Hoppa direkt till innehållet
printicon

Doping – en fråga för lagstiftaren?

Forskningsprojekt Projektet ska utreda vem som reglerar doping, och när, hur och varför.

Regler om doping finns på många olika nivåer och skapas av många olika aktörer. Dessa aktörer hör huvudsakligen till lagstiftare och andra politiska enheter å ena sidan och idrottsrörelsen å andra sidan. Dessa agerar delvis oberoende av varandra och drivs av olika ändamål. Detta bäddar för normkonflikter, d.v.s. att reglerna inte överensstämmer med varandra. Således kan en viss dopingförseelse omfattas av det rättsliga systemet, det idrottsliga systemet, båda eller inget system. Projektet syftar dels till att fastställa rättsläget (vilka regler gäller när?), dels till att utvärdera rättsläget.

Projektansvarig

Johan Lindholm
Professor
E-post
E-post
Telefon
090-786 56 03

Projektöversikt

Projektperiod

2009-01-01 2012-12-31

Forskningsämne

Idrottsforskning, Juridik

Projektbeskrivning

1. Polycentrisk normbildning
De regler som rör doping och som gäller i Sverige skapas av många aktörer och på flera olika nivåer. Dessa normbildare kan kategoriseras på olika sätt, t.ex. utifrån var de har sin organisatoriska tillhörighet. En sådan uppdelning kan grovt göras mellan, å ena sidan, lagstiftare och andra politiska enheter och, å andra sidan, enheter inom idrottsrörelsen. En indelning utifrån dessa kategorier kan i vissa hänseenden bidra till ökad förståelse. Detta är t.ex. fallet när det gäller de förbund som etablerar regler inom en viss idrott och som ofta är organiserade i en ”pyramid” bestående av nationella-, europeiska- och internationella förbund. En organisatorisk kategorisering kan i sådana fall tydliggöra hur normbildningen går till. Ett alternativt till denna kategorisering är en geografisk indelning där norm¬bildarna delas in efter om de är aktiva på nationell, europeisk eller internationell nivå. Med en sådan ansats kan primärt tio aktörer identifieras vars regler och agerande bör tas i beaktning: svenska staten, EU, nationella (NGB), europeiska (EGB) och internationella förbund (IGB), nationella (NOC) och internationella olympiska kommittéerna (IOC), Europarådet, UNESCO och WADA.

Dessa aktörer skapar regler av betydelse för doping i Sverige men det är inte så enkelt att det existerar tio parallella system av dopingregler. Det inbördes förhållandet mellan regelsystemen är mer komplext. Vad gäller aktörer inom idrottsrörelsen måste t.ex. de regler som NGB:s skapar överensstämma med de regler som slagits fast av överordnad EGB respektive IGB. Motsvarande gäller för lagstiftaren. Den svenska lagstiftaren måste försäkra sig om att den nationella rätten är förenlig med internationella åtaganden. Från svenskt perspektiv har situationen komplicerats av medlemskapet i Europeiska Unionen och Europarådet som båda har regler som inverkar på området. Vidare inrymmer EU-rätten i sig motsättningar mellan den uttalade ambitionen att bekämpa doping, främjandet av fri rörlighet och konkurrens och de rättigheter som slagits fast i stadgan om grundläggande fri- och rättigheter. Även inom svensk rätt i snäv bemärkelse, d.v.s. lagar antagna av riksdagen utan föregående arbete i internationella eller europeiska organ, finns parallella regelsystem. T.ex. kan ett enskilt dopingsärende väcka frågor av civilrättslig, straffrättslig och arbetsrättslig natur. En annan konsekvens av existensen av parallella normbildare är parallella institutioner för genomdrivandet av reglerna. Således kan ett enskilt dopingsärende t.ex. medföra parallella processer inför nationella civil- och straffdomstolar, idrottstribunalen (CAS-TAS), EG-domstolen och Europadomstolen.

2. Problem med polycentrisk normbildning
”Ju fler kockar…” brukar det heta och det kan också gälla för normbildning. Att det finns många som arbetar mot doping är i och för sig lovvärt men kan resultera i bristande samordning av regelsystemen. Ett tydligt exempel på bristande samordning är avsaknaden av en universell definition av doping. Traditionellt har dopingregler baserats på förbud för idrottsutövare av viss kontakt med särskilt angivna substanser. Detta är t.ex. utgångspunkten för den svenska lagstiftningen. De olika regelsystemen anger olika förbjudna substanser och det kan variera vilka typer av kontakt som är förbjuden men reglerna har i stort samma utformning. Moderna regler tar en bredare ansats till vad som utgör doping. Ett exempel på detta är WADA:s världsantidopingskod som definierar doping som antingen (1) närvaron av viss förbjuden substans i idrottarens kroppsvätskor eller (2) användningen eller försök till användning av en substans eller en metod som (a) kan förbättra idrottsprestationer och föranleda onödig risk för idrottare eller (b) annars strider mot idrottens anda. Att olika regelsystem definierar doping på olika sätt medför att de företeelser som regleras inte är identiska. Det innebär också att varje regelsystem måste betraktas för sig.
När parallella regelsystem existerar kan de ha två förhållanden till varandra. Vissa företeelser faller, korrekt eller inkorrekt, utanför all reglering. Andra situationer träffas av flera regler vilka antingen arbetar åt samma håll (kumulation) eller åt olika håll (kollision). För att ytterligare komplicera frågan är det möjligt att i en och samma situation kan vissa regler kumulera och andra kollidera.

Var gäller regler som kolliderar med varandra kan det röra sig om en direkt konflikt där två regler reglerar samma fråga men på olika sätt. Man kan t.ex. tänka sig att flera normbildare klassificerar en viss substans som dopingpreparat men att olika påföljder kommer ifråga. Det är också möjligt att reglerna avviker ifråga om vilken kontakt med substansen som är förbjuden, t.ex. när det gäller om innehav, bruk, försök till bruk, transport, förpackning, tillverkningen och försäljning är förbjudet. Det kan också handla om att en aktör sätter gränser för hur andra aktörer får agera. Ett exempel på detta finns i EG-domstolens dom i Meca-Medina där EG-domstolen slår fast att idrottsorganisationers regler om doping kan åsidosättas om de strider mot EU:s konkurrensrätt. Det är också möjligt att de test- och utredningsmetoder som tillämpas i dopingärenden eller de påföljder som utdöms strider mot mänskliga rättigheter.

När regelsystem reglerar samma situation och verkar åt samma håll blir det istället fråga om en kumulation av regler. Tillämpningen av samstämmiga regler utgör inte i sig ett problem men väl kumulationen av sanktioner. Var för sig kan varje sanktion framstå som motiverad men i vissa situationer leder kumulationen av sanktioner till omotiverat och ofta oavsiktligt hårda konsekvenser för den enskilde. Ett exempel på en situation där detta inträffar är när en idrottsutövare brukat någon av de substanser med anabol effekt som finns med på WADA:s lista över förbjudna substanser. Detta utgör en dopingförseelse enligt Idrottens dopingreglemente (§ 2, 4) med två års avstängning som resultat (§ 10.2) men också ett brott mot Dopinglagen (1-2 §§) som medför upp till två år i fängelse (3 §). Om idrottsutövaren har en karriär utanför idrott är det möjligt att denne också avstängs från arbete till följd av dopingförseelsen. Idrottsutövaren kan dessutom ha ett omfattande skadeståndsansvar gentemot t.ex. sponsorer, klubbar och förbund som lider ekonomisk skada p.g.a. det inträffade.

3. Doping, en fråga för lagstiftaren?
Dagens situation med polycentrisk normbildning och de åtföljande problemen är inte unik men man bör vara medveten om att det inte är självklart att lagstiftaren ska anta regler kring doping. Tvärtom är detta en relativt modern företeelse. Doping har ”anor” tillbaka till det antika Grekland och historiskt sett är det idrottsorganisationerna som etablerat och genomdrivit regler kring doping och lagstiftarens entré på området kom tämligen sent. Eftersom det är ett relativt nytt lagstiftningsområde är det lämpligt att noga överväga vilken roll lagstiftaren kan och bör ha när denne träder in det befintliga normsystemet.

Utvecklingen kring vad som utgör doping sker också mycket snabbt. Under de senaste åren har trenden kring vilka substanser idrottare använder gått från kokain och morfin via amfetamin till anabola steroider och på senare tid EPO och tillväxthormon. Om lagstiftaren skall anta regler kring doping bör man överväga varför man gör det och vilka substanser eller vilken typ av åtgärder man förbjuder. Vid en sådan granskning är det också lämpligt att göra en komparativ utblick för att se hur frågan lösts i andra rättsordningar. I detta sammanhang kan man notera att flera länder som i många hänseenden liknar Sverige har valt att inte reglera doping utan överlåter detta till idrottsverksamheten. Till dessa hör USA, Storbritannien, Nederländerna och Tyskland.

4. Syfte och frågeställningar
Projektet syftar till att presentera de regler kring doping som gäller i Sverige, att utreda av vem, hur och varför regler kring doping skapas och att analysera hur dessa regler samverkar. I detta arbete ligger särskilt fokus på lagstiftaren och lagstiftarens aktiviteter. Inom ramen för projektets syfte skall bl.a. följande frågeställningar besvaras.
• Vad är doping? Varierar definitionen mellan olika regelsystem och har det i så fall betydelse?
• Varför är doping förbjudet? Varierar detta mellan olika regelsystem och har det i så fall någon betydelse?
• I vilken mån överlappar reglerna varandra och kan i så fall någon träffas av flera sanktioner för samma handling? Är det i så fall lämpligt?
• I vilken utsträckning kolliderar reglerna med varandra och vilka regler har i så fall företräde?
• Vem omfattas av reglerna och träffas av sanktionerna?
• Gör man åtskillnad mellan professionella och amatöridrottare? Finns det skäl att göra en sådan åtskillnad?

Ämnen: straffprocess, EU-rätt, komparativ rätt, idrottsforskning