NYHET Kriget i Ukraina fortsätter, med den ryska hotbilden alltjämt närvarande i Nordens närområde. Samtidigt är skillnaderna stora mellan Sveriges nedbantade beredskap, och grannen Finlands långvarigt höga försvarsförmåga. Historieprofessorn Martin Hårdstedt menar att Sverige och övriga Norden borde dra lärdom av den finska modellen och ta ett större ansvar för Finlands försvarsutgifter – medan handlingsutrymme fortfarande finns.
Ukraina har varit i konflikt med Ryssland sedan 2014, då ryssarna tog kontroll över Krim-halvön och delar av östra Ukraina. I februari 2022 trappades kriget upp när Ryssland inledde en fullskalig invasion av landet. Det pågående kriget är Europas största och mest förödande väpnade konflikt sedan andra världskriget.
Du är historieprofessor. Hur hjälper det historiska perspektivet oss att förstå dagens säkerhetspolitiska läge i Norden, i spåren av Rysslands invasion av Ukraina?
– Historiskt sett, och även nu, kan man säga att Ryssland är ett imperium som pulserar mellan kollaps och expansion. Att man nu försöker ta delar av Ukraina har djupa historiska rötter, och de områden man ockuperat finns det långvariga föreställningar om att de tillhör Ryssland. Så i en historisk kontext är det logiskt och lätt att förstå den situation som nu råder, säger Martin Hårdstedt.
Till vardags arbetar Martin Hårdstedt vid Institutionen för idé- och samhällsstudier på Umeå universitet, där han både forskar och undervisar. I skrivande stund håller han en kurs på avancerad nivå om Ukraina som gränsregion och avslutar som bäst en bok om ockupationen av Norge 1940–45. Martin Hårdstedt är också en av programledarna för Militärhistoriepodden.
"Ryssland är en auktoritär stat som aldrig har nått så långt på demokratins väg, och det har inte spelat någon roll om härskaren heter Putin eller Peter den store eller Stalin", säger Martin Hårdstedt, professor i historia vid Umeå universitet.
BildUlrika BergforsI Sverige har den militära och civila beredskapen på många sätt monterats ned de senaste årtiondena. Detsamma kan inte sägas om Finland, som fortsatt att upprätthålla en hög beredskap, med sin långa landsgräns mot Ryssland och historiska erfarenheter av krig med Sovjetunionen.
– Finland har alltid varit mentalt förberett på att det värsta kan hända, och det har vi inte i Sverige. Det är stor skillnad. Jag tror inte att det behöver ha endast med säkerhetspolitiskt tänk att göra, utan är en del av en realistisk mentalitet i landet, säger Martin Hårdstedt som, för transparensens skull, ska sägas själv bor i Finland.
Finland har i historien alltid behövt förhålla sig till sin starka, potentiellt farliga granne i öst. Det finns till och med ett begrepp för det: finlandisering, att som liten stat ständigt leva under inflytande eller hot från ett större grannland. Den historiska kampen för självständighet gentemot Sovjet lever som ett kollektivt minne i det finska samhället.
Landet har förstått hur viktigt det är att skapa en tröskeleffekt som avskräcker Ryssland från aggression, och Finland har därför en militär beredskap som Martin Hårdstedt beskriver som imponerande.
– De kan omedelbart mobilisera 280 000 stridsutbildade soldater. Dessutom har de ytterligare över 700 000 män och kvinnor som har fått grundläggande stridsutbildning på 6–15 månader. I Sverige har vi fortfarande en mängd äldre personer med stridsutbildning, men ett stort glapp har uppstått där många yngre saknar det.
Martin Hårdstedt menar att det inte bara handlar om rent stridsutbildade soldater som saknas i Sverige, utan också högutbildad civil och militär personal som kan vara med och leda i en potentiell väpnad konflikt.
Sverige har ju under en tid även tappat en del av sin civila beredskap. Kan du berätta lite hur Finland skiljer sig på den punkten?
– Den civila beredskapen är minst lika viktig som den militära, vill jag börja med att säga. De har helt andra beredskapslager i Finland och en annan nivå av förberedelse. Jag vågar också påstå att Finland till del har skött sin infrastruktur bättre, trots att Sverige är ett rikare land. De har också kvar kunskaper i civilsamhället som Sverige en gång hade, med frivilligorganisationer som kan agera i kris eller konflikt.
Det handlar alltså i grunden om resiliens, det vill säga samhällets grundläggande förmåga att stå emot i ett krisläge.
– Som historiker blir jag förbluffad över att man på 1990-talet och 2000-talet fattat beslut om att sänka vår beredskapsnivå i Sverige, inte bara militärt utan som samhälle i stort, så radikalt. Det ter sig nu i efterhand som obetänksamt. Då framstår det lilla landet Finland som tämligen klarsynt, och det beror ju på att de har den historiska erfarenheten av ett potentiellt aggressivt grannland, säger Martin Hårdstedt.
Man kan kalla det den geopolitiska asymmetrin: Sverige är alltid skyddat av ett Finland som alltid är hotat.
Många svenskar ser kanske Finland som en slags buffertzon mot Ryssland, och det råder en trygghet i att "om ryssen kommer" – då anfaller de förmodligen Finland först. Det innebär i praktiken också att Finlands försvarsförmåga är av betydelse för stabiliteten i hela Norden.
– Finland har en helt avgörande säkerhetspolitisk betydelse för Sverige och hela norra Europa. Man kan kalla det den geopolitiska asymmetrin: Sverige är alltid skyddat av ett Finland som alltid är hotat. Bryter en rysk armé igenom på Nordkalotten har Sverige för liten stridsförmåga för att hålla dem stången, så det är helt grundläggande att Finland håller emot.
Finland befinner sig nu i ett ansträngt ekonomiskt läge, samtidigt som landet vill och behöver upprätthålla sin goda beredskap i händelse av krig eller kris. Martin Hårdstedt tycker att Sverige, liksom Norge och Danmark, borde öppna plånböckerna och bidra till Finlands försvarsutgifter i egenskap av den skyddszon man utgör mot Ryssland. Om detta har han bland annat skrivit i en uppmärksammad debattartikel på DN Debatt.
– För mig är det här en ödesfråga. I Sverige tänker man kanske att andra kommer att komma och rädda oss, men vi måste vara beredda att bära det här tillsammans. Vi tillhör ju några av världens rikaste länder, så det handlar bara om att omfördela resurserna och att använda dem på ett vettigt sätt.
I februari 2022 inledde Ryssland sin fullskaliga invasion av Ukraina, som nu är Europas största och mest förödande väpnade konflikt sedan andra världskriget.
BildAdobe StockHur skulle du beskriva det säkerhetspolitiska läget i vårt närområde i dag?
– Helt krasst; så länge Ryssland är uppbundet av konflikten i Ukraina finns det inte ett akut hot mot oss. Men det pågår hela tiden förberedelse från rysk sida för en aggression mot sina grannländer. Man bedriver omfattande underrättelseverksamhet och systematiskt påverkansarbete hela tiden.
Vilken typ av konflikt tycker du att det borde finnas beredskap för här i norr – vad är ett troligt scenario?
– Jag tänker inte på fullskaligt krig, men kanske en höjning av konfliktnivån i vårt närområde. Jag tror inte att Ryssland är intresserat av Finland i första hand, men det kan röra sig om aggression mot någon baltisk stat. Där finns det också många etniska ryssar och ryska minoriteter, så Ryssland skulle kunna göra anspråk på det området. Där ligger en risk.
Många bedömare är eniga om att mycket talar för nya, ryska konflikter inom ett antal år efter en eventuell fred i Ukraina.
– Det ser oroväckande logiskt ut att Ryssland är i ett expansionsläge, där man återigen försöker lägga under sig landområden som man påstår sig ha rätt till av historiska skäl.
Martin Hårdstedt menar att man inte ska gå runt och vara rädd, men att den allmänna medvetenheten om det potentiella hotet från öst borde vara större.
– Man ska ha klart för sig att det här pågår, och inte vara naiv. Men man behöver inte smyga längs väggarna heller.
Om du sammanfattar med en historikers blick: Vilken lärdom riskerar Sverige att missa om vi inte agerar?
– Vi riskerar att återigen komma för sent när saker och ting förändras i vår omvärld. Vi har ett slags historiskt öde att alltid vara för sent ute. Skälet till det vet jag inte vad det är. Men om man har en aggressiv, auktoritärt styrd stormakt så nära behöver vi tänka om och arbeta för att upprätthålla en långsiktig beredskap. Jag tror dock att vi är inne i en period av uppvaknande i Sverige nu, säger Martin Hårdstedt.
