Feministisk kritik i vår tid - Vad kan förändras?

Om feminismen ska vara ett kraftfullt politiskt projekt måste den också våga granska sina egna antaganden, begär och interna orättvisor

Josefin Olsson, doktorand vid Umeå Centrum för Genusstudier vid Umeå universitet, tar i sin avhandling avstamp i att feministisk politik ända sedan 1970-talet haft en stark ställning i Sverige. Hon placerar sin studie i den tradition av intern självkritik som länge funnits inom svensk feministisk forskning.

Det verktyg hon undersöker är normkritik. Det är ett perspektiv som under de senaste tio åren fått stort genomslag i Sverige. Normkritik handlar i grunden om att synliggöra och ifrågasätta det som uppfattas som ”normalt”, för att minska diskriminering och ojämlikhet. Olsson visar hur normkritik tagit form i praktiken inom nationell jämställdhetspolicy, feministiska rörelser och forskning.

– Jag anser att normkritikens nära koppling till feministisk teori, liksom andra teorier vilka ofta associeras med det genusvetenskapliga fältet, erbjuder en möjlighet att analysera feministiska diskurser i Sverige idag och på så sätt utforska den feministiska kritikens gränser och möjligheter, säger hon.

En av de viktigaste slutsatserna

Trots att normkritiken skapats för att utmana rådande normer visar Olsson att det ofta riskerar att leda till motsatsen. En av hennes viktigaste slutsatser är att normkritiken bygger på samma typer av argument och normer som den försöker utmana. Hon pekar på hur dessa argument knyts till ideologiska fantasier om utveckling, upplysning och frihet. Det riskerar att dölja hur nya hierarkier och uteslutningar samtidigt växer fram.

Jag argumenterar i stället för en feministisk politik som tillåter konflikt, motsägelsefullhet och skillnad snarare än att söka samförstånd och inkludering till varje pris

Olsson analyserar också hur normkritikens popularitet hänger samman med bredare politiska förändringar, där fokus i allt högre grad riktas mot individen snarare än mot en analys av ojämlika strukturer. Hon menar att resultatet blir att normkritik tenderar att reduceras till ett individualistiskt verktyg som riktar fokus mot personliga känslor och attityder, snarare än strukturella orättvisor.

– Jag argumenterar i stället för en feministisk politik som tillåter konflikt, motsägelsefullhet och skillnad snarare än att söka samförstånd och inkludering till varje pris, säger hon.

Intresset växte ur en frustration

Olsson beskriver att hennes intresse växte ur en frustration över att normkritik så ofta presenteras som ett självklart gott och positivt inslag. Samtidigt diskuteras sällan dess politiska och teoretiska konsekvenser.

– Avhandlingen bidrar därför både till feministisk teoriutveckling och till en bredare samhällsdebatt om hur vi arbetar med social rättvisa och förändring i praktiken, säger hon.

Hon pekar också på risken för att feministiska aktörer sluter sig när forskningen angrips av anti-genusrörelser och högerpopulistiska grupper. Josefin Olsson lyfter att det kan bidra till ökad polarisering.

– Jag menar att detta gör kritiken inifrån den egna traditionen extra nödvändig och viktig. Om feminismen ska vara ett kraftfullt politiskt projekt måste den också våga granska sina egna antaganden, begär och interna orättvisor, avslutar hon.