Hoppa direkt till innehållet

Kakor

För att kunna chatta behöver du tillåta att Microsoft Dynamics använder kakor.

printicon
Huvudmenyn dold.

Europa i Norden 1648-1735

Forskningsprojekt Under 1600-talet drogs Norden alltmer in i det politiska maktspelet i övriga Europa. Projekt fokuserar på vilka konkreta uttryck detta maktspel fick i Sverige och Danmark, samt på utländska diplomaters försök att påverka politiken i dessa länder.

Projektet ska genomföras i 2 delstudier. Dels jämförs dansk och svensk politik under perioden 1648 till 1735, dels analyseras utländska diplomaters agerande för att påverka de bägge ländernas politik. Sammantaget ger projektets bägge studier underlag för ny kunskap om både relationen mellan Danmark och Sverige i en konfliktfylld tid, samt mellan de nordiska länderna och övriga Europa i en tid av starkare europeisk integrering. Totalt sett ges en fördjupad förståelse för Europas betydelse i Norden.

Projektansvarig

Peter Lindström
Universitetslektor
E-post
E-post
Telefon
090-786 62 31

Projektöversikt

Projektperiod:

2009-01-01 2011-12-31

Medverkande institutioner och enheter vid Umeå universitet

Institutionen för idé- och samhällsstudier

Forskningsområde

Historia

Projektbeskrivning

Specifika mål
Efter den Westfaliska freden 1648 utvecklades ett europeiskt statssystem som genom stormaktsallianser alltmer kom att integrera länder i periferin. Två av de viktigaste aktörerna var Österrike (Det tysk-romerska riket) och Frankrike som långsamt befäste sina ställningar på andras bekostnad och genom ett intensivt diplomatiskt agerande. Mindre starka nationer, som Danmark och Sverige, kom genom denna utveckling att dras in i en kamp där Frankrike (och allierade) med sina hegemoniska strävanden stod emot Österrike (och allierade) som sökte hindra dessa.

I centrum för projektet står en jämförelse mellan hur Danmarks och Sveriges politiska självständighet och politiska kultur påverkades av integrationsprocessen. I båda länderna pågick parallellt en maktkamp mellan olika grupperingar som försökte skaffa sig kontroll över centrala maktorgan. Detta var en del av en pågående allmäneuropeisk statsbyggnadsprocess. Det pågick också en maktkamp mellan länderna om kontroll över Östersjön. Genom att studera den inre politiken och det diplomatiska spelet i de båda länderna under en konfliktfylld period synliggörs politiska motsättningar inom länderna, samt deras roller i europeisk maktpolitik. Samtidigt kan en ny belysning göras av de dansk-svenska mellanstatliga relationerna och hur de påverkades av stormakternas anspråk.

Projektet kommer att bygga på empiriska studier i danska, svenska, franska och österrikiska arkiv, samt tryckt källmaterial från England och Nederländerna. Jämförelsen mellan Danmark och Sverige kommer att bygga på att samma forskare ställer samma forskningsfrågor till liknande källmaterial i bägge länderna. Det är vad man i modern historiemetodologi kallar en symmetrisk komparation. Projektet genomförs i 2 delstudier:
Delstudie 1 ska genomföras av FD Peter Lindström och kommer att behandla riksrådets/gehejmekonseillets ageranden i Danmark och Sverige under perioden. Här behandlas maktmobilisering, hur intern maktkamp kom till uttryck och hur den påverkade politikens utformning.

Delstudie 2 ska genomföras av docent Svante Norrhem och kommer att behandla utländska makters ageranden för att påverka dansk respektive svensk politik och den interna maktstrukturen. Här studeras hur utländska diplomater arbetade för att påverka de två ländernas ageranden genom att utnyttja motsättningar och stödja vissa fraktioner.

Områdesöversikt
I internationell forskning har komparationer använts framgångsrikt och goda exempel är flera företrädare för Annales-skolan. Komparation som metod diskuteras också alltmer inom internationell historieforskning. På nordisk bas är projekten Det nordiska ödegårdsprojektet, Lokalsamhälle-centralmakt och Bondeoroligheter och sociala konflikter i Norden 1300–1800 kända exempel. Vårt projekt svarar därför mot ett såväl nordiskt som utomnordiskt intresse för komparationer och ett behov av att sätta in nordisk historia i ett större internationellt sammanhang.

I ett projekt om statsbildning i Europa 1450–1720 syftar Jan Glete till att skapa en syntes byggd på ekonomisk teori och i vilket hans egna empiriska studier av svenska förhållanden sätts i en europeisk kontext. Bland hans studier märks Sverige som militärmakt i förhållande till bland annat Spanien och Nederländerna, och internationella relationer i Östersjöregionen.

Två viktiga bidrag till historien om Norden i relation till Europa är Dagny Jörgensens Danmark-Norge mellom stormaktene 1688–1697 och antologin Europe and Scandinavia. I standardverk om diplomatins historia i Europa behandlas de nordiska länderna endast marginellt. Samtidigt pekar forskningen på hur diplomatins uppgift var att skapa och upprätthålla maktbalans mellan starka stater och dess allierade. Österrike och Frankrike framhålls som två av de viktigaste kontrahenterna efter den westfaliska freden och bilden blir den av resursstarka stormakter som agerar i relation till svagare stater som patroner i förhållande till klienter. Vad gäller de dansk-svenska relationerna 1648–1735 har dessa mer intresserat danska forskare än svenska och relationen till Sverige utpekas som den viktigaste utrikespolitiska komponenten i Danmark under hela 1600- och 1700-talen. För svensk del är det främst perioden före 1648 som rönt intresse vad gäller relationen till Danmark.

Den tidigmoderna politiskhistoriska forskningen som relaterar till delstudie 1 har främst fokuserat på den lokala förvaltningen och den lokala politiska kulturen i relation till centralmakten. I Sverige har sockenstämmor och ting på landsbygden och rådstugor i städerna stått i fokus. Några exempel på studier av den politiska verksamheten i de centrala politiska institutionerna finns dock. Motsvarande utveckling kan skönjas i de senaste decenniernas danska politiska historieskrivning.

Rådets agerande i vissa sakfrågor har uppmärksammats i många studier som rör perioden, men systematiska analyser av den politik som bedrevs är mer sällsynta. Göran Rystad har studerat rådet under perioden 1660–1680, med fokus på riksrådet Johan Gyllenstiernas agerande. För 1600-talets del har vidare Anna-Brita Lövgren analyserat beslutsgången i centralförvaltningen under Karl den XI:s regering. Lövgren har därmed också studerat rådets betydelse och delvis även den konkreta politiska verksamhet som bedrevs där. Hennes resultat visar tydligt att det svenska riksrådet fortsatte ha ett betydande politiskt inflytande, även efter enväldets införande. Detta motiverar vidare studier av rådets politiska verksamhet. På motsvarande sätt har Knud Jespersen studerat det danska rådet under tidigare hälften av 1600-talet och Preben Dollerup det danska gehejmekonseillet under slutet av 1600-talet.

För övrigt finns en relativt ymnig forskning kring den konstitutionella utvecklingen, själva sammansättningen av rådet, utnämningar av rådets medlemmar och utvecklingen inom adeln som grupp i de bägge länderna. Dessa studier har främst syftat till att lyfta fram den ståndscirkulation som ämbetsmannastatens framväxt innebar och de fyller därför en mycket viktig funktion i analysen av den faktiska politiska verksamheten som bedrevs i råden under perioden.
Den politik som fördes på den högsta politiska nivån, i riksrådet i Danmark respektive Sverige har alltså bitvis studerats, men dessa undersökningar har inte resulterat i några systematiska analyser över längre tid av dessa inflytelserika institutioner. En djupare jämförelse mellan den politik som fördes i det danska rådet (från 1660 gehejmekonseillet) och det svenska rådet under perioden saknas, trots de båda ländernas konfliktfyllda inbördes relationer.

Studier av diplomaters agerande i Sverige under perioden har främst koncentrerat sig på frihetstiden. Det hindrar inte att de, liksom modernare studier av frihetstiden, visar att diplomaters brev och skrivelser ger en värdefull belysning av ett samhälle och de maktstrukturer som styr. Att utländska krafter spelade en roll för utformningen av svensk inrikes och utrikespolitik under frihetstiden är väl belagt och undersökt. Ofta har det inflytande som franska, ryska och brittiska intressen fick tillskrivits det politiska system av partier som präglade frihetstiden och som ansetts gett grogrund för möjligheter att spela ut olika grupper mot varandra. Något tillspetsat kan man säga att bilden av stormakten är ett land där man styr över sitt eget öde genom allianser, medan frihetstidens Sverige blev beroende av andra. Samma beskrivning gäller i huvudsak också för den danska utvecklingen vid samma tid. Mindre fokus har fästs vid hur utländska intressen agerade under perioden före frederna som avslutade det stora nordiska kriget och vilken betydelse detta kan ha haft för politikens utformning.

Om man lagt krutet på frihetstiden i svensk forskning när det gäller relationer till främmande makter har man för dansk del lagt tonvikten på Napoleonkrigen och tiden strax därefter. Studier av utländska diplomaters agerande i Danmark under perioden före är därför sällsynta. Dessutom saknas en systematisk analys av utländska makters betydelse för de nordiska ländernas politik under det sena 1600-talet och tidiga 1700-talet, en period präglad av inre nordisk maktkamp och europeiska stormaktskonflikter.

Projektbeskrivning
Delstudie 1: Peter Lindström
Syftet är att genom kronologiska nedslag studera den politik som fördes i det svenska rådet och danska rådet/gehejmekonseillet 1648–1735 och analysera och jämföra den politik som skapades och utvecklades i dessa institutioner. Fokus ligger på tre perioder: upptakten till och tiden för 1650-talets svensk-danska krig, upptakten till och tiden för 1670-talets svensk-danska krig liksom upptakten till och tiden för de svensk-danska stridigheterna under Karl XII:s regim samt dess efterföljder. Jämförelsen motiveras med att själva grundförutsättningarna för rådens agerande såg så olika ut i de bägge länderna. Den danske historikern Knud Jespersen har lyft fram det faktum att Sverige efter trettioåriga kriget tycks ha varit relativt nöjd med den maktposition man erhållit efter freden i Köpenhamn 1660 medan Danmarks politik efter freden präglades starkt av revanschism mot Sverige. Danmark var enligt Jespersen politiskt mer orienterad mot Sverige, än tvärtom.

En annan grundförutsättning som såg olika ut i de bägge länderna var rent konstitutionell. I Danmark gick den politiska utvecklingen från svag kungamakt och oerhört inflytelserikt råd från 1648, till enväldig kung och formellt sett betydligt mindre inflytelserikt gehejmekonseill efter 1660. I Sverige såg utvecklingen annorlunda ut. Enväldet infördes senare än i Danmark (1680) och ersattes redan 1719 av ett ökat inflytande för ständerna i riksdagen och den så kallade frihetstiden. En tredje skillnad i ländernas politiska grundförutsättningar var själva samhällsstrukturen. I Danmark fanns ett klart definierat politiskt och ekonomiskt ledande skikt och en stor andel mer eller mindre livegna bönder. Här behövde man inte ta så stor hänsyn till de ofrälse gruppernas intressen. I Sverige fanns också ett tydligt politiskt och ekonomiskt ledarskikt, men samtidigt en stor andel självägande bönder som man var tvungen att ta hänsyn till politiskt.

En fråga blir att undersöka om – och i så fall på vilket sätt – ländernas olikartade grundförutsättningar påverkade den politiska praktiken i respektive regering. Med en jämförande analys kommer därmed både det specifika för de bägge regeringarnas agerande att lyftas fram, liksom även eventuella gemensamma drag. Jämförelsen kommer därmed att fördjupa vår bild av de enskilda ländernas inre politik, samtidigt som de bägge ländernas politik sätts in i ett större sammanhang.

Pilotstudier visar att rådet i Danmark skötte mycket av sin politiska verksamhet genom brevkorrespondens under den kaotiska perioden efter enväldets införande. Det svenska rådet förde diskussionsprotokoll. Bägge källmaterialen ger därför goda inblickar i rådens politiska verksamhet och individers ställningstaganden. Pilotstudien visar vidare att det danska rådet efter enväldet intog en mer avvaktande hållning i förhållande till kungamakten, medan det svenska rådet inte gjorde det. Studien kan med denna infallsvinkel bidra till den teoretiska diskussionen kring relationen mellan kultur och struktur i olika historiska skeenden och på olika nivåer samt mer direkt kasta ett nytt ljus över den konkreta betydelsen av såväl de ideologiska som de konstitutionella förändringar som skedde i de bägge länderna under perioden.

En andra fråga rör den interna maktkampen i de bägge länderna – hur den kom till uttryck och hur den påverkade politikens utformning. Denna fråga knyter mer specifikt an till projektets andra delstudie (se nedan) och berör om – och i så fall på vilket sätt – den inre politiken i respektive land påverkades av utländska makter. Samtida utländska observatörer talade redan på 1600-talet om fraktioner och ”partier” i nordisk politik. Med detta avsågs sannolikt inte några fasta konstellationer, men en berättigad fråga är ändå om hur man ska se på dessa antydda fraktioner – var de tillfälliga sammanslutningar, eller mera långvariga? Bands de samman av i första hand släktlojalitet, bördsaspekter, eller någon annan form av ideologisk bas? Utländska betraktare avsåg utrikespolitiskt indelade fraktioner, men kan fraktionerna ha varit desamma i inrikespolitiska frågor? Det här är intressant att studera i ljuset av de partier som växte fram och fick mer beständig karaktär från 1730-talet och framåt i Sverige. Kan utländska makters påverkan karaktäriseras av brott eller kontinuitet? Är det till exempel så att den specifika karaktäriseringen av den svenska frihetstiden delvis har sin grund i att man studerat just denna period ur denna aspekt? En pilotstudie av materialet vid Riksarkivet i Köpenhamn visar att utländska diplomaters ansträngningar delvis påverkade sammansättningen av rådet och utformningen av dess politik redan mot slutet av 1600-talet.

En omfattande källinventering av arkivmaterialet har genomförts. För dansk del finns protokoll från rådets förhandlingar bevarande från 1650-talet och visar bland annat vilken stark makt rådet hade i förhållande till regenten under decenniet före enväldet – protokollen utgörs till större delen av propositioner från kungen till rådet, och rådets svar på dessa propositioner. Dessa protokoll ger en god bild av rådets politik. Efter enväldets införande 1660 inrättades efter hand flera olika rådgivande instanser i Danmark, som är av intresse för den här studien. Statskollegiet inrättades 1660 och bestod av såväl nya som gamla rådsmedlemmar och kollegiets möten finns bevarade i form av diskussionsprotokoll. Detta kollegium upphörde 1676. Kommissionerne i rådstuen for slottet var på många sätt en fortsättning på Statskollegiets verksamhet och behandlade främst ärenden som rörde inrikespolitiken. Från kommissionernas verksamhet finns vidlyftiga diskussionsprotokoll och underlag i form av inkommande skrivelser bevarade. Kommissionerna upphörde 1705.
Vid sidan av dessa mer tillfälliga rådgivande instanser inrättades 1670 Gehejmekonseillet, där de viktigaste statsangelägenheterna, som utrikes- och säkerhetspolitiken behandlades av 5–6 rådsmedlemmar i kungens närvaro. I Gehejmekonseillets arkiv finns såväl olika protokollserier, samt koncept och olika rådsmedlemmars brev och andra skrivelser. Sammantaget ger de olika institutionernas kvarlämnade material en god bild av det danska rådets verksamhet före och efter enväldets införande.

För svensk del är rådets protokoll samlade i olika källserier, som sammantaget belyser rådets verksamhet. Rådsprotokoll innehållande alla eller flera slags ärenden sträcker sig från undersökningsperiodens början fram till 1723, protokoll i justitieärenden under perioden 1694–1789, protokoll i utrikesärenden 1719–1772, protokoll i krigsärenden 1724–1789, samt protokoll i inrikes-civilärenden 1724–1788.

Delstudie 2: Svante Norrhem
Syftet är att studera utländska aktörers inblandning i dansk respektive svensk politik 1648-1735; i vilken utsträckning påverkades relationen mellan de två länderna och ländernas utrikespolitik av utländsk inblandning? Fokus ligger på samma perioder som för delstudie 1 (se ovan). Östersjön övergick efter 1648 från att vara en lokal arena till att intressera andra parter i Europa. Ett bevis för det är enligt Knud Jespersen Sveriges kollaps efter det stora nordiska kriget och Danmarks oförmåga att utnyttja denna för egna territoriella vinster. De svensk-danska konflikterna kom alltmer att lösas som delar av stormakternas konfliktslösningar och frederna efter det stora nordiska kriget dikterades av andra än Sverige och Danmark.

Under andra halvan av 1600-talet etablerade sig de stormakter som skulle komma att dominera i Europa ett hundra år senare. Efter det spanska tronföljdskrigets slut 1713 framträdde Frankrike, Österrike och Storbritannien som Europas stormakter medan andra föll tillbaka. Dessa makters styrka var ett resultat av ett alliansbyggande som för Frankrikes del avsåg att skapa fransk hegemoni i Europa, och för Österrikes del att förhindra en sådan utveckling. Frankrike var efter freden 1648 den starkasta makten på kontinenten resursmässigt men Österrike var en maktfaktor i egenskap av innehavet av den prestigefyllda kejsartronen och ett starkt diplomatiskt system. För dessa två nationer kom Sverige och Danmark att bli intressanta som allianspartners under den senare delen av 1600-talet och framåt och de står i fokus för studien. Pilotstudier styrker att källmaterialet är rikt för både Österrike och Frankrike. Det brittiska och nederländska intresset för Norden är förhållandevis väl studerat och kan därför sättas i relation till studien utan att kräva egna arkivstudier. Publicerade källmaterial kommer dock att användas.
En fråga behandlar vilket inflytande stormakterna Frankrike och Österrike ville utöva i Norden genom sina diplomatiska sändebud. En pilotstudie visar hur franska, österrikiska och danska diplomater agerade. Uppenbart är att det skett mer än vad som tidigare uppmärksammats. Ett par exempel: det franska sändebudet d´Avaux och det danska Juel samarbetade under 1690-talet för att skapa en äktenskapsallians mellan Sverige och Danmark för att undvika att svenskarna knöt starkare band till Holstein respektive Österrike. En allierad person med kontakter i den svenska politiska eliten var den franskvänliga Beata Elisabeth von Königsmarck, som samlade information om hur centrala aktörer som Carl Piper ställde sig i frågan. Samma fråga rönte också i Köpenhamn stort intresse där det franska sändebudet agerade för en äktenskapsallians medan det österrikiska, med allierade, agerade emot.

Ett annat exempel: kanslipresidenten Bengt Oxenstierna och hans hustru Magdalena Stenbock fick underhåll från Österrike under 1690-talet för att missgynna Frankrike och Danmark. Den österrikiska diplomaten von Stahremberg talar om Oxenstierna och hans anhängare som det ”goda partiet”, de fransksinnade som ”factionen” och de som strävade efter ett närmande till Danmark som det ”tredje partiet”. De två första var understödda av Österrike respektive Frankrike.
Det finns skäl att tro att svensk politik långt före frihetstiden var mer beroende av utländska intressen än som kommit fram. Det är också möjligt att utländska intressen i högre grad än vi tidigare trott försökte spela en roll för den politiska sammansättningen i de ledande maktskikten i Danmark och Sverige. Relationerna mellan de båda nordiska länderna, samt de politiska maktförhållandena i de respektive länderna, intresserade således Frankrike och Österrike med respektive allierade. Båda ländernas kontakter med svenska och danska politiska aktörer kommer att stå i fokus för studien. I vilken utsträckning styrdes de båda länderna av stormakternas alliansstrategier? Vilken betydelse hade utländska sändebud för de skiften i allianser som ägde rum i såväl Danmark som Sverige? Exempelvis Sveriges övergång från en profransk politik till en anti-fransk under 1670-talet, eller närmandet mellan Danmark och Frankrike vid samma tid?

En andra fråga rör hur man gick till väga för att påverka dansk respektive svensk politik. Franska diplomaters korrespondens från sent 1600-tal och första halvan av 1700-talet visar att man systematiskt kartlade släktskap, vänskap och politiska allianser knutna till dessa. Politikers ekonomiska ställning noterades och om politikern själv eller personer i hans omgivning var mottagliga för mutor eller gåvor. Såväl kvinnor som män var intressanta och diplomaters hustrur deltog också i arbetet. Detta kommer att studeras. Vidare hade man informatörer bland tjänstefolk. Ibland finns konkret beskrivet hur man gick tillväga för att påverka utfallet i en politisk fråga.

En tredje fråga rör om sändebuden påverkade rådande maktstrukturer. För att ha inverkan på politiken måste ibland styrkeförhållandena i det ledande politiska skiktet påverkas. Undersökningen kan precis som liknande studier av frihetstidens diplomatiska verksamhet i Norden ge en bild av maktrelationerna i de nordiska länderna. I Wien ansågs att den svenska elitens ställning efter reduktionen gav goda påverkansmöjligheter. En pilotstudie av franskt material visar att franska diplomaters agerande i form av mutor, kartläggningar etc blev mer aktivt under slutet av 1600-talet än det varit i mitten av seklet. Den långa undersökningsperioden möjliggör att studera vilken roll förändringar i politisk kultur kan ha för detta, om vilken betydelse främmande makters ökade intresse för Norden hade det eller om det finns andra konkurrerande eller kompletterande förklaringar. En annan central fråga blir om de politiska krafterna påverkades av utländska intressen i så måtto att vissa grupperingar stärktes och andra försvagades?

Studien ska göras genom en systematisk genomgång av några österrikiska och franska diplomatiska sändebuds korrespondens. En genomgång av samtliga diplomaters korrespondens från både Danmark och Sverige under perioden blir en alltför omfattande arbetsuppgift. Hittills har 6 veckors arkivvistelse i Paris och Wien genomförts. Efter genomgångarna i Österreichisches Staatsarchiv (Wien) och Archives de Ministère des Affaires Etrangères (Paris) och Archive Nationale (Paris) har 16 personers arkiv valts: 8 från Danmark och 8 från Sverige. Dessa personers privata och officiella skrivelser studeras. Kompletterande tryckt material kan också komma att användas. Medel för arkivvistelser i Wien och Paris har erhållits från andra finansiärer.

Teori och metod
Teoretiskt anknyter vi till dem som diskuterat nationalstaternas framväxt i Europa. Mer specifikt tar vi fasta på utvecklingen av det europeiska statssystemet efter 1648 och den betydelse det fick för Nordens integrering i det större europeiska sammanhang som beskrivs av Matthew Smith Anderson och Knud Jespersen. Studien ska belysa och problematisera Sveriges och Danmarks inre och yttre politik i ljuset av framväxten av några få starka stormakter i Europa och hur Sverige respektive Danmark påverkades av den pågående processen. En hypotes som ska prövas är att såväl Sveriges som Danmarks inre och yttre politik redan från mitten av 1600-talet var väl integrerad i stormakternas politiska maktsträvanden.
Metodiskt arbetar vi med en symmetrisk komparation. Vi ställer alltså samma forskningsfrågor till likartade källmaterial i två skilda länder. Vinsten med detta i jämförelse med en asymmetrisk komparation (dvs en jämförelse med befintlig forskning i ett av länderna) är att två studier som görs av samma forskare, med samma frågor och metoder avsevärt bättre bidrar till att belysa likheter och skillnader länderna emellan. Komparationen som metod bidrar dessutom till att synliggöra det generella samtidigt som det pekar ut det specifika för de studerade länderna.

Preliminära resultat
Preliminära resultat från pilotstudier och källinventeringar har presenterats under respektive delstudie i projektbeskrivningen (se ovan).

Betydelse
Forskningsresultaten kan inte förutses men pilotstudierna visar att diplomaters informella agerande gentemot Danmark och Sverige genomgick en förändring redan under 1600-talet. Ett specifikt värde i forskningsinsatsen är att den komparativa metoden lyfter fram såväl generella som specifika drag hos de nordiska länderna och ger ny belysning av svensk-danska relationer, ländernas inre politiska strukturer och deras roll i det europeiska statssystemet efter 1648. Studien bör därför ha intresse även utanför Sverige och vi avser att göra minst en gemensam presentation av forskningsresultaten i en engelskspråkig tidskrift. Förutom det planerar vi att presentera resultaten vid internationella konferenser och i form av en monografi.
Ett annat specifikt värde är användandet av ett förvånansvärt lite utnyttjat källmaterial. Detta gäller såväl de svenska som de danska rådsprotokollen, där i synnerhet de svenska huvudsakligen är använda endast i de delar som finns publicerade. Samma sak gäller för de utländska sändebudens efterlämnade material. Det är sällsynt att det alls används i modern forskning om tidigmodern tid, och om det används så används det vanligen bara i de delar där det finns utgivna i trycket.

Internationellt samarbete
De senaste 3 åren har vi varit delaktiga i att bygga upp kontakter med forskare på flera håll. Tillsammans med docent Åsa Karlsson Sjögren har vi initierat ett aktivt arbetande internationellt nätverk av forskare. Nätverket har fått ekonomiskt stöd från Vetenskapsrådet och Riksbankens Jubileumsfond. I detta nätverk ingår bland andra Grethe Jakobsen vid Det Kongelige bibliotek (Köpenhamn) som kommer att ha stor betydelse för vår forskning genom sina gedigna kunskaper om danska arkiv. Vidare ingår FD Charlotta Wolff (Helsingfors) som arbetat i franska arkiv och med material som berör tidigmodern tid. Till de franska kontakterna hör också Dominique Godineau och forskningsbibliotekarien Rémi Mathis. Den senare forskar om den franske ambassadören Pomponne som vistades i Stockholm periodvis under 1660- och 1670-talen. Nätverket ansvarade för en heldagssession vid Nordiska historikermötet i Reykjavik 2007 där vi båda deltar med presentationer. Utanför Norden har kontakter knutits med en tidigmodern forskargrupp vid International Institute of Social History (Amsterdam). Under 2008 deltog nätverket med session vid ESSHC i Lissabon och i höst arrangeras internationella konferensen Political Women 1500-1900 i Umeå.