove Jansson skapade Muminberättelserna under andra världskriget.
BildPer Olov Jansson, ® Moomin Characters™– Tove Jansson uppfinner Muminvärlden under andra världskriget, och det kan man läsa in som en slags tillflyktsort och ett ställe att bearbeta det som händer och hoten mot mänskligheten. I Mumindalen kommer hoten ofta i form av naturkatastrofer, berättar Maria Jönsson, som är professor i litteraturvetenskap och lärare på Programmet för litteraturvetenskap och kreativt skrivande, liksom Tove Jansson-kännare. Hon håller även den populära kursen Muminböckernas idévärld (7 hp) vid Umeå universitet – mer om den senare.
Även om farligheterna kan upplevas, åtminstone på papperet, lite skrämmande är Muminfamiljen sällan rädd. Med öppet sinne och lugn löser sig saker alltid. Det är en av grundstenarna i Muminfilosofin, menar Maria Jönsson: Att låta saker vara som de är och inte försöka påverka så mycket. I synnerhet när det gäller varelserna som bebor Mumindalen.
– Att låta folk vara sig själva, att acceptera olikheter och släppa in det främmande som man samexisterar med. Att låta varandra vara. Karaktärerna återkommer till att inte försöka ta bort det som irriterar och oroar med en annan person, eller försöka förändra varandra, och i stället uppskatta det som är. Det är lite skönt att vara i deras blick på varandra och världen, säger Maria Jönsson.
Den centrala punkten i berättelserna är Muminhuset. I det blå, cylinderformade hemmet är dörren alltid öppen för dalens invånare, besökare eller de som söker skydd. Alla är välkomna – även Stinky, den lite elaka, tjuvaktiga figuren som ställer till med problem.
– Det trygga hemmet, med den gästfrihet som Muminfamiljen uppvisar, är en genomgående idé. Det är heller inte så noga att en familj behöver handla om blodsband eller den klassiska kärnfamiljen. Idén om familjen är snarare rätt lös. I Muminhuset bor till exempel Lilla My, och figurer som Sniff och Snusmumriken är alltid med.
Maria Jönsson, professor i litteraturvetenskap, läste Muminberättelserna som barn och fortsätter att bära dem med sig genom livet. “Som vuxen har jag intresserat mig för Tove Janssons författarskap i stort, som ju är mer än Mumin”, säger hon.
BildSimon Öhman JonssonEn annan styrka i berättelserna är dess mångfacetterade persongalleri. Det är en brokig skara personer som bor i dalen, och som uppvisar en mångfald av olika sorters varelser och personligheter. Även om de har tydliga karaktärsdrag skrivs det sällan rakt ut med adjektiv hur en person är – det står inte att Muminmamman är omtänksam, att Mumintrollet är rättvis eller Snusmumriken en drömmare. Dessa saker får läsaren tolka in själv.
– Tove Jansson var väldigt icke-dömande i sin beskrivning av karaktärerna, sammanfattar Maria Jönsson.
Med tiden blev Muminberättelserna mer och mer mångbottnade, med en komplexitet som vände sig allt mer mot en vuxen publik. I den näst sista Muminboken, "Pappan och havet", befinner sig karaktärerna och i synnerhet Muminpappan i någon slags livskris. Mumintrollet börjar växa upp och hitta nya egenskaper i sig själv, och mamman och pappan funderar över vilka de egentligen är och vad de vill med sitt liv nu när Mumintrollet går in i nästa livsfas som ung vuxen.
– I "Pappan och havet" finns inga mer äventyr, inget mer att rädda och inget som ska lösas. Då känner sig Muminpappan vilsen och vill ut och resa. Han mer eller mindre tvingar med sig sin familj ut till en öde ö i havet, där han hoppas hitta en ny uppgift och riktning med sitt liv. Väl där konfronteras han och de andra i familjen med sina svagheter och självbedrägerier, men låter sig till slut också förändras av upplevelsen.
Mumintrollet och Snorkfröken.
Bild® Moomin Characters™I den sista Muminboken, "Sent i november", har Muminfamiljen helt lämnat berättelsen. Men Muminhuset står kvar, och dit flyttar olika varelser som alla genomgår sina egna resor. Det är också Maria Jönssons favoritbok i Mumin-universumet.
– Det är kanske lite konstigt, eftersom Mumin-familjen inte ens är där, men deras frånvaro är så stark. Det är spännande hur hon lyckas skriva en berättelse om dem, fast de inte är med. De kommer i stället fram via andra karaktärer och deras drömmar, längtan och problem där alla genomgår en egen utveckling eller reningsprocess, och kommer ut på andra sidan lite klarare. Det är en jättevacker bok.
Att dörren står vidöppen för de svåra sakerna, oron och det som kan kännas tungt är något som många förknippar med just Muminberättelserna. De flesta kan relatera till rädslan och kylan som sprider sig när monstret Mårran närmar sig, och marken fryser till is omkring henne, men hennes karaktär kan också tolkas som en gestaltning av mer abstrakta saker. Som när ångest eller oro kommer över en.
– Det är alltid lagom antytt, och som läsare kan man gå så långt som man orkar. Hon skriver inte ut att saker ska kännas på ett visst sätt, eller så, säger Maria Jönsson.
Vad är det som gör att dessa berättelser fastnat så, även så här 80 år senare?
– En del av dem är väldigt komplexa, dunkla och existentiella, och det är det som gör dem så spännande. Tillsammans med att de skildrar det här enkla äventyret i den gulliga, trygga världen. Det rör sig mellan det trygga och farliga, säger Maria Jönsson, och fortsätter:
– Jag tror också att folk återvänder för deras blick på sina medmänniskor och världen, som man behöver. En blick som är förundrad, respektfull och nyfiken, där skillnader och olikheter möts med nyfikenhet. Jag tror att det kan vara välgörande att få vara i den blicken på världen. Muminvärlden är full av visdomar och insikter om hur livet är och kan vara, något som gett många stöd och styrka. Det är nog därför folk tatuerar in citat från böckerna, till exempel.
"Sent i november" gavs ut som sista Muminbok år 1970. Tove Jansson fortsatte sitt författarskap med böcker för vuxna, som romanerna "Sommarboken" och "Rent spel", liksom många korta berättelser där hon tilläts visa upp sitt säkra handlag i novellkonsten. Men Muminberättelserna lever vidare i otaliga nyutgivningar, tv- och filmtolkningar och en hel industri av inredningsprylar där Arabias Muminprydda porslinsmuggar blivit en säljsuccé.
Jag tror också att folk återvänder för deras blick på sina medmänniskor och världen. En blick som är förundrad, respektfull och nyfiken.
Fascinationen för Muminvärlden mynnade för två år sedan ut i en alldeles ny kurs vid Umeå universitet. Muminböckernas idévärld (7,5 hp) fortsätter att locka sökande.
– När jag fick möjlighet att skapa en ny kurs inom barn- och ungdomslitteratur, som är mitt forskningsfält, kändes det bra att fördjupa sig i det här med studenterna. Att just utforska idéerna, för det är något i de här romanerna som alltid bjuder in till idédiskussion.
I kursen läser studenterna tre berättelser – i början, mitten och slutet av Muminsviten – och får tillämpa olika idéperspektiv på dem.
– De får lära sig om existentialism, utvecklingspsykologi och genus- och queerperspektiv. När de satt sig in i dem får studenterna välja vilket av dessa tre perspektiv de ska använda när de läser romanerna. Dessa romaner bjuder verkligen in till samtal om de stora frågorna, säger Maria Jönsson.
